Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell kampanj om utrotning av hemlösheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att frivilligorganisationerna och deras arbete bland hemlösa bör uppvärderas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den planerade folk- och bostadsräkningen skall ta fram ett tydligt underlag om hemlösa för att skapa möjligheter för en nollvision.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett utslussningsboende bör skapas för att förbättra förutsättningarna vid övergången från anstaltsboende till ett liv i frihet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta vara på och sprida de goda exemplen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om forskningen om hemlösa.
1 Yrkande 4 hänvisat till JuU.
Människan behöver gemenskap. Hon utvecklas och mår bäst av att leva i en naturlig gemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande och solidaritet. Alla människor måste räknas och omfattas av samhällsgemenskapen. I ett alltmer individualistiskt samhälle finns en risk att de mänskliga nätverk försvinner, som de personer som är på väg att slås ut ur samhället så väl behöver. Viljan att hjälpa någon som inte tillhör den närmaste kretsen minskar.
Vår ändrade syn på vad som är på normalitet är också ett hot mot människor som är på väg att slås ut ur samhället. Ett hårdare klimat i arbetslivet och ökade krav på specialkunskaper gör att inte alla finner ett passande arbete. Arbetslöshet kan på kort tid bryta ner en människa och hennes möjligheter till ett fungerande vardagsliv. Den situation vi nu ser förvärras av att det saknas en helhetsyn på människan i samhället idag. Specialister och samhällsinstitutioner delar in människolivet i allt mindre delar. Många hemlösa vill inte söka hjälp, därför att de inte orkar dra hela sin livshistoria gång på gång. En stor del av de hemlösa har psykiska problem och befinner sig i hemlöshet på grund av att psykiatrireformens intentioner inte fullt ut genomförts. Vården måste återigen ta sitt ansvar för denna grupp, särskilt med tanke på att andelen psykiskt sjuka bland de hemlösa ökar. Ett välfärdssamhälle värt namnet måste kunna härbärgera de människor som inte alltid faller inom ramen för det som anses normalt.
Till de grundläggande behoven hos människan hör att ha en bostad, en plats som kallas ett hem, en plats som är ens tillflyktsort. Det är därför en skamfläck för oss politiker att veta att kvinnor och män med psykiska funktionshinder bor på gatan i ett land som alltid legat högt i välståndsligan. Vi efterfrågar en nollvision, en politisk vilja att verkligen lösa problemen kring hemlösheten.
Som bostadslösa räknas personer som saknar egen eller förhyrd bostad, som inte bor stadigvarande inneboende och som är hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare.
Hemlösa definieras som uteliggare, boende på härbärgen i offentlig eller privat regi, boende på ungkarlshotell eller andra bostäder av uppenbart tillfällig karaktär, boende på hotellhem eller andra typer av kategorihus, intagna på institutioner för vård och boende som saknar bostad vid utskrivning, tillfälligt boende hos kompisar och så vidare. Distinktionen mellan hem- och bostadslöshet används på olika sätt av olika forskare och debattörer i olika sammanhang. Ibland ses hemlöshet som ett vidare begrepp än bostadslöshet, ibland tvärtom. Kommittén för hemlösa (SOU 2000:14) gör följande definition:
En hemlös människa är en person som saknar tillgång till egen bostad och vars livsvillkor är sådana att han eller hon inte heller kan erhålla en reguljär bostad.
Det finns officiellt drygt 10 000 hemlösa i vårt land men mörkertalet är stort. Kvinnor utgör 20 procent av den totala gruppen hemlösa. I den kartläggning som gjordes 1993 var genomsnittsåldern bland de hemlösa 38 år. Kvinnorna var yngre än männen. 17 procent av de hemlösa kvinnorna hade kvar vårdnaden om sina barn. Det redovisades också att enbart 30 procent av de hemlösa som hade kontakt med frivilligorganisationerna också hade rapporterats in från socialtjänsten. Det tyder på att socialtjänsten och frivilligorganisationerna har olika målgrupper. Det är därför viktigt att de ideella organisationernas roll uppvärderas i arbetet mot hemlösheten.
I slutet av april 1999 fanns det cirka 1 200 personer i Sverige som var uteliggare eller bodde på härbärge. Det var något fler än vid Socialstyrelsens räkning 1993, då 1 045 personer rapporterades. Av dessa har 20 procent varit hemlösa minst fyra år och 500 personer i landet har varit hemlösa i tio år eller mer. 70 procent i gruppen har missbruksproblem och 35 procent är psykiskt sjuka.
Idag baseras det kommunala ansvaret liksom den kommunala kompetensen i bostadsfrågor i allt väsentligt på kommunallagen (1991:900) och socialtjänstlagen (1980:620). Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Kommunerna har ett ansvar att erbjuda bostäder också till de hushåll som själva har svårt att göra sig gällande på bostadsmarknaden. Kommunerna måste därför ha en god tillgång till bostäder för att möta det sociala bostadsbehovet. Detta sker bäst i samverkan med såväl de allmännyttiga bostadsföretagen som med övriga fastighetsägare. Kommunerna förfogar över styrmedel som är tillräckliga för att kunna driva en aktiv bostadspolitik. Alla kommuner tar inte till vara den möjligheten.
Även bostadsföretagen måste ta sitt ansvar. Vräkningsrutinerna har inte ändrats mycket. Mellan åren 1987 och 1993 ökade antalet verkställda vräkningar med 80 procent, från 4 235 år 1988 till 7 610 år 1993. Efter 1995 har antalet vräkningar minskat något.
Kommunerna måste göra uppföljningar om långvarigt psykiskt funktionshindrades livsvillkor. En stor del av dessa saknar daglig sysselsättning. Framförallt måste vi tillsammans utveckla kamratstöd och faddersystem, så att det alltid finns någon som vet vart man kan vända sig för att få hjälp. En aktiv uppsökande verksamhet är nödvändig. Det måste finnas medicinska resurser också för hemlösa. Det ligger en fara i att frivilligorganisationerna får ta ett allt tyngre ansvar i fall där mer kvalificerad utbildning skulle behövas.
Var femte anstaltsklient som friges är bostadslös. Det är viktigt att de dömda i alla avseenden förbereds och tränas inför sin kommande frigivning. Ett utslussningsboende måste skapas för att förbättra förutsättningarna för dem som ska anpassa sig till ett liv i frihet.
Vi anser att regeringen ska initiera en nationell kampanj där målet är att utrota hemlösheten i Sverige. Den planerade folk- och bostadsräkningen kan skapa förutsättningar för en framgångsrik kampanj genom att ta fram ett tydligt underlag.
I december 1998 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda den samlade problematiken om hemlöshet. 30 miljoner kronor avsattes i tre år för att i samverkan driva olika projekt med syfte att utveckla och utvärdera kvalitet och resultat i arbetet mot hemlöshet i hela landet. Kommitténs uppdrag löper till och med utgången av år 2001. I budgetpropositionen för år 2002 avsätter regeringen ytterligare 30 miljoner för fortsatta utvecklingsinsatser i sammanlagt tre år. Detta är vi positiva till men ser gärna att uppgiften breddas till att också handla om missbrukarvård i samarbete med myndigheter och organisationer.
I arbetet med hemlösheten finns ett antal goda exempel från hela landet. Dessa är dokumenterade på olika sätt. Dessa bör samlas i en skrift eller på en hemsida så att intresserade kan ta del av dem.
Det kan konstateras att forskningen i Sverige när det gäller hemlösa har en mycket svag ställning. Detta får bland annat till följd att grundläggande frågor som metoder vid denna typ av forskning inte har varit föremål för genomgripande behandling. Vi anser att forskningen om bostadssociala frågor bör vara ett viktigt deltema i den samhällsvetenskapliga forskningen. Det är viktigt med kunskap om hur många de hemlösa är, vad deras situation beror på och om de blir fler eller färre.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Dan Kihlström (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |