Motion till riksdagen
2001/02:So379
av Chris Heister m.fl. (m)

Högkostnadsskydd i tandvården m.m


Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 54

1 Förslag till riksdagsbeslut 55

2 Inledande kommentarer 55

3 Rättvisa villkor för privattandvården 56

4 Renodla landstingens roll 56

5 Barn- och ungdomstandvården 57

6 Regeringens tandvårdsutredning 58

7 Vårt förslag till högkostnadsskydd 59

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade möjligheter att driva och etablera verksamhet som privatpraktiker inom tandvården.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om landstingens särskilda skyldigheter eller ansvar enligt tandvårdslagen och om ett statligt ansvar för all offentligt finansierad tandvård.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tandvård som led i en sjukdomsbehandling.

  4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett förbättrat högkostnadsskydd i enlighet med vad som anförs i motionen.

Inledande kommentarer

Statens kostnader för tandvårdsförsäkringen uppgick 1975 till 990 miljoner kronor, vilket i dagens prisnivå motsvarar cirka 5.000 miljoner kronor. Det kan jämföras med anslagsramen som för år 2001 uppgick till 1.700 miljoner kronor.

De kraftiga neddragningar som genomförts i tandvårdsförsäkringen har i och för sig varit nödvändiga. Ett av de strukturella problemen inom svensk tandvård var tidigare den stora omfattningen av subventioner, som har varit kostnadsdrivande och som dessutom, i kombination med regleringar och landstingens dubbelroll som finansiär och producent av tandvård, har begränsat konkurrensen. Ett minskat ekonomiskt utrymme för tandvårdsförsäkringen accentuerar dock betydelsen av att avsatta medel används på rätt sätt.

De kraftiga breddningar av tandvårdssubventionerna som socialdemokraterna genomfört efter år 1998 har, förutom att de har varit orättvisa, bidragit till de kraftiga prishöjningar som skett på tandvårdsmarknaden. De nya pengar som satsats på tandvården har inte kommit patienterna till godo, utan har i stället ”ätits upp” genom att tandläkarna med landstingen i spetsen höjt sina priser.

Det bör framhållas att landstingen har varit prisledande. Där landstingen har genomfört stora prishöjningar har privattandläkarna följt efter. Folktandvården styr fortfarande prisnivån och konkurrensen fungerar alltså inte som den borde.

De senaste årens erfarenheter visar enligt vår uppfattning på hur viktigt det är att begränsa landstingens roll på tandvårdsområdet, om konkurrensen skall fungera bättre och tandvårdskostnaderna långsiktigt skall kunna hållas under kontroll.

Rättvisa villkor för privattandvården

Varken offentlig eller privat tandvård expanderar för närvarande. Däremot har folktandvården under 1990-talet minskat långsammare än privattandvården. Denna utveckling är något förvånande men framstår ändå som naturlig mot bakgrund av att folktandvården har lättare att – med hjälp av skattemedel – upprätthålla verksamheten i tider av dålig lönsamhet. Behovet av förbättrad konkurrens och lägre priser inom tandvården understryker betydelsen av att möjligheterna att driva och etablera verksamhet som privatpraktiker förbättras.

Ett stort problem för privattandläkarna är de skillnader i mervärdesskattehänseende som gäller i förhållande till folktandvården. De nuvarande reglerna gynnar systematiskt offentlig tandvård och snedvrider därigenom konkurrensen. Vi beklagar att dessa problem ännu inte har fått en tillfredsställande lösning.

Riksdagen beslöt våren 2001 att regeringen snarast borde återkomma med förslag innebärande att åldersspärren för erhållande av bl.a. tandvårdsersättning avskaffas. Vi noterar med förvåning att regeringen inte aviserat ett sådant förslag. Tvångspensioneringarna fortsätter.

Flertalet privatpraktiserande tandläkare är verksamma i småskaliga företag med verksamhet endast på ett ställe; verksamheter som ägs och drivs av en eller flera tandläkare som själva arbetar i verksamheten. Den landstingsdrivna folktandvården har däremot omkring 4.200 tandläkare anställda. Folktandvårdens andel av patienterna varierar kraftigt mellan olika delar av landet. På många håll är man fortfarande helt dominerande, och på de flesta håll driver man mottagningar som är större än de privata konkurrenternas.

I praktiken förekommer fortfarande kraftiga subventioner till folktandvården. Subventionerna snedvrider konkurrensen och håller tillbaka privattandvårdens möjligheter att verka och utvecklas.

Renodla landstingens roll

Vi anser att landstingens roll på tandvårdsområdet måste renodlas. Den särställning som landstinget har i förhållande till privattandläkarna måste avvecklas och konkurrensen ske på lika villkor. Med hänsyn till de nära sambanden mellan olika sorters tandvård – gemensamma kostnader och samordnad patientrekrytering – menar vi att ansvaret för att finansiera tandvård åt de särskilt utsatta grupper som har rätt till uppsökande verksamhet bör tas över av staten. Det är ett ansvar som, i dagsläget, ligger på landstinget.

Förutom att medföra en rättvis konkurrens är vi övertygade om att ett statligt finansieringsansvar skulle innebära en bättre verksamhet. Fortfarande når den uppsökande verksamheten bara en mindre del av de människor den riktar sig till, detta trots att landstingen löpande erhåller statlig ersättning för den uppsökande verksamheten.

Landstingens särskilda ansvar på tandvårdsområdet har enligt vår uppfattning sedan länge i praktiken bara använts som ett svepskäl för att subventionera den egna tandvården. Tandvårdslagen bör därför inte innehålla några skrivningar om landstingens särskilda skyldigheter eller ansvar på tandvårdsområdet.

Staten övertar finansieringsansvaret för all offentligt finansierad tandvård, utom i vissa avgränsade fall där gränslinjen mellan sjuk- och tandvård inte är helt klar och där verksamheten skall regleras av hälso- och sjukvårdslagen. Tandvård som led i en sjukdomsbehandling skall alltså liksom sjukvården i övrigt vara en angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen. Avgiften för sådan behandling bör vara densamma som för annan sjukvårdsbehandling.

Barn- och ungdomstandvården

Folktandvårdens dominans är större inom tandvården för barn och ungdomar än inom vuxentandvården. Traditionellt sett har nämligen landstingen erbjudit barn- och ungdomstandvård som landstingskommunala monopol genom att vägra ersättning till privata tandläkare. Detta har man kunnat göra genom att landstingen själva haft ansvaret för att fördela pengar till barn- och ungdoms­tandvården, medan detta ansvar för vuxentandvården har legat på de statliga försäkringskassorna.

De allra flesta landsting har nu till sist infört fritt val av tandläkare inom barn- och ungdomstandvården. Det enda landsting som sagt tydligt nej till valfrihet i detta avseende – i direkt strid med ett enhälligt uttalande i socialutskottet och riksdagens beslut – är socialdemokratiskt styrda Örebro. Agerandet är såväl nonchalant som oacceptabelt. På vissa håll är införandet av valfrihet heller inte klart och det finns många kvarvarande fallgropar.

Det är förvånande att regeringen inte avser att vidtaga några åtgärder för att garantera valfriheten med anledning av riksdagens beslut. Det visar att regeringen inte ser valfrihet som en angelägen fråga.

Subventioner till barntandvården håller fortfarande tillbaka utvecklingen av privattandvården. Folktandvården har också haft otillbörliga fördelar genom att monopolet på barntandvård skapat en rekryteringsbas för patienter till vuxentandvården.

Vi har föreslagit att barn- och ungdomstandvården skall finansieras på ett sätt som liknar dagens finansiering av vuxentandvården. Landstingen kopplas därigenom bort från sin dubbla roll som såväl producent av barntandvård som finansiär av offentlig och privat barntandvård. Barn- och ungdomstandvården finansieras med statliga bidrag som på lika villkor lämnas till folktandvården respektive privattandläkarna.

Vårt förslag skulle garantera valfrihet för barn och ungdomar samtidigt som förutsättningarna att dolt korssubventionera den landstingsdrivna vuxentandvården rycks undan.

Riksdagens majoritet har i samband med budgetbehandlingen för år 2001 avslagit vårt förslag. Förslaget läggs nu emellertid fram igen.

Regeringens tandvårdsutredning

Socialdemokraterna försöker systematiskt dölja det stora misslyckande som den senaste tandvårdsreformen utgör med hjälp av en bakvänd argumentation. Man konstaterar att det trots stora prishöjningar inte har blivit dyrare för patienterna, eftersom det offentligas subventioner har ökat så mycket!

De senaste årens erfarenheter visar dock snarare hur viktigt det är att begränsa landstingens roll på tandvårdsområdet liksom omfattningen av olika subventioner, om konkurrensen skall kunna fungera bättre och de totala tandvårdskostnaderna – för patienten och för det offentliga – långsiktigt skall kunna hållas under kontroll.

Det hindrar i och för sig inte att det nu finns ett uppenbart behov av ett kraftigt förbättrat högkostnadsskydd. Redan i vårpropositionen år 2000 föreslog regeringen en förstärkning av anslagen till tandvård fr.o.m. år 2001. Vi moderater välkomnade i och för sig initiativet, även om det var alltför senkommet. Vårt förslag hade inneburit en förbättring av tandvårdsförsäkringen redan fr.o.m. år 2000.

I stället för att rikta det offentliga stödet till dem som har höga tandvårdskostnader, sprids nu det offentligas begränsade resurser för tandvård ut på ett stort antal människor. Samtidigt blir tandvårdskostnaderna orimliga för personer med låga eller måttliga inkomster, men stort behov av tandvårdsinsatser.

Den prioritering som regeringen har gjort att subventionera unga, friska personers tandvård, samtidigt som skyddet för personer med stora tandvårdskostnader urgröps, är vare sig logiskt eller socialpolitiskt acceptabelt. Andelen av avsatta medel som går till breda subventioner av bastandvård åt alla – oavsett behov – har enligt budgetpropositionen t.o.m. överträffat prognoserna.

Vi konstaterar dock med tillfredsställelse att regeringen – på ett övergripande plan – allt mera har närmat sig de moderata förslagen i tandvårdsfrågan, först vad beträffar problemanalysen och sedermera även vad gäller förslagen. En begränsad förbättring har införts redan från januari år 2001. Vi har i princip ställt oss bakom regeringens inriktning av politiken, men anser samtidigt att de förslag som hittills presenterats liksom de medel som anvisats är otillräckliga och felriktade.

Den socialdemokratiska tandvårdsutredning som Anders Sundström presenterade i april blev även den en besvikelse. Fokus i utredningen var för det första nästan helt på den allra äldsta åldersgruppen (över 75 år). Inget fel i det, men det är inte bara dessa som har höga tandvårdskostnader och heller inte alltid dessa som har lägst inkomster.

Göran Persson har i regeringsförklaringen förespeglat sänkt åldersgräns till 65 år. Vårt förslag till högkostnadsskydd styrs dock helt av vårdbehovets omfattning, inte av patientens ålder. Det omfattar alla med ett omfattande behov av kostsam tandvård.

Enligt förslagen i den socialdemokratiska utredningen skall också den konstlade gränsdragningen mellan s.k. bastandvård och protetiska arbeten upprätthållas. Bastandvården skall subventioneras generellt – små som stora åtgärder – medan bara de riktigt stora protetiska arbetena skall ge rätt till ersättning. I våra förslag gör vi inte någon sådan uppdelning, utan ser till kostnaden för patienten som helhet.

De socialdemokratiska förslagen har därutöver ett flertal andra nackdelar. Självrisken för protetiska arbeten blir t.ex. så stor som 7.000 kronor. När självrisken är uppnådd ersätts kostnaderna däremot till 100 procent, vilket naturligtvis eliminerar varje form av kostnadsmedvetande. Den 100-procentiga ersättningsnivån tas dessutom till intäkt för att åter reglera priserna för denna typ av åtgärder.

För att erhålla behandling måste man slutligen begära förhandstillstånd från den offentliga socialförsäkringen. Även om det är ett begränsat antal patienter som omfattas är detta självfallet ett stort steg tillbaka både för patienternas valfrihet och tandläkarnas arbetsförutsättningar.

Vårt förslag till högkostnadsskydd

Enligt vår mening skall personer med en normal tandstatus själva få stå för tandvårdskostnaden upp till ett högkostnadsskydd på 3.000 kronor. Självrisken på 3.000 kronor kombineras i vårt förslag med en subventionsgrad på 60 procent för högre men fortfarande normala tandvårdskostnader. Riktigt höga tandvårdskostnader, över 15.000 kronor per år, täcks med en subventionsgrad på 80 procent. Det innebär att de med störst behov av tandvård garanteras rimliga kostnader för omfattande behandlingar.

Förslaget innebär en kraftig sänkning av självrisken i det nuvarande högkostnadsskyddet för protetiska arbeten m.m. från cirka 5.800 till 3.000 kronor. För den tandvård som i dag betecknas bastandvård, d.v.s. i princip all enklare tandvård, tas subventionerna i vårt förslag bort för dem som har ett litet tandvårdsbehov. De allra flesta personer med stort bastandvårdsbehov får i stället ett förstärkt skydd. Denna effekt förstärks ytterligare av att man vid beräkning av självrisken får lägga ihop kostnaderna för bastandvård respektive protetik m.m.

De avgifter som olika förslag till högkostnadsskydd medför, framgår i tabellen nedan gällande sex olika större tandvårdsbehandlingar. Angivna priser (verklig kostnad) gäller en privat tandläkarmottagning i Göteborg men har även jämförts med folktandvårdens priser där, utan att några skillnader hittats som är så stora att de påverkar slutsatserna.

Vid beräkning av kolumnen nuvarande avgifter har hänsyn tagits till att det s.k. karensbeloppet för helproteser avskaffats från januari 2001, samt att motsvarande i Anders Sundströms utredning föreslogs för delproteser. Kolumnen har betecknats som (s)-förslag även om det slutliga (s)-förslaget ännu inte är klart. De särskilda stöd som föreslås riktas endast till personer över en viss ålder finns inte med i beräkningarna eftersom de omfattar en så liten andel av befolkningen.

Förutom förväntad avgift med nuvarande socialdemokratiska förslag för olika behandlingar, framgår i tabellen effekten av vårt förslag till högkostnadsskydd.

Patientavgifter för några typiska behandlingar med olika ersättnings­system

Åtgärd

Verklig kostnad

(s)-förslag

Vårt förslag

Liten bro

7888

7888

4955

Delprotes i en käke

6423

3376

4369

Helprotes en käke

4688

2304

3675

Helprotes i båda käkarna

9376

4608

5550

Mellanstor bro i en käke

15776

12340

7955

Stora broar i bägge käkarna

47480

30600

14296

Som framgår av tabellen är effekterna av vårt och socialdemokraternas förslag till högkostnadsskydd inte väsensskilda. Däremot ger vårt förslag ett bättre skydd vid mycket höga behandlingskostnader medan det vid mindre åtgärder kan medföra en högre patientavgift.

Våra förslag innebär fördelar i form av bättre kostnadsmedvetande, större valfrihet för patienterna, mera frihet för tandläkarnas egen prissättning samt ett enklare, enhetligare och mera lättbegripligt system. Den största fördelen med vårt förslag är emellertid att det omfattar vuxna människor i alla åldrar.

För att undvika att ersättningssystemet i sig blir kostnadsdrivande vill vi behålla principen att subventionerna fastställs som krontalsbelopp med utgångspunkt från de genomsnittliga kostnaderna i tandvården. Ett system som lämnar en procentuell ersättning oavsett kostnadsnivån underlättar prishöjningar, genom att subventionen i kronor och ören ökar med priset.

Vi beräknar att vårt förslag på högkostnadsskydd kräver en ekonomisk ram som både för år 2002 och 2003 ligger cirka 100 miljoner kronor över den av regeringen föreslagna.

Stockholm den 4 oktober 2001

Chris Heister (m)

Leif Carlson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Cristina Husmark Pehrsson (m)

Lars Elinderson (m)

Henrik Westman (m)

Göran Lindblad (m)

Maud Ekendahl (m)

Bertil Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Margareta Cederfelt (m)