Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vård i vistelsekommun.
Vem ska betala en nödvändig omsorg för personer som fått beviljat bistånd som till exempel hjälp i hemmet, när den biståndsbehövande ”sommarflyttar”. Förhållandet nu är att hemortskommunen beslutar om biståndsnivå, medan semesterkommunen/vistelsekommunen betalar och utför. Kostnaden blir lägre för hemortskommunen ju längre innevånaren vistas i en annan kommun.
Socialtjänstens vistelsebegrepp fungerar bra utom när det gäller attraktiva semesterkommuner. I socialtjänstlagen regleras kommunens skyldighet när det gäller levnadsstandard och hur biståndet ska utformas.
När en person med varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser önskar flytta till en annan kommun får enligt SoL ansökan om bistånd ställas till inflyttningskommunen. Ansökan ska då behandlas som om den enskilde var bosatt där.
Idag är situationen så att en semesterkommun utan förvarning kan stå inför fullbordat faktum att omvårdnad måste ordnas direkt till en person som är beviljad dygnetruntstöd i sin hemortskommun.
Individen skall kunna röra sig obekymrat mellan kommunerna och få rätt till det beslutade stödet där han eller hon vistas. Hemortskommunen och vistelsekommunen måste planera vistelsen ihop med de personer det berör, så att god vård kan ges även under vistelsen i semesterkommunen. Vistelsekommunen kan på ”entrepenad” från hemkommunen utföra biståndsinsats. Hemortskommunen betalar biståndsinsatsen.
Närliggande lagar som LSS och HSL, som hänvisar till landstingets ansvar, är tydliga i detta ansvar. Detta gäller även färdtjänst som utförs i annan kommun.
En ordförande i en västsvensk socialnämnd uttrycker sin frustration så här: Efter sommaren som gått är personalen helt utsliten av all övertid. Det är värre än underskottet.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |