Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykiskt friska människor som felaktigt diagnostiserats som psykiskt sjuka.
Det har talats rätt mycket om fel diagnoser och missade diagnoser. Det finns också människor som fått diagnoser där det sedan framkommer att personen ifråga är helt frisk. Är det en allvarlig diagnos blir det uppskakande, medan man däremot givetvis blir lättad över beskedet att man är frisk.
Att felaktigt få en psykiatrisk diagnos, fast man sedan visar sig vara frisk, kan få mycket långtgående följder. Det har hänt att man på grund av diagnosen nekats få utbildning eller till och med nekats gå i skola överhuvudtaget. Somliga har ordinerats psykoterapi. En del har under många år fått mediciner som gett biverkningar. Man kan tro att detta enbart inträffade för länge sedan. Men det finns människor i 30-årsåldern som upplevt detta.
Gemensamt för dessa människor är att de känner att de berövats sina liv och att de känner behov av upprättelse, inte ursäkt. De söker i allmänhet inte skadestånd men känner att enbart ett juridiskt förfarande kan upprätta dem. På grund av sina levnadsöden har de dock inte råd att processa. Och ingen har kunnat visa vart de annars kan vända sig.
Dessa människor måste kunna få sin sak prövad någonstans. Ett domstolsförfarande är kanske inte det viktigaste. Vi föreslår att en arbetsgrupp inrättas för detta inom Socialstyrelsen. Alternativet är att en utredning tillsätts för att utröna vilket stöd eller vilka åtgärder som behövs.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |