Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en grundlig omprövning av socialbidragens syfte, roll och utformning bör komma till stånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kommunerna själva skall få fastställa socialbidragsnormen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i socialtjänstlagen beträffande överklagande av beslut om bistånd hos allmän förvaltningsdomstol i enlighet med vad som anförs i motionen.
Det står klart att socialbidraget under 1990-talet alltmer utvecklades till att bli en etablerad försörjningskälla för många människor. Socialtjänstutredningen konstaterar mot denna bakgrund att ett
långvarigt beroende av socialbidrag riskerar att påverka den enskildes motivation och förmåga att försörja sig själv. Om det ekonomiska utbytet av arbete uteblir genom höga marginaleffekter eller om den enskildes kunskaper och färdigheter inte utnyttjas ökar risken att den enskilde anpassar sig till ett liv utanför arbetsmarknaden.
Den slutsats som utredningen drar är att det behövs insatser inom flera politikområden för att de enskilda människorna skall anvisas vägar ut ur beroendet av socialbidrag. Utredningen bedömer att förändringar i vissa statliga transfereringssystem skulle bidra till att minska beroendet av socialbidrag. Detta gäller till exempel studiemedelssystemet, ersättningsnivåerna vid deltagande i arbetsmarknadspolitiska program och barndelen i bostadsbidragen.
Socialtjänstutredningen anser också att ett ökat statligt ansvar bör övervägas för socialbidragskostnaderna. Som ett motiv för ett sådant statligt ansvar nämns den statliga lagregleringen av socialbidragen, det starka sambandet mellan det statliga trygghetssystemet och kommunernas kostnader för socialbidragen samt att de samhällsekonomiska variationerna får direkta effekter för kommunernas socialbidragskostnader.
De flesta av Socialtjänstutredningens strukturella funderingar slängdes i papperskorgen av regeringen. De blev uppenbarligen för jobbiga att ta tag i. Regeringens proposition ägnade sig åt funderingar i marginalen. Resultatet blev stärkt statlig reglering och fler domstolsärenden inom socialtjänsten.
Det är alldeles uppenbart att det kommunala självstyret i själva verket är en fras utan täckning i verkligheten och att den socialdemokratiska misstron mot lokala politiker är djupt grundad. Kanske är detta effekten av att regeringen finns i Stockholm och att de flesta kommunerna i Stockholms län är borgerligt styrda? Det står allt mer klart att Socialdemokraterna inte drar sig för att i allt flera sammanhang allvarligt tänka i termer av stopplagstiftningar, sanktioner och andra bromssystem när det gäller att på kommunal nivå hindra genomförandet av borgerlig politik.
Jag anser att det kommunala självstyret skall förstärkas och inte försvagas. Kommunerna skall själva få möjlighet att fastställa de lokala nivåerna för skäliga levnadskostnadsnivåer. Eventuella överklaganden hos förvaltningsdomstolar skall bygga på att bedöma överklagandet med utgångspunkt från de kommunalt fastställda normerna. Socialbidragen måste på sikt ersättas med ett stödsystem som är till för att på tillfällig basis klara en grundtrygghet för människor och familjer i ekonomisk nöd.
Ur det allmänna rättsmedvetandets synpunkt är det viktigt att skäliga nivåer i stödet tar sikte på en jämförelse med det ekonomiska utrymme för levnadsomkostnader som en person eller familj med låga inkomster har. För de människor som har behov av ekonomiskt stöd under en längre tid skall det bli fullt möjligt att ställa krav på att man aktivt deltar i arbetsmarknadsprogram, utbildning eller rehabilitering för att därigenom få del av ett försörjningsstöd.
På regeringens förslag har rätten att överklaga socialnämndens beslut beträffande alla former av bistånd hos allmän förvaltningsdomstol återinförts. De motiv som regeringen redovisade som stöd för en återgång till tidigare ordning var i hög grad konstruerade och krystade. Förutom att regeringens hållning uttrycker ett förakt för kommunalt självstyre och en stark misstro mot lokala politikers förmåga och vilja till ett seriöst politiskt arbete, innebär den också att man de facto överlämnar i grunden politiska avgöranden till jurister och domstolar. Dessa har av naturliga skäl svårt att ta hänsyn till sådana individuella eller andra omständigheter som inte täcks in av lagtexten eller redovisade lagmotiv.
Det är viktigt att lagreglerna på området utformas så att man på ett genomtänkt sätt kan kombinera ett stärkt kommunalt självstyre med ett värnande av den enskildes rättssäkerhet. Det är – som ovan nämnts – min uppfattning att kommunerna själva skall få möjlighet att fastställa de lokala nivåerna för skäliga levnadskostnadsnivåer. Eventuella överklaganden hos förvaltningsdomstolar skall därefter bedömas med utgångspunkt från de kommunalt fastställda normerna. Socialtjänstlagen bör därför ändras på denna punkt.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |