Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad forskning, kunskap och information angående barnmisshandel.
Under de senaste tio åren har antalet fall av barnmisshandel ökat. Över 5 000 fall polisanmäldes förra året. Barnens egna samtal till föreningen Bris jourtelefon som berättar om detta har mer än fördubblats på mindre än 10 år. Detta trots att det i svensk lagstiftning redan 1979 infördes förbud för föräldrar att aga sina barn. Familjerna där våld förekommer kan se olika ut men väldigt ofta förekommer missbruk av olika slag, psykisk sjukdom eller ekonomisk stress.
Mörkertalet när det gäller barnmisshandel är väldigt stort. Många dödsfall som i officiell statistik betecknas som ”olyckor” är i själva verket dödsmisshandel. I England och USA finns undersökningar som visar att 50 respektive 85 procent av dödsmisshandeln rapporteras som ”olyckor”. Trots den stora ökningen av antalet anmälda fall bedrivs i Sverige praktiskt taget ingen egentlig forskning om barnmisshandel.
I socialtjänstlagen uppmanas var och en att anmäla om ett barn misshandlas i hemmet eller annars behandlas på ett sätt som medför fara för hälsa eller utveckling. För alla som arbetar med barn och ungdomar gäller en skyldighet att anmäla till socialnämnden om de får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd. Rapporter visar dock att personal inom skola och barnomsorg i otillräcklig utsträckning anmäler sina misstankar om att barnet far illa. Man försöker istället själva lösa problemen och väntar i det längsta med att varsko socialtjänsten om sina misstankar. Detta beror dels på bristande kunskap om anmälningsskyldighetens innebörd, dels på oro för att föräldrarna ska ta illa upp och att föräldrarna då byter skola eller daghem.
Att arbeta med barn som far illa väcker stor ångest hos alla berörda yrkesgrupper. Kari Killen-Heap som har forskat om bl.a. barnmisshandel säger: ”Vi har svårt att vara professionella och göra noggranna och objektiva bedömningar av barnens situation. Det är till exempel vanligt att socialarbetare, behandlare och politiker överidentifierar sig med föräldrarna i stället för att se till barnen. Vi bortser från att föräldrarna ofta är resurssvaga. Vi överför i stället vårt eget sätt att fungera på dem. Vi ser i föräldrarna vår egen förmåga att utvecklas och vår egen uppfattning om barn. Det är också vanligt i arbetet med misshandlade barn att vi baserar vårt sätt att handla på egna normer och värderingar. Om vi tycker att blod är tjockare än vatten och att varje hem är bättre än ett barnhem eller fosterhem så arbetar vi utifrån det – oberoende av vad forskning om barns behov säger oss.” I förhållande till vuxna är barn i grunden maktlösa; rättsskyddet för barnen är otillräckligt.
Barnmisshandel hör till de allvarligaste problemen i samhället. Det är därför angeläget att öka forskningsinsatserna, göra samlad analys och gemensamma insatser för att hjälpa utsatta barn. Det är också nödvändigt att alla som arbetar med och kommer i kontakt med barn får goda kunskaper såväl om hur man upptäcker att ett barn far illa som om anmälningsskyldigheten. Detta måste ingå i såväl grundutbildning som fortbildning. Detta bör ges regeringen till känna.
Denna fråga har tidigare behandlats i riksdagen men vi återkommer eftersom vi anser att denna fråga har mycket stor aktualitet och behöver få en annan behandling.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
|
|
Marina Pettersson (s) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Eva Zetterberg (v) |
Inger Davidson (kd) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Ewa Larsson (mp) |