Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en heltäckande utvärdering av dagens äldreboende för att undersöka om ädelreformens grundprinciper efterlevs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att personalförsörjningen inom äldreomsorgen måste tillgodoses.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge kommunerna ekonomiska möjligheter att tillhandahålla tillräckligt med boende och boendeformer för äldre.
Riksdagen framhöll i anslutning till att ädelreformen infördes år 1992 att samhällets service och vård till de äldre skall vila på tre grundläggande principer, rätten att själv bestämma hur man vill leva sitt fortsatta liv, rätten till trygghet och rätten till valfrihet.
Vid ädelreformens införande fick kommunerna ansvar för äldreomsorg vid dåvarande sjukhem, ålderdomshem, gruppboende och servicehus. Övertagandet av sjukhemmen innebar att cirka 31 000 vårdplatser överfördes från landstingen till kommunerna.
Vid de ändringar i socialtjänstlagen, som införandet av ädelreformen innebar försvann de tidigare begreppen ”bostäder med gemensam service, servicehus och servicehus med helinackordering”. I lagen finns inte heller ålderdomshem, sjukhem eller gruppbostäder som definierade boendeformer. De begreppen är ersatta med ”särskilt boende”. Avsikten med förändringen av namnen på vårdformerna var att kommunerna själva skulle avgöra vilken utformning de särskilda boendeformerna skall ha, utan den begränsning som fanns i de tidigare begreppen.
I början av 1990-talet byggdes c:a 20 000 äldrebostäder enligt de nya normerna för särskilt boende. I bostäderna ingick kök eller kokskåp, toalett, dusch och kapprum. Bostäderna skulle ha sådan storlek och utformning att de kunde användas av en rullstolsbunden person.
För att klara omsorgen om dementa byggdes även gruppboenden men i otillräckligt antal. Genom att de äldre har blivit så många fler har antalet åldersdementa ökat, eftersom åldern är en av de faktorer som bidrar till demens. Detta har i sin tur ökat behovet av gruppboende för dementa, som är ett boende som kräver större personaltäthet i jämförelse med andra boendeformer.
Då kommuner inte har haft möjlighet att tillhandahålla fler platser i gruppboende för dementa har de tvingats att göra tillfälliga säkerhetsanordningar med exempelvis låsta dörrar i ordinärt särskilt boende. Detta är helt otillfredsställande lösningar. Det har bland annat inneburit att andra äldre inom boendet fått begränsad rörelsefrihet.
Kommunerna har också fått ta emot äldre från sjukhusen, där de bedömts som färdigbehandlade. Detta har ställt större krav på kommunerna att tillhandahålla särskilda boendeformer till dem som direkt efter sjukhusvistelse inte kan bo i sina hem. Inom äldreomsorgen behövs därför platser för växelvård och rehabilitering.
Samtidigt som ädelreformen genomfördes och de äldres antal ökade fick kommunerna allt sämre ekonomiska förutsättningar att ta hand om de äldre. De långtgående besparingarna kommunerna tvingades göra, påverkade i hög grad de äldres möjligheter till valfrihet i boendet.
Som situationen ser ut idag i de flesta kommuner liknar vårdbehovet för de äldre i de särskilda boendeformerna det som tidigare var vid sjukhemmen eller sjukvårdens långvårdsplatser. Vårdtyngden har generellt ökat de senaste åren. Det gäller även den vård och omsorg som sker i hemmen. Genom de besparingar som kommunerna tvingades till på 1990-talet har inte tillräckligt med personal kunnat anställas. Det har i sin tur inneburit att personalen fått för stor arbetsbelastning. Därmed har antalet långa sjukskrivningar för personalen ökat. Situationen är på vissa håll kaotisk.
Idag har de äldre som på grund av trygghetsskäl inte vill bo hemma dessvärre ingen annan boendeform än det egna hemmet, där de dock kan få olika former av stöd. De har bland annat möjlighet till sådant som bostadsanpassning, hemtjänst, färdtjänst, matdistribution, dagverksamhet och trygghetslarm. Men för många är det framförallt ur trygghetssynpunkt inte tillräckligt.
Den vårdtyngd de äldre har idag i de särskilda boendeformerna liknar den vårdtyngd som tidigare fanns på landstingens sjukhem eller långvårdsavdelningar. De nuvarande boendeformerna är i regel inte ämnade och därmed inte utrustade eller byggda för den tunga vård som det många gånger gäller.
Enligt ädelreformen är målet för boendet att den som behöver vård och tillsyn skall ha rätt till en fullvärdig bostad. Detta mål bör enligt ädelreformen främjas genom ett utbyggt stöd i ordinärt boende samt genom utveckling av de särskilda boendeformerna.
Lagtexten i socialtjänstlagen anpassades till reformen och fick följande lydelse i 20:e paragrafen: ”Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor med särskilt behov av stöd.”
När det gäller att handlägga en ansökan från en enskild person om plats i så kallat särskilt boende, gäller rätten till bistånd enligt paragraf 6f i socialtjänstlagen, SoL. En sådan ansökan innebär alltid att en utredning enligt 50:e paragrafen SoL startas.
Utredningen skall avslutas med ett beslut som skall meddelas den sökande. Om inte den sökande bedöms ha behov av särskilt boende, avslås ansökan. Den sökande kan naturligtvis överklaga beslutet, men får oftast inte rätt eller hjälp i en högre instans.
Det är angeläget att en genomgripande översyn och utredning om äldreboendet kommer till stånd. Det behövs fler boendeformer, där de som inte vill eller kan bo kvar i det egna boendet kan få möjlighet till särskilt boende med vård och omsorg. För att tillgodose de äldres möjligheter till trygghet, valfrihet och självbestämmande behövs också en översyn av personalförsörjningen.
För att äldreomsorgen skall kunna leva upp till ädelreformens principer och kunna ge de äldre en anständig vård och omsorg krävs mer initiativ och stöd från statens sida. Det måste satsas på äldreomsorgen på ett helt annat sätt än vad som hitintills har gjorts.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Margareta Viklund (kd) |