Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att för att komma till rätta med de hemlösas situation bör en handlingsplan med åtgärdsprogram utformas i samverkan mellan staten, landstingen och kommunerna, där de olika huvudmännens ansvarsområden tydligt klargörs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den erfarenhet som finns av goda behandlings- och vårdresultat måste tas till vara i ett aktivt arbete för de hemlösa.
Enligt Socialstyrelsen definieras hemlösa som ”personer som saknar egen eller förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande samt är hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. Till de hemlösa räknas således personer som bor på institutioner eller härbärgen och som inte har någon bostad ordnad vid en eventuell utskrivning. Till de hemlösa räknas också personer som tillfälligt bor hos kompisar eller bekanta. Däremot räknas inte personer som hyr i andra hand, eller som bor inneboende hos någon anhörig eller nära släkting.”
Undersökningar pekar på att cirka 5 000 människor i Storstockholm saknar eget tak över huvudet. Av dem är några hundra uteliggare – både män och kvinnor. Den senaste undersökningen av Socialförvaltningen i Stockholm, som gäller 1997, visar att i Stockholms stad är antalet hemlösa knappt 3 000. Procentandelen kvinnor har ökat från 17 procent 1993 till 23 procent. Medelåldern är 46 år – genomsnittsåldern för kvinnor är 47 år och för män 46 år. 74 procent av Stockholms hemlösa är svenskar, 14 procent är finländare och 12 procent kommer från andra länder. Enligt Situation Stockholm, de hemlösas tidning i Stockholm, är antalet hemlösa i hela landet mellan åtta tusen och tio tusen personer.
Enligt kommittén för hemlösa (SOU 2000:14) finns drygt tusen hemlösa i Göteborg. Det finns inga uppgifter på hur många av uteliggarna som är psykiskt sjuka. De flesta uppges av Räddningsmissionen i Göteborgs stad lida av en blandning av psykisk sjukdom och drogmissbruk. Utöver dessa uteliggare finns en okänt stor grupp som ibland sover på gatan, ibland på natthärbärgen, kommunens korttidsboende, på campingplatser och hos kompisar. Därutöver saknar fortfarande 300–400 psykiskt handikappade personer i Göteborg tillfredsställande bostad (egen lägenhet med hemhjälp, kommunalt gruppboende eller boende hos föräldrar eller anhöriga). Dessa bor på olika sjukhem, som av Göteborgs stad betraktas som tillfälliga lösningar, i väntan på egen bostad.
I Malmö finns 480 hemlösa, enligt statistik från kommunens hemsida. Länsstyrelsen befarar dock att mörkertalet är stort. Alla som i Malmö betraktas som hemlösa är dock inte uteliggare. Dit räknas också personer med andra tillfälliga bostäder, exempelvis härbärgen och hotellrum som socialtjänsten betalar.
Enligt kommittén för hemlösa har förutom ovan nämnda områden nio kommuner redovisat mer än 100 hemlösa (våren 1999), nämligen Norrköping, Helsingborg, Västerås, Uppsala, Södertälje, Jönköping, Eskilstuna, Lund och Linköping.
Den stora psykiatrireformen med 10 000-tals nedlagda vårdplatser avsåg att ge de psykiskt sjuka en mer människovärdig situation. De skulle slussas ut i samhället. Kommunerna skulle ordna bostäder. Många fick också bostäder, men ofta lämnades de ensamma i sina lägenheter i ett samhälle som de inte visste hur det fungerade och som egentligen inte ville ta emot dem. De första ”bag-ladies” började visa sig på Stockholms gator.
Missbruk, skilsmässa, psykisk sjukdom eller personlig konkurs är enligt tidningen för hemlösa i Stockholm, Situation Stockholm, några av de vanligare anledningarna till hemlöshet. Bland de hemlösa kvinnorna har idag 54 procent psykiska sjukdomar. Motsvarande siffra för män är 38 procent. Antalet psykiskt sjuka bland de hemlösa är därmed mer än dubbelt så många som 1993 då drygt 16 procent var psykiskt sjuka, dvs. före den s.k. psykiatrireformen. 40 procent har sjukbidrag eller är förtidspensionerade. Uppgift om andelen hemlösa med hiv/aids saknas.
Gunnar Ågren, Folkhälsoinstitutets generaldirektör, säger i en rapport (FoU 1999:12) att ”hemlöshet kan ses som den mest extrema formen av den ekonomiska ojämlikhet och utslagning som förekommer i vårt samhälle. Det finns med andra ord ingen kvalitativ skillnad mellan hemlöshet och andra former av extrem fattigdom. Finns det processer i samhället som skapar ojämlikhet riskerar man hela tiden en nyrekrytering av de hemlösa. Den första försvarslinjen mot hemlösa måste därför ligga i den allmänna socialpolitiken.”
Antalet hemlösa minskade under 1970-talet, men har nu ökat igen. Den främsta orsaken till minskningen var i första hand att det byggdes fler bostäder, framför allt inom ramen för det så kallade miljonprogrammet. Samtidigt fick gruppen ensamstående hemlösa större möjlighet att efterfråga bostad eftersom bostadskostnaden lades in i socialbidragsnormen. Också den ökade förtidspensioneringen av socialt utsatta och införandet av mer generösa kommunala bostadstillägg gjorde att dessa grupper aktivt kunde efterfråga en bostad.
Förmågan att inte kunna kontrollera alkohol och narkotika är en annan betydelsefull faktor för hemlöshet och kan inte nog understrykas. År 1999 är procentandelen män med missbruk 81 procent jämfört med 59 procent bland kvinnor.
Det är alkohol och narkotika som är den helt dominerande orsaken till den stora överdödligheten bland hemlösa, också bland de hemlösa som primärt har psykiatriska problem. En viktig negativ lärdom av 1970-talets program var att man inte kontrollerade droganvändningen. Detta ledde till att dödligheten bland hemlösa var högre på 1970-talet än på 1960-talet trots att vårdens materiella standard hade förbättrats avsevärt.
Det är en skamfläck för Sverige och den förda politiken att så många människor i vår huvudstad är hemlösa. Kristdemokraterna anser att alla människor har rätt till tak över huvudet och rätt att få kalla en plats för sitt hem. Tillgången på bostäder och möjligheten att efterfråga bostäder samt tillgången till institutioner för den begränsade grupp som inte klarar att bo i en egen bostad är en avgörande faktor för hemlösheten. Boende-, behandlings- och vårdfrågan måste avhjälpas för dessa människor.
Frivilliga organisationer som Stadsmissionen och Frälsningsarmén driver härbärgen/dagcenter för bl.a. hemlösa på flera orter i landet. I Stockholm finns ett stort antal myndigheter och organisationer som på olika sätt erbjuder stöd och hjälp för missbrukare och hemlösa. Förutom uppsökande arbete som bedrivs av såväl staden som landstinget och flera frivilligorganisationer finns dagverksamhet/härbärgen/caféer som drivs av exempelvis Stadsmissionen, Frälsningsarmén, Ny gemenskap, Convictus, Situation Stockholm och Karisma Care. Stockholms stad driver flera härbärgen och inackorderingshem. Ett exempel på ett framgångsrikt arbete är det så kallade Ormingeprojektet i Nacka.
Vilka krav som gäller för att få plats på respektive boende varierar. Det finns de som ställer krav på nykterhet liksom det finns akutboende, t.ex. inom Stadsmissionen, som tar emot alla, oavsett om man är alkoholpåverkad, drogad eller psykiskt sjuk.
När nu så många människor har lämnats utanför välfärdssystemet, hälso- och sjukvården och socialvården är det mer än berömvärt att det finns frivilliga organisationer som åtminstone till viss del kan träda in i deras ställe. Men det ansvar som välfärdsstaten har mot även de mest utsatta och svagaste i samhället går inte att komma ifrån. Problemet med hemlöshet går att lösa och måste lösas. Därför anser Kristdemokraterna i Stockholms stad och län att en handlingsplan och åtgärdsprogram måste utformas i samverkan mellan staten, landstingen och kommunerna, där de olika huvudmännens ansvarsområden tydligt klargörs.
Några synpunkter som är angelägna att beakta i det arbetet är att:
Förmågan att erbjuda bra och strukturerade skyddade miljöer och stöd i eget boende är viktiga för att bryta hemlöshet. I ett sådant erbjudande måste också ingå möjligheten till meningsfull sysselsättning.
Behandling i klassisk mening är faktorer som inte verkar ha någon gynnsam inverkan utan snarare kan vara negativ. Institutioner och verksamheter med mer utpräglad behandlingsinriktning har erfarenhetsmässigt tenderat att överge de svårast hemlösa och välja andra målgrupper som bättre passar in i behandlingskonceptet.
Hemlöshet och vistelser i miljöer med ett intensivt missbruk gör det i praktiken omöjligt att bedriva en adekvat medicinering och annan behandling för psykisk sjukdom.
Tak över huvudet löser inte grundorsakerna till hemlöshet som inte bara är ett socialt problem. Det var denna erfarenhet som på 70-talet gjorde att man försökte avskaffa härbärgena och ersätta dem med institutioner med högre standard och framför allt försedda med bra sociala resurser för utredning och utslussning. Kristdemokraterna anser att den erfarenhet som finns av goda behandlings- och vårdresultat måste tas tillvara i ett aktivt arbete för de hemlösa. De hemlösa måste också ha möjlighet att göra sina röster hörda och själva kunna medverka aktivt vid utformningen av sin eventuella vård och behandling. Delaktighet ingår i begreppen demokrati och mänskliga rättigheter.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Margareta Viklund (kd) |
|
|
Amanda Agestav (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Caroline Hagström (kd) |
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Rolf Åbjörnsson (kd) |