Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om förskrivning av läkemedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att höja läkarnas kunskapsnivå beträffande förskrivning av läkemedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att verka för att arbetet mellan läkare och farmaceuter utvidgas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättande av en läkemedelskommitté med den inriktning som anges i motionen.
De snabbt ökande läkemedelskostnaderna beskrivs ofta som en gökunge i sjukvårdsboet. Problemet orsakas givetvis i grunden av att läkemedelsutvecklingen innebär stora nya möjligheter till bot/lindring av tidigare kanske icke botbara sjukdomar, samtidigt som utvecklingen gör att läkemedlen upptar en ständigt ökande del av sjukvårdskostnaderna.
I debatten om hur kostnadsutvecklingen skall kunna begränsas diskuteras förslag som exempelvis att stryka vissa läkemedel ur förmånssystemet, att begränsa läkarnas förskrivningsrätt och/eller att höja patientens egen andel av kostnaden.
En utväg att avsevärt minska kostnaderna kan vara att i stället öka läkarnas ansvarstagande och respektera deras bedömningsförmåga genom att ge dem någon form av stöd för att hantera läkemedelsförskrivningar. Sedan decennier har de hanterat beslut om vem som skall få en viss sjukvårdsinsats betald av offentliga medel och borde därför på ett förnuftigt sätt kunna hantera behandlingar med mediciner.
Men idag finns uppgifter om att endast mellan 30 och 50 procent av de förskrivna läkemedlen används så som läkaren har förutsatt beroende bl a på att patienterna inte vet varför de skall ta ett läkemedel och vad läkemedlet skall hjälpa dem med. De är bland annat rädda för biverkningar och för att bli beroende. De har med andra ord inte blivit tillräckligt informerade. När de inte vet varför de skall ta ett läkemedel är det lätt att inse varför förskrivna läkemedel för cirka 2 miljarder kronor varje år inte kommer till användning.
För att öka läkarnas ansvarstagande när det gäller förskrivning av läkemedel behöver de en kunskapsuppbyggnad och ett utvidgat samarbete med farmaceuter. Som exempel kan nämnas att cirka 40 procent av Losec förskrivs på icke godkända indikationer och endast 24 procent av Xenicalförskrivningen sker enligt de riktlinjer som finns.
Beslut om en patient skall få en sjukvårdande behandling på landstingets bekostnad baseras så gott som alltid på sjukdomens svårighetsgrad i just det aktuella fallet, inte på vilken sjukdom patienten lider av. Läkemedelsförskrivning skulle kunna hanteras på motsvarande sätt. I dagens system är däremot ett läkemedel antingen inne i systemet eller ute. För relativt riskfria läkemedel kan en dellösning vara att göra ett läkemedel receptfritt. Det aktuella unika fallet med Losec är ett sådant exempel.
Eftersom beslut om läkemedelsbehandling vanligen måste fattas öga mot öga med patienten, är det sannolikt att läkarkåren skulle vara betjänt av beslutsstöd i läkemedelsfrågor. Beslutsstödet skulle exempelvis kunna formuleras av en nationell läkemedelskommitté, huvudsakligen bestående av vård- och läkemedelsprofessionella ledamöter, som utarbetar och följer upp medicinska riktlinjer för läkemedelsförmånen.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Margareta Viklund (kd) |