Riksdagen begär att regeringen återkommer med en strukturell analys och ett samlat handlingsprogram som syftar till att förbättra situationen för ensamstående mödrar.
Kommittén Välfärdsbokslut visar i sina rapporter på ett samhälle med stadigt ökande klasskillnader och könsorättvisor under 1990‑talet. Till de största förlorarna hör de ensamstående mödrarna, en grupp som missgynnas av tre strukturella orsaker: att de är kvinnor, föräldrar och ensamstående. De försämrade ekonomiska villkor som en separation innebär för kvinnor kan bli en maktfråga mellan dem och deras män.
Gruppen ensamstående mödrar är mer än någon annan beroende av offentliga transfereringar för sin försörjning. Dessa kvinnor har de lägsta inkomsterna från arbete och kapital, och deras inkomster vid slutet av 1990-talet är lägre än vad motsvarande grupp hade i början av decenniet. Deras arbetsutbud och veckoarbetstid har minskat. Undersökningar visar också att ensamstående föräldrar har cirka hälften så stor chans att få ett arbete jämfört med sammanboende föräldrar. De mår sämre, både psykiskt och fysiskt och de ser mer negativt på framtiden än sammanboende. Den sammantagna bilden visar att ensamstående mödrar och deras barn lever under generellt sämre villkor än någon annan grupp i samhället, och det är en utveckling som blivit alltmer påtaglig. Kommittén Välfärdsbokslut pekar även på att de ensamma mammorna tillhör den grupp i samhället som lever under ökad utsatthet för våld och hot om våld. De är tillsammans med unga kvinnor i allmänhet och utrikes födda unga kvinnor i synnerhet uppenbart mer exponerade för brott än befolkningen i övrigt.
Det är viktigt att det görs en djupgående strukturell analys av de ensamstående mammornas situation och villkor. För att komma tillrätta med dessa allvarliga missförhållanden fordras en medveten politik grundad på denna analys. Grunden i denna analys måste bygga på en helhetssyn, som utgår från att det handlar om flera samverkande politikområden, där socialpolitik, utbildningspolitik, bostadspolitik, arbetsmarknads‑ och skattepolitik är några centrala delar.
Viljan att få bort könsskillnader och klassorättvisor får inte endast visa sig i retorik – det måste också visa sig i politisk handling. Vänsterpartiet föreslår att riksdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma med en strukturell analys och ett samlat politiskt handlingsprogram som syftar till att förbättra situationen för ensamstående mödrar.
|
Stockholm den 30 september 2001 |
|
|
Camilla Sköld Jansson (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Siv Holma (v) |
Kalle Larsson (v) |
|
Gunilla Wahlén (v) |