Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälso- och sjukvårdens ansvar för patientens minderåriga barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbete över gränserna mellan hälso- och sjukvården och kommunernas socialtjänst.
I Sverige finns cirka två miljoner barn och ungdomar som är beroende av sina föräldrars kärlek, uppmärksamhet, omvårdnad och stöd. Socialstyrelsen har vid en grov uppskattning kommit fram till att 20–30 % av de vuxna som behandlas inom hälso- och sjukvården har minderåriga barn. Av alla barn och ungdomar kommer omkring 7–8 % att någon gång under uppväxten få uppleva att en av deras föräldrar får en psykisk sjukdom som kräver behandling i slutenvård.
Alla allvarliga sjukdomar hos föräldrar kan utgöra en riskfaktor för barnets utveckling och framtida liv. Då en förälder kommer i en mer eller mindre akut kris glöms ofta barnen bort. Det är viktigt att barnens fysiska behov tillfredsställs. Lika viktigt är information och stöd och att barnet/ungdomen får möjlighet att uttrycka sina tankar för att bearbeta sin situation. Oftast finns den andre föräldern till hands, ibland finns ett nätverk i barnets närhet som kan hjälpa till, men vuxna måste vara medvetna om barnens behov av att förstå och bearbeta sina upplevelser.
Hälso- och sjukvården måste särskilt uppmärksamma minderåriga barn till patienter. När en förälder är sjuk måste vårdpersonal säkerställa att barnets grundläggande behov av trygghet tillgodoses. Kunskaper kring barn och deras uppväxtvillkor stöder teorin om att mycket svåra konsekvenser kan lindras eller helt förebyggas genom att tillräckligt stöd och aktiv bevakning av barnperspektivet i vuxenvården sker.
Barn till psykiskt sjuka, missbrukare, till föräldrar som försökt ta sitt liv eller blivit allvarligt skadade i olyckor, till döende eller avlidna föräldrar eller på annat sätt allvarligt sjuka föräldrar, kan få bestående psykiska men av den bristande trygghet som förälderns tillstånd kan innebära.
Ett sätt att hjälpa barnen är att låta dem delta i grupper där syftet är att förmedla kunskap om förälderns sjukdom och att få prata om och dela med sig av sina erfarenheter till andra i gruppen. Barnen får på så sätt möjlighet att bearbeta sina upplevelser. Verksamheter med detta syfte har provats på många platser.
Det är viktigt att hjälpen ges med stor respekt för familjens integritet. Tyvärr är det få barn och föräldrar som får denna hjälp i dagsläget. Vårdpersonal som enbart arbetar med vuxna känner ofta att de inte har kunskap om hur man samtalar med barn och skjuter därför ofta över ansvaret till socialtjänsten. Då kan sekretess och brist på förtroende för myndigheter hos patienten ofta bygga upp hinder så att inte barnens uppenbara behov av stöd tillgodoses.
Det är viktigt att etablera samarbete över gränserna mellan hälso- och sjukvården och kommunernas socialtjänst, som har ansvaret för många av dessa barn, men inte får vetskap om deras situation förrän problemen blivit svåra att åtgärda. Program och rutiner med barnperspektiv behöver finnas på varje klinik och vid varje socialförvaltning.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Rosita Runegrund (kd) |