Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om basen/utgångspunkten för planering av hälso- och sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättandet av en parlamentariskt sammansatt utredning för att undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan tillvaratas, hur de grundläggande värderingarna om solidariskt finansierad vård kan utvecklas samtidigt som sektorn kan växa som tjänstebransch samt hur nya möjligheter att tillgodose efterfrågan och egenfinansiering kan tillvaratas.
Den tekniska och medicinska utvecklingen går snabbt i våra dagar. Så snabbt att det kan finnas anledning att inför den framtida hälso- och sjukvårdsplaneringen ha en annan utgångspunkt än tidigare. Det har exempelvis genom olika utredningar framkommit att det inte längre är demografin som driver vårdkostnaderna. Det är den medicinska utvecklingen som är den främsta förklaringen till att sjukvården kommer att kräva en stadigt ökande del av västvärldens ekonomi. Det gäller därför att ha handlingsberedskap.
En studie från Socialdepartementet visar att man tidigare överskattat framför allt de äldres vårdbehov. Det gav den slutsatsen att de traditionella skattefinansieringsformerna kanske ändå skulle räcka.
När det gäller äldreomsorgen kan utredningens slutsatser vara korrekta, dvs att omsorgsbehoven flyttas högre upp i åldrarna, men att totalbehoven inte ökar lika starkt, som man tidigare antagit. Som exempel kan nämnas att 1998 bodde på Kungsholmen i Stockholm 506 personer över 90 år. 375 av dem klarade sig utan samhällshjälp. Men för dem som inte klarar sig utan den hjälpen måste det finnas adekvat fysisk och psykisk vård och behandling. Utifrån den demografiska bilden och befolkningens ändrade hälsoläge behöver äldreomsorgen ses över. Även de allra äldsta måste ha rätt till en för deras situation anpassad vård och omsorg.
När det gäller sjukvården är bilden en helt annan. Medicinens egen utveckling står för en mycket större del av förklaringen till efterfrågeökningen, dvs ”vårdens ekonomiska problem” än en åldrande befolkning. Starroperationerna har exempelvis ökat från 10 000 till 50 000 på 20 år. Samtidigt har köerna ökat. Köerna beror inte på att sjukvården arbetar mindre utan på att ambitionerna/förväntningarna ökar hos patienter och remitterande läkare.
År 1985 var exempelvis antalet hjärtoperationer en tiondel av dagens – svenskarna är inte mer hjärtsjuka i dag. Andra exempel är att starrpatienter fick vara nöjda med syn på ett öga, patienter över 70 års ålder med pulsåderbråck räknades som terminalvårdsfall, vissa subspecialiteter, exempelvis hämatologi låg i sin linda, man ansåg att patienterna lika gärna kunde dö på det lilla sjukhuset i hemkommunen.
Huvudskälet till besparingstrycket inom sjukvården är inte en mer eller mindre tillfälligt dålig landstingsekonomi. Det grundläggande besparingstrycket uppstår för att vi ska ha råd med allt som sjukvården kan göra i dag men inte kunde så sent som på 80-talet. Några exempel:
Narkosläkarna kan i dag söva bräckliga äldre patienter med god säkerhet – en explosion i efterfrågan på avancerad vård för äldre! 1987 gjordes 20 kranskärlsoperationer på personer över 74 år. 1997 gjordes 1 500 st. Höftledsoperationer på personer över 85 års ålder ökade under samma tid från 506 till 1 204!
Nytillkomna cancerterapier.
Räddande av barn med svåra medfödda hjärtfel och/eller mycket tidigt födda.
Magnetkameror och annan kvalificerad diagnostik.
Neonatalvården räddar mycket små, för tidigt födda, till ett normalt liv.
Benmärgstransplantationer, kombinerade med effektiva men dyra mediciner, räddar leukemibarn.
Vårdkrisen beror enligt många forskare på att vi har en snabbt vidgande tillgång/efterfrågeklyfta samtidigt som medicinens egen utveckling gör att vården i snabb takt blir allt billigare. Några exempel:
Dagkirurgi ersätter kostsamma intagningar.
Prostatron och stenkross är oblodiga metoder. Patienten går hem samma dag.
Ballongdilatationer ersätter ofta kranskärlsoperationer.
Losec i stället för magsårsoperationer.
Snabba insatser vid stroke minskar eftervårdskostnaden avsevärt och ger högre livskvalitet.
Kvalificerad förebyggande diabetikervård minskar ögonskador, amputationer m m, som annars medför svåra och kostsamma handikapp.
Om vi år 2001 skulle gå tillbaka till att bara ge samma bot och lindring, som vården gav 1985, fast med 2001 års metoder, skulle 30–40 % av vårdkostnaderna falla bort. Trots det råder det en mer eller mindre kronisk resursbrist inom sjukvården, eftersom medborgarnas förväntningar ökar. Detta är det grundläggande skälet till att det är angeläget att nyttja alla möjliga landvinningar, som reducerar kostnaderna per insats.
Det finns inget som pekar på att den medicinska utvecklingen kommer att bli långsammare. Nya läkemedel, transgena eller framodlade organ som eliminerar behovet av reservdelar som begränsning för transplantationer samt andra landvinningar riskerar att ge ett efterfrågetryck som vida överstiger 2001 års situation.
Frågan är hur stor sjukvården kan tillåtas bli. Begränsning finns bara när konsumtionen är ”tvångsfinansierad” på ett sådant sätt att den automatiskt fördyrar alla andra produkter eller tjänster. Det är den grundläggande egenskap som gör att skattefinansiering rent principiellt har en begränsning.
Sjukvården kan bokstavligen få bli hur stor som helst så länge tillväxten sker i en efterfrågebaserad situation, där de svenska konsumtionsbesluten fattas av cirka 9 miljoner beslutsfattare. Det riktigt stora problemet Västeuropa har framför sig är hur vi kan förena de grundläggande värderingarna om solidariskt finansierad vård med en mångfald av nya möjligheter att tilläggsfinansiera den framtida sjukvården.
I forskarantologin om Välfärdens finansiering och fördelning (SOU 2001:57) som nyligen överlämnats till Socialdepartementet ingår en studie av hur privata försäkringar utvecklats under 1990-talet. Resultaten som redovisas stämmer till eftertanke.
Studien visar exempelvis att andelen privata försäkringar har ökat mycket kraftigt. Som exempel kan nämnas att nyteckningen av privat och individuell sjukförsäkring liksom av gruppförsäkringar har ökat kraftigt under hela 1990-talet. Den statistik som finns tyder på att antalet försäkringar mer än fördubblats. Antalet privata sjukvårdskostnadsförsäkringar har femdubblats mellan 1990 och 2000. Det är de senaste åren som ökningen har varit snabbast. Statistikföringen om privat försäkring har brutit samman på alla områden. Det är därför enligt forskarna svårt att föra en diskussion grundad på fakta om försäkringsfrågorna, som ändå måste uppfattas som en av de stora framtidsfrågorna oavsett om det gäller den enskilde individen eller hälso- och sjukvårdens framtida finansiering och organisation.
Det är angeläget att regeringen tillsätter en parlamentariskt sammansatt utredning för att undersöka hur den nya medicinska utvecklingen kan tillvaratas, hur solidariskt finansierad vård kan utvecklas samt hur nya möjligheter att tillgodose efterfrågan och egenfinansiering även kan tillvaratas.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Margareta Viklund (kd) |