Regeringens handlingsplan är en beskrivning av ett haveri. Det fanns stora förväntningar på handlingsplanen – många drabbade anhöriga och ideellt engagerade personer hoppades på en kraftfull narkotikapolitik. Regeringen har inte infriat förväntningarna. Vi anmodar därför regeringen att dra tillbaka handlingsplanen och återkomma med en ny – denna gång med konkreta förslag till handling.
Den proposition regeringen nu presenterar i kampen mot narkotika är inget annat än en ordrik skrivbordsprodukt. Att propositionen dessutom fått titeln ”Nationell narkotikahandlingsplan” är snarast löjeväckande. Är det något regeringen saknar i narkotikafrågan så är det just handlingskraft. Förslag till operativa åtgärder som snabbt hindrar narkotikans spridning saknas helt.
Missbruket har i det närmaste exploderat det senaste årtiondet. Både ungdomsmissbruk i allt lägre åldrar – särskilt bland flickor – och antalet tunga missbrukare ökar. Utmärkande för 1990-talet är de nya s.k. partydrogerna som är särskilt riktade till ungdomar och saluförs i trendiga festers lyxförpackning. Missbruket har därför en annan dragningskraft på ungdomar än de droger som var vanliga på 1970-talet. Men i själva verket är detta missbruk lika skitigt, fult och farligt, med samma misär och destruktiva och kostsamma följder som någonsin förr.
Om man likt regeringen nöjer sig med att intellektualisera kring drogproblematiken är kriget mot narkotikan redan förlorat. Den rådande situationen kräver snabba effektiva åtgärder. Lagändringar som underlättar att upptäcka missbruk i ett tidigt skede är helt avgörande för framtiden. Tull, polis och kriminalvård behöver mer resurser och ökade befogenheter för att kunna bryta utvecklingen och förbättra dagsläget. Några av våra förslag för att minska efterfrågan och tillgången på narkotika och ge dem som fastnat i missbruk bättre möjligheter att bli drogfria är följande:
Fr.o.m. 2004 ökar vi antalet platser på Polishögskolan med 360 platser mer än regeringen.
Specialiserade narkotikaenheter skall finnas i varje län samt gatulangnings- och ungdomsgrupper i större städer.
Vid misstänkt missbruk skall provtagning på ungdomar över tolv år tillåtas.
Kriterierna för metadonbehandling måste luckras upp.
Arbetet med dokumenterat framgångsrika behandlingsmetoder skall intensifieras.
Insatserna mot narkotikan på fängelserna måste intensifieras.
Ökade befogenheter för polisen att beslagta tillgångar vid misstanke om att de förvärvats genom brottslig verksamhet.
Maxstraffen för ringa och grova narkotikabrott skall höjas.
Vi tillför ANT-utbildningen i skolan för elever, lärare och skolpersonal 40 miljoner kronor.
För att förslagen skall bli verklighet avsätter vi sammanlagt tre och en halv miljarder kronor utöver vad regeringen anslagit för kommande treårsperiod till rättsväsende, tull och preventivt upplysningsarbete.
1 Sammanfattning 46
2 Innehållsförteckning 48
3 Förslag till riksdagsbeslut 49
4 Inledning 50
5 Narkotikamissbruket i Sverige 2002 50
5.1 Problemen växer – ett nytt ungdomsmissbruk tar form 50
5.2 Förändrade attityder till narkotika 51
5.3 Vad bestämmer vem som blir missbrukare? 52
5.4 I missbrukets kölvatten 52
6 Hur har det blivit så här? 53
6.1 Regeringens misslyckade narkotikapolitik – en politik i ord men inte i handling 53
6.2 Nedrustning av polisen 53
6.3 Nedrustning av tullen 54
7 En otillräcklig och konturlös handlingsplan 55
7.1 Brist på konkretion 55
7.2 Narkotikasamordnaren ingen väg ut ur missbruket 55
7.3 Nyrekryteringen fortsätter 56
7.4 Regeringen saknar avgörande förslag 56
7.4.1 Onödig registrering 56
7.4.2 Feg reträtt i frågan om sprutor 57
7.4.3 Metadonprogrammet saknar flexibilitet 57
7.4.4 Omfattande missbruk i kriminalvården 58
8 Narkotikapolitik med innehåll – den moderata strategin 58
8.1 Preventiva åtgärder 58
8.1.1 De närståendes roll 58
8.1.2 Skolan 58
8.1.3 Frivilligorganisationer 59
8.1.4 Drogtestning av unga 59
8.1.5 Resurser och befogenheter till polis och tull 59
8.1.6 Hjälp missbrukarna i stället för att stjälpa dem 60
8.2 Rättsväsendet 60
8.2.1 Upprätthåll konsumtionsförbudet 60
8.2.2 Skärpta straff för narkotikabrott 61
8.3 En vård värd namnet 61
8.4 Narkotikafria fängelser 62
Riksdagen avslår proposition 2001/02:91 och begär att regeringen återkommer med ett nytt förslag till handlingsplan i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjens roll i det förebyggande arbetet.
Riksdagen beslutar att undervisningen om narkotikans effekter skall påbörjas tidigare än i dag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i lärarutbildningen skall ingå utbildning om narkotikans symtom och effekter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivilligorganisationer på narkotikaområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skolan skall ha en absolut plikt att informera vårdnadshavare vid misstanke om narkotikaanvändning.
Riksdagen beslutar att polisen skall ha möjlighet att drogtesta ungdomar över tolv år när misstanke finns om användning av narkotika.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättandet av länsvisa grupper inom polisen, med Stockholms ravekommission som förebild.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning avseende förutsättningarna för hemlig teleavlyssning och förverkande av tillgångar som åtkommits genom brottslig verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen behovet av en ökning av poliskåren.
Riksdagen beslutar att de pågående försöken med utdelning av fria sprutor till narkomaner omedelbart skall upphöra.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kriterier för att få ta del av det s.k. metadonprogrammet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda vårdenheter liknande Maria ungdomsmottagning.
Riksdagen beslutar om användande av kräksirap för att säkra bevisning om narkotikabrott enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen behovet av skärpta straffsatser för narkotikabrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upphandling av vårdprogram till kriminalvården från externa vårdgivare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om narkotikafria fängelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om besöksrum med glasruta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kontroll av inpasserande i fängelser med narkotikahundar.
Riksdagen beslutar att avslå regeringens förslag om en särskild narkotikasamordnare.
Narkotikan är ett av vår tids värsta gissel. Det är bland narkotikamissbrukare man hittar landets svåraste misär. Narkotikan bryter ner människor fysiskt och psykiskt. Narkotikan tvingar efter hand missbrukaren till oönskade och kränkande beteenden för att finansiera fortsatt missbruk. I en narkomans omgivning ryms ofta många brottsoffer – de som utsätts för våld eller kränkande behandling under narkotikarusets inverkan och de som luras att bidra till finansieringen. En narkoman ljuger för sina närmaste, bryter förtroenden och upphör till slut att älska allt utom narkotikan.
Narkotikan försämrar omdömet och gör att missbrukarna utsätter sig själva och andra för fara. När fler narkotikapåverkade människor rör sig på restauranger, i arbetslivet eller i trafiken blir vårt samhälle osäkrare för alla. Att bekämpa narkotikan är att stå upp för människors frihet och rätt att få leva i ett tryggt och anständigt samhälle.
Politik som gör skillnad måste vara mer än att vilja. En aldrig så god vilja räcker inte när handlingskraft så uppenbart saknas. Trots att regeringen i propositionen Nationell narkotikahandlingsplan (prop. 2001/02:91) helt riktigt beskriver det gångna decenniet som ett förlorat årtionde gör den sig ingen brådska. Den handlingsplan som regeringen nu presenterar är i stort sett bara ett 120-sidigt manifest över politisk vilja och önsketänkande utan innehåll.
1970-talets narkotikavåg möttes av ett omfattande föräldra- och samhällsengagemang som slog tillbaka narkotikan. Detta engagemang, i kombination med svängningar i ungdomstrenderna, förbättrade läget under 1980-talet. Mycket har nu förändrats sedan narkotikapolitiken utformades på 1970- och 1980-talen – såväl missbrukets omfattning och karaktär som attityder till narkotika. Situationen har, milt sagt, förvärrats kraftigt. Nu växer narkotikaproblemet i till synes ohämmad takt med betydande mörkertal. Den ökade efterfrågan på narkotika beror på förändrade attityder hos de allra yngsta, som ofta är de som är mest benägna att testa olika droger. Det ökade användandet av narkotika sammanfaller med att insatserna för att bekämpa narkotikan antingen är neddragna eller obefintliga.
Narkotikan letar sig i dag in i miljöer där den tidigare inte har accepterats. Narkotikan finns där ungdomar finns. De senaste tio åren har andelen svenska niondeklassare som provat narkotika tredubblats – från 3 till 9 procent. Bland värnpliktsmönstrande ungdomar som prövat narkotika ökade andelen från 6 till 16 procent mellan åren 1992 och 1998. En tydlig utveckling är också att andelen flickor som provar narkotika nu är i nivå med andelen pojkar.
Att säga att missbruket under 1990-talet har sprungit ifrån den svenska narkotikapolitiken är ingen överdrift.
Det finns dessvärre skäl att utgå från att alla tonåringar får frågan om att använda narkotika. Trösklarna har dessutom sänkts på ett sätt som gör att de tenderar att acceptera erbjudandet. Den som en gång själv testat blir lätt advokat för att andra inte bara får utan bör testa. När myterna om det ofarliga och lyckliga knarkandet sprider sig förloras därmed det mest verkningsfulla instrumentet för att stå emot: Medborgarnas tydligt markerade avståndstagande från narkotikan.
Å ena sidan kan man tycka att det är förvånande att missbruket ökar bland unga eftersom de allra flesta vet att cannabis i många fall är en inkörsport till tyngre och mer beroendeframkallande droger. Å andra sidan har narkotiska preparat, som är särskilt riktade till ungdomar, de senaste åren översvämmat marknaden. De åtföljs av förföriska budskap som utlovar stor eufori utan baksmälla.
I dag är det för de flesta ungdomar enklare och billigare att få tag i narkotika än i alkohol. Daniel, 17 år, från en Stockholmsförort skrattar: ”Det är lättare att köpa knark än en liter mjölk.”
De s.k. partydrogerna Ecstasy och andra hallucinogena droger har spridits snabbt under 1990-talet. De dök först upp inom den så kallade raverörelsen men är nu ett vedertaget begrepp som förknippas med fest. Nu finns de i hela landet. Redan våren 1996 hade hälften av landets länsnarkotikarotlar beslagtagit sådana droger.
Ungdomar har också blivit mer benägna att experimentera med alkohol och narkotiska preparat än tidigare. Ungdomar uppger att vad som styr deras val av droger är i fallande ordning tillgänglighet, pris och kvalitet.
När narkotikaanvändandet sprider sig gäller inte längre gamla sanningar om riskmiljöer, drogtrappor och varningssignaler. Det var kunskap byggd på ett begränsat användande av narkotika. Regeringen saknar såväl ord som förslag för att bemöta den situation som nu väntar.
Svenskarna placerar missbruk högt upp på listan över samhällsproblem. I en enkätundersökning från 1998 av RNS (Riksförbundet för ett narkotikafritt samhälle) ansåg 96 procent att det behövs kraftfullare åtgärder för att hejda narkotikamissbruket. I Aftonbladets kartläggning av vilka frågor som är de viktigaste för unga väljare visar det sig att en av de mest centrala frågorna är att få bort knarket.
Det finns följaktligen en opinion mot missbruk som ofta tar sig uttryck i ett starkt engagemang, till exempel i anhörigföreningar och föräldravandringar under sena kvällar. Men röster höjs också för att narkotikaproblemet måste ses i ett nytt perspektiv och att förbud inte hindrar människor från att missbruka. I takt med att antalet unga missbrukare ökar, färre missbrukare får vård och antalet ungdomar som provar narkotika stiger, döms den påstådda restriktiva narkotikapolitiken ut. Det är en farlig utveckling.
De mönster som går att urskilja visar att missbruk uppstår som ett resultat av mottaglighet och exponeringstryck. Mottagligheten avgörs bl a av ärftliga, psykiska och sociala faktorer och exponeringstrycket av tillgång, priser, grupptryck, allmänhetens attityder, drogpolitik, straff och förväntningar.
Ingen blir missbrukare utan att ha varit i kontakt med en annan missbrukare och introducerats av denne. Missbruk sprids vänner emellan och särskilt av dem som ännu är i början av sin drogkarriär och bara hunnit uppleva drogens positiva ruseffekter. Det är då missbruket sprids lättast, då de negativa konsekvenserna inte hunnit visa sig och missbrukaren fortfarande har vänner som inte använder drogen.
De senaste årens utveckling gör att det sannolikt blivit än mer komplicerat än tidigare att förutse vem som riskerar att hamna i missbruk eller vem som redan är på väg att etablera ett missbruk. Den allt mer strategiska marknadsföringen av de nya ungdomsinriktade drogerna gör att många fler än tidigare nås av budskap och trender där droger framställs i ett positivt ljus.
”Han är idol i förorten”, löd en tidningsrubrik i Expressen förra året. Reportaget handlade om en 21-åring som köpt en Mercedes kontant för 475 000 kronor. Pengarna hade han tjänat på att sälja narkotika till ungdomar. På grund av arbetsmarknads- och integrationspolitikens misslyckande växer många barn upp i en miljö där få vuxna har riktiga arbeten. Den slapphänta politiken tolererar att 21-åringen väcker beundran och respekt. Utanförskap och fattigdom föder missbruk och ödesdigra attityder till narkotika.
Narkotikahanteringen skapar enorma rikedomar för ett fåtal kriminella, samtidigt som den ödelägger tusentals människoliv varje år. Antalet ungdomar som tvångsplaceras på grund av missbruk, kriminalitet och annat destruktivt beteende har ökat med nära 30 procent under 1990-talet.
Missbruk är sällan ett problem endast för missbrukaren. Narkotikans skadeeffekter sprider sig till missbrukarens anhöriga. Det är en chock att upptäcka att en nära anhörig hamnat i missbruk.
Droger och kriminalitet går hand i hand. För många brottslingar hänger drogmissbruket och brottsligheten ihop – antingen begår man brott för att få tag i pengar till narkotika eller så har man börjat ta droger för att orka med ett liv i kriminalitet. Många anhöriga pendlar mellan ett liv i skräck och ett liv i maktlöshet. Vad skall missbrukaren – ofta det egna barnet – hitta på under ett rus, vid abstinens eller i jakten på pengar för att ha råd med nästa dos? Det är inte sällan missbrukande ungdomar misshandlar och hotar sina egna föräldrar för att få pengar. Missbruket tar med andra ord över även de anhörigas liv. Misären sprider sig snabbt och leder förutom till stort mänskligt lidande till ökande samhällskostnader.
Men oron kan också ta sig förtvivlade och olagliga uttryck, som medborgargarden och enskilda desperata uppgörelser, när samhällets instanser sviker. Att förebygga och bekämpa drogmissbruk – lokalt såväl som globalt – handlar därför om att förhindra familjetragedier och värna rättsstaten.
Under 1990-talet har kopplingen mellan målet om ett narkotikafritt samhälle och de insatser som i praktiken genomförs blivit allt svagare. En svensk narkotikapolitik mot ökningen av missbruket och de nya attityderna till droger har saknats. Narkotikapolitiken har varit restriktiv i ord och i viss mån i lagstiftning men i praktiken varit mycket slapphänt i handling. När nu efterfrågan på narkotika växer saknas informationsinsatser för att dämpa efterfrågan, polisiära resurser att minska användandet och vårdande insatser för att bryta missbruket.
All fokus måste nu ligga på att få stopp på ökningen och att bemanna de resurser till motvärn som har funnits och som måste byggas upp igen. Eftersom läget är så allvarligt krävs också resoluta insatser. Att i det sammanhanget referera till det intet förpliktigande målet om ett narkotikafritt samhälle är irrelevant. Målet är betydelselöst så länge infrastrukturen för att bekämpa narkotikan inte fungerar. Regeringens handlingsplan är mer att betrakta som en produkt av politikers förtjusning i ordvändningar än förmåga att formulera operativa mål och avsätta tillräckliga resurser.
Trots att narkotikabrotten blivit allt allvarligare och lagstiftningen skärpts från att inte bara gälla innehav utan också förbud mot konsumtion, har narkotikan förblivit främst en socialpolitisk fråga. I praktiken har rättsväsendet fått ett ökat ansvar i kriget mot narkotika men har samtidigt inte givits motsvarande verktyg för att kunna leva upp till de krav som ansvaret ställer. Polisens och tullens resurser har skurits ner, trots att det borde varit tvärtom.
Sedan mitten av 1990-talet har antalet anställda inom polisen minskat med 4 000 personer. Regeringen beslöt hösten 1995 att stoppa intaget till Polishögskolan under fem terminer. Detta resulterade i 1 000 färre nyutbildade poliser. Socialdemokraternas brist på framsynthet har orsakat den allt mer ohållbara situation som i dag råder inom polisen.
Polisen har omorganiserats flera gånger för att möta nedskärningar i budgeten. Specialenheter har slagits samman för att spara personal, vilket särskilt har drabbat narkotikaarbetet. Länsnarkotikarotlar har lagts ned eller slagits ihop med spaningsrotlar. Följden är inte bara personalbrist utan även att avgörande kompetens och erfarenhet på narkotikaområdet gått förlorad.
Vi gjorde i januari 2002 en kartläggning av polisens möjligheter att möta det ökande narkotikamissbruket bland ungdomar. Varje länspolismyndighet i landet kontaktades och samtliga beskrev en närmast explosionsartad ökning av efterfrågan på narkotika. Kartläggningen visar att det i dag endast är polisen i Stockholm, Göteborg och Malmö som kan anses ha en någorlunda fungerande organisation för att bekämpa narkotikan på alla nivåer: nyetablering, försäljning och införsel. I övriga landet saknas förutsättningarna för att bekämpa det nya ungdomsmissbruket.
Den svenska tullorganisationen har i sitt uppdrag att verka brottsbekämpande. Kampen mot narkotika har högsta prioritet inom Tullverket, i enlighet med vad regering och riksdag beslutat. Tullen är den myndighet som gör de största narkotikabeslagen i Sverige. Under 2001 gjorde tullen 3 545 beslag av narkotika, den högsta siffran någonsin. Detta viktiga arbete berörs inte i regeringens handlingsplan.
I takt med att antalet gränskontrollplatser utökas, och att färjelinjer tillkommer, ökar kontrollbehovet. Detta syns särskilt väl i Skåne och i trafiken över Öresund. I vissa regioner är utredningsverksamheten ansträngd och vid stora ärenden räcker inte resurserna. Tullverket lider också på samma sätt som polisen av att inte ha ett rikstäckande radiokommunikationsnät, och saknar, liksom polisen, resurser för att göra en sådan investering. Dessa faktorer får konsekvenser för en aktiv narkotikabekämpning, något regeringen dessvärre väljer att blunda för.
Tullen uppskattar att cirka 20 procent av all narkotika med Sverige som slutdestination beslagtas. Särskilt smuggeltrafiken över Öresundsbron har ökat och utvecklats till både en daglig småskalig trafik och en internationellt organiserad och storskalig smuggling.
I dag kan tullen vittna om att inte bara ecstasy är vanligt förekommande utan också att amfetaminet väller in över gränserna, inte minst från östra Europa. Det hamnar på narkotikamarknaden och hos den nya, stora missbrukargruppen, vanliga ungdomar, som går på fester där man ”snortar”, ”bombar” eller ”groggar” den senaste i raden av nya partydroger: amfetamin. Situationen förvärras dessutom av att priset på narkotika sjunkit till rekordlåga nivåer.
Trots att Narkotikakommissionen (SOU 2000:126) påtalade situationens allvar när slutbetänkandet presenterades har det tagit ytterligare ett år för regeringen att ta fram den nu presenterade handlingsplanen. Resultatet är, med tanke på den tid och alla de resurser som lagts ned, mycket magert.
Att utreda, utveckla, analysera, kartlägga, samordna och hålla konferenser och seminarier är enligt handlingsplanen det som ska vända den explosionsartade ökningen av narkotikamissbruket. Men vad har handlingsplanen att erbjuda alla de missbrukare som behöver hjälp genast, alla de som förtvivlat försöker få en anhörig missbrukare omhändertagen för vård, alla de föräldrar som ser polisen stå maktlös inför spridningen av partydroger bland sina barn? Svaret är att för dem finns inget i handlingsplanen att hämta. Mot dem är handlingsplanen inget annat än ett svek.
Det kanske mest allvarliga är att de förslag som Narkotikakommissionen presenterade i syfte att kunna upptäcka ungdomsmissbruk i tidigt skede har försvunnit på vägen. Det handlar då om ökade befogenheter för polis och socialtjänst vid misstanke om narkotikamissbruk hos ungdomar över tolv år. Inte heller kommissionens förslag på hur införsel av narkotika till fängelserna kan försvåras har följts upp i handlingsplanen.
Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär en ny handlingsplan mot narkotikan baserad på de förslag som presenteras i denna motion.
Med vetskap om den akuta situation som råder i dag är regeringens besked om en särskild narkotikasamordnare otillräckligt. Problemområde efter problemområde pekas ut i handlingsplanen utan att följas upp av konkreta åtgärder. Varken polis eller tull ges de verktyg som behövs och som bevisligen fungerar för att minska nyrekryteringen av missbrukare och tillgången på narkotika både på kort och lång sikt. Inte heller har frivilligorganisationernas krav, baserade på lång erfarenhet, hörsammats.
Att utan några andra insatser spela upp låtsad aktivitet med en särskild nationell samordnare av narkotikapolitiken blir utan verkan. Det blir bara ännu ett exempel på en centralisering och politisering av en verksamhet som redan i dag är känd och granskad av många ideella krafter.
Många kommuner har i dag problem med att bära kostnaderna för dyr institutionsvård. Placeringar sker i praktiken bara i de fall då missbruket gått mycket långt. För många missbrukare som därför skulle kunna ha stor nytta av en placering finns inga resurser. Institutionsvården i dag får också problem när de som förmodas komma avgiftade till vårdinstitutionerna många gånger missbrukar aktivt. Institutionsplaceringarna blir en kostsam form av avgiftning där kommunerna efter kort tid avbryter placeringen. Hade regeringen syftat till att verkligen tränga in i problemen med dagens LVM-stödda vård, hade en analys av varför denna vård inte prioriteras av kommunerna varit intressant. I avsaknad av detta ger förslaget till en nationell samordnare en känsla av att syftet är att ha någon att skylla ifrån sig på.
Förra året sökte sig drygt 1 500 ungdomar till Maria ungdomsmottagning i Stockholm. Det är en ökning med 12 procent jämfört med året innan och det högsta antalet någonsin. Tidigare använde sig 25 av Stockholms kranskommuner av kompetensen på Maria ungdomsmottagning – i dag är detta fallet för bara 15 kommuner. Under tiden har antalet inskrivna ökat med 250 procent. Nästan 12 procent av de ungdomar som missbrukade amfetamin under förra året var under 15 år. Droger som ecstacy, men även rohypnol, har ökat kraftigt. I dag finns det inga motsvarigheter till Maria ungdomsmottagning i större delen av landet. Socialtjänsten har inriktat sig på utrednings- och insatssektioner och de särskilda ungdomshandläggarna har försvunnit. Uppsökande verksamhet existerar i praktiken inte längre. De yngsta barnen prioriteras och kontakten med äldre barn och tonåringar kommer i skymundan.
Den som testar första gången eller använder narkotika någon gång då och då är oftast övertygad om att det är ofarligt och att effekterna av narkotikaanvändningen är enbart positiva. För vänner och bekanta beskrivs knarkandet som billigt, roligt, enkelt, svårt för andra att upptäcka och oftast utan några kännbara efterverkningar. De anser sig inte göra något fel, betraktar sig inte som knarkare, vill därför inte bli upptäckta eller tillrättavisade. De har fortfarande inte känt av några konsekvenser i form av problem med partner, vänner, arbete eller familj. Fortfarande finns människor i deras omgivning som inte känner till deras missbruk. Regeringen presenterar inga förslag som skulle göra det lättare att upptäcka de nyetablerade missbrukarna trots att det är just denna grupp som är allra mest effektiv i rekryteringen av missbrukare.
Att störa de nyetablerades missbruk handlar inte om vård eller ens uteslutande om information. För att störa dem måste deras missbruk upptäckas trots att de inte vill det själva. Det måste dessutom kunna beläggas att de använt narkotika för att rättsstatens reaktioner skall komma igång och möjligheterna till att i efterhand förmildra eller förneka minimeras. Utan omfattande riktade polisiära insatser mot det egna bruket av narkotika kommer nyetableringen att fortsätta. Tidig upptäckt leder till att en oanande omgivning väcks, samtal inleds, uppfattningar bearbetas och att missbruket inte fördjupas.
I stället för att ge förslag har regeringen nöjt sig med att bara göra bedömningar. Ett undantag är förslaget till registrering av de läkare som förskriver narkotikaklassade läkemedel för att kunna undvika läckage till den illegala marknaden. Detta är anmärkningsvärt nog den enda lagändring som föreslås i handlingsplanen.
De positiva effekterna av förslaget är en försvinnande del i missbruksproblemet i stort och riskerar dessvärre också att få kontraproduktiva effekter för vården. De som förskriver dessa läkemedel är få och problemet kan lösas inom dagens system genom att Socialstyrelsen ges möjlighet att ta del av register som förs lokalt på apoteken. En registrering kan också mycket väl avskräcka från att skriva ut preparaten då detta är medicinskt motiverat, vilket är till nackdel för huvudsakligen äldre patienter. Det är också förenat med uppenbara risker för oro hos allmänheten för att dessa register används för andra ändamål än de avsetts för.
Trots att sprutprogrammet funnits sedan 1986 väljer regeringen att inte ta ställning i frågan om dess framtid utan skjuter den till en utredning. I väntan på denna låter man sprutprogrammet fortgå. I Socialstyrelsens utvärdering visade det sig t.ex. att antalet tillbakalämnade sprutor är färre än de som lämnats ut. Inte heller var det möjligt att bedöma om de inlämnade sprutorna var de som lämnats ut eller andra. Socialstyrelsen gjorde bedömningen att en förlängning av försöksperioden inte var meningsfull. Narkotikakommissionen slår fast att missbruket förvisso inte ökat men att det heller inte finns belägg för att smittspridningen hindrats.
Målsättningen med sprutprogrammet har varierat efter hand för att passa opinionen. Programmet ger dessutom dubbla budskap då det allmänna ger ut gratis redskap för att begå en olaglig handling. Det är som om staten skulle förse förfalskare med sedeltryckplåtar därför att de kommer att fortsätta förfalska trots att det är olagligt. Vi motsätter oss att sprutprogrammet får fortsätta.
Vi vänder oss också mot kriterierna för metadonbehandling. Det är orimligt att unga heroinmissbrukare, som är välmotiverade i sin strävan att bli drogfria, inte skall kunna få behandling förrän tidigast vid 20 års ålder och efter fyra års dokumenterat missbruk, trots att det gäller en behandling som visats sig effektiv vid en utvärdering gjord av Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). En narkotikapolitik som i så stor utsträckning saknar flexibilitet är knappast en narkotikapolitik som förmår att se enskilda missbrukares situation och behov.
För ett meningsfullt metadonprogram krävs dock också en klar målinriktning. Metadondoseringen skall snabbt trappas ner till dess den helt upphör. Patienten skall vara beredd att medverka till detta och tydliga krav på hans eller hennes samarbete skall ställas.
En av de mest utvecklingsbara miljöerna för att bekämpa pågående missbruk är kriminalvården. Där finns möjligheter att mer effektivt kontrollera och följa upp en ambition hos den enskilde att börja leva drogfritt. Kriminalvården arbetar i dag på många anstalter med motivationsavdelningar för att kunna separera dem som vill sluta, från dem som fortsätter att missbruka. Det råder dock stor brist på anstaltsplatser inom kriminalvården, vilket påverkar arbetet negativt. En större koncentration till insatser som ger goda resultat borde också finnas. I det sammanhanget borde det påverkande arbetet inom ramen för programverksamheten i större utsträckning öppnas för olika tankesätt och utförare för att få en konkurrens i tänkande och större möjlighet att jämföra olika framgångsfaktorer i arbetet med att minska narkotikaberoendet.
Det krävs ordentliga resurstillskott för att uppgradera nivån på insatserna. I det avseendet är regeringens tillskott på 100 miljoner kronor otillräckligt. Vad som behövs är resurser till en helt ny riksanstalt för att frigöra platser för differentiering och särskilda motivationsenheter. Om detta sägs det ingenting i handlingsplanen.
Föräldrar och andra närstående är oftast de som har störst möjlighet att upptäcka om något inte står rätt till med de egna barnen. Möjligheterna att upptäcka narkotikabruk på ett tidigt stadium är betydligt större om föräldrarna har goda kunskaper. Detsamma gäller för skolans lärare och personal. Eftersom de allra flesta barn tillbringar mycket av sin tid i skolan har denna ett stort ansvar. Att uppmärksamma att en elev beter sig konstigt eller annorlunda i klassrummet räcker inte. Elever som skolkar, uppvisar tecken på vantrivsel och problematiska hemförhållanden måste också uppmärksammas och erbjudas stöd. Men goda familjeförhållanden får emellertid inte tas för intäkt att det inte föreligger några som helst risker. Detta gör att skolans roll och det generella vuxenansvaret är oerhört viktigt.
Skolan bör ha en absolut plikt att informera föräldrar om problem. När familjeförhållandena är problematiska bör skolan knyta kontakt med andra vuxna i barnens eller ungdomarnas närhet. Det förutsätter dock att skolpersonal kontinuerligt får utbildning om droger, påverkanstecken samt om symptom och verkning av drogmissbruk.
Vi vill för det preventiva upplysningsarbetet mot narkotika avsatt 40 miljoner kronor extra för ANT-upplysning till barn, ungdomar och skolpersonal.
Undervisningen om narkotikans verkningar skall påbörjas tidigare än vad som görs i dag för att få effekt.
I lärarutbildningen bör ingå utbildning om narkotikans symptom och effekter.
Skolan skall ha en absolut plikt att informera vårdnadshavare vid misstanke om narkotikaanvändning.
Frivilligorganisationerna på narkotikaområdet är en underskattad resurs som skulle kunna användas mycket mer än i dag bl.a. för utbildning och upplysning. Organisationerna hjälper till i enskilda fall, har utarbetat undervisningsmaterial för olika målgrupper och har generellt sett stor kompetens och ett förtroende hos allmänheten. De är nyckeln till de kunskapsluckor som måste fyllas upp.
Den första och viktigaste åtgärden för narkotikapolitiken måste vara att sätta in åtgärder för att förhindra nyetableringen av missbrukare. Det är det enskilt mest avgörande för i vilken riktning som narkotikaanvändandet i Sverige kommer att utvecklas. Polisen har med nuvarande regler små möjligheter att få fram bevis mot ungdomar mellan 12 och 15 år som misstänks använda narkotika. De metoder som finns är inte tillämpliga eftersom personer under 15 år inte är straffmyndiga. Provtagning i form av urinprov är det enklaste sättet att upptäcka om narkotika används.
Ökade befogenheter behövs för polisen att vid misstanke göra urinprover på ungdomar över tolv år. Det är ett avgörande verktyg för att kunna ingripa redan på ett tidigt stadium.
Fler poliser, länsvisa grupper med särskild inriktning på det egna bruket av narkotika med ravekommissionen i Stockholm som förebild är nödvändigt om narkotikamissbruk skall kunna hejdas.
Socialtjänst och polis skall ha laglig rätt att kontakta anhöriga till ungdomar i en ålder upp till 20 år. I dag är denna åldersgräns satt till 18 år.
Mycket av det narkotikabekämpande arbetet sker ute i samhället och i de miljöer där narkotikan finns. De rättsvårdande myndigheterna, som polis, tull och andra, måste tillföras tillräckligt med resurser för att kunna driva den praktiska narkotikabekämpningen.
För att kunna angripa den grova narkotikabrottsligheten måste tull och polis dessutom få ökade befogenheter och kunna utveckla nya metoder. De kriminellas metoder utvecklas och förfinas ständigt, vilket ställer höga krav på de brottsbekämpande myndigheternas förutsättningar och arbetssätt.
Insatser från specialenheter som gatulangningsgrupper och den s.k. ravekommissionen har inneburit ett nytt sätt att arbeta med fokus på det enskilda missbruket. Offensiv polisverksamhet upptäcker långt fler missbrukare än någon annan myndighet eller institution. Enheterna måste nu återbemannas för att svara upp mot behoven.
En kartläggning av polisens nuvarande arbetsmetoder och lagstiftning bör genomföras. I denna bör förutsättningarna för hemlig avlyssning utredas, liksom möjligheterna att förverka tillgångar som åtkommits genom brottslig verksamhet.
Specialiserade narkotikaenheter måste finnas i varje län, och de större städerna skall ha gatulangnings- och ungdomsgrupper för att en effektiv verksamhet skall kunna utvecklas. Det måste finnas tillräckligt många poliser för att enheterna skall kunna bemannas efter de behov som uppstår.
Varje polismyndighet bör inrätta särskilda enheter för att bekämpa efterfrågeökningen i ungdomsmiljöer, av samma typ som ravekommissionen (numer benämnd länskriminalpolisens spanings/narkotikaenhet, i Stockholm ungdomssektionen).
Fram till år 2010 bör poliskåren utökas till 20 000 poliser.
Under nästkommande treårsperiod vill vi tillföra polisen 2,2 miljarder kronor och tullen 40 miljoner kronor utöver vad regeringen har föreslagit.
Det är motstridigt att, som regeringen, å ena sidan ställa krav på ett narkotikafritt samhälle och å andra sidan dela ut verktyg åt sprutnarkomaner för att de skall kunna injicera.
De pågående försöken med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare skall omedelbart upphöra.
Det skall vara lättare att få plats i program med metadon eller likvärdiga behandlingspreparat. Kraven på missbrukaren skall vara tydliga och programmen målinriktade, med en trappvis sänkning av dosen till fullständig utsättning.
Maria ungdomsmottagning bör stå som modell för särskilda vårdenheter ute i landet.
Polisen måste få en chans att leva upp till statsmakternas fastlagda mål genom att de får tillgång till effektiva metoder. Utgångspunkten måste vara att narkotikalangarna alltid är steget före. Det ställer krav på att polisens metoder utvecklas i samma takt. Heroinlangare använder sig t.ex. ofta av kapslar inlindade i plast. Kapslarna förvaras i munnen och om polisen ingriper sväljs kapseln snabbt.
I Norge har polisen möjlighet att ta med sig den misstänkte till sjukhus, där han eller hon ges kräksirap av sjukhusets personal för att säkra bevisningen för brottet. I Sverige är detta inte tillåtet. I stället får den misstänkte sitta på en bevakad toalett. Detta är oerhört tids- och resurskrävande.
Kräksirap bör kunna användas även av svenska poliser för att på ett snabbare och effektivare sätt komma åt langning och missbruk. Medlet skall kunna sväljas eller injiceras. För att metoden skall kunna tillämpas skall det finnas ett beslut från en åklagare.
Narkotikabrottslingarna gör vinster på ett cyniskt och hänsynslöst profiterande på andra människors misär. För att minska tillgången och efterfrågan på narkotika måste det stå klart och tydligt att grova narkotikabrott straffar sig. Det skall inte löna sig att sko sig på andras beroende. Med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet bör lagens strängaste straff kunna utdömas för grovt narkotikabrott. Domstolarna måste också få ökat utrymme att faktiskt hjälpa dem som begår ringa narkotikabrott. Genom att höja maxstraffet för ringa narkotikabrott får domstolarna möjlighet att döma till exempelvis skyddstillsyn med särskild föreskrift om drogfrihet och regelbundna tester.
Livstids fängelse skall införas i straffskalan för grovt narkotikabrott.
Maxstraffet för ringa narkotikabrott skall höjas från sex månader till ett år för att möjliggöra dom med vård.
I dag krävs att en missbrukare måste vara djupt nedgången innan han eller hon kommer ifråga för vård. När en missbrukare omhändertas för vård enligt LVM är oftast utsikterna redan mycket dåliga att hon eller han skall bli drogfri och kunna komma tillbaka till ett normalt liv. Lagen om vård av missbrukare var avsedd att kunna träda i kraft tidigare än vad den gör i dag. Vi har vid ett flertal tillfällen föreslagit förändringar av LVM som gör att åtgärder kan sättas in tidigare och stegvis öka med ett omhändertagande som en sista utväg. Tillgängligheten till vård i ett tidigare skede måste bli bättre – inte minst för dem som frivilligt söker hjälp för att kunna blir drogfria.
En missbrukare måste få tydliga krav och tillräckligt stöd för att kunna bryta den onda cirkel ett missbruk innebär. Själva drogmissbruket är missbrukarens allvarligaste problem. Naturligtvis finns ibland långt fler och djupgående problem som behöver lösas för att nå ett bättre liv, men det är drogberoendet som är det centrala. Det har SBU kommit fram till när missbrukarvården utretts. SBU har dessvärre också funnit att missbrukarvården länge styrts av olika trender, vilket försinkat utvecklingen av missbrukarvården.
Det är nu hög tid att de nya kunskaperna återförs till vården av missbrukare. Den öppna missbrukarvården, liksom kriminalvården, måste kunna erbjuda de metoder som bevisligen har bäst förutsättningar för att missbrukare skall kunna komma tillbaka till ett drogfritt liv och därigenom också lämna kriminaliteten bakom sig.
Vården på anstalter är också av stor betydelse. Statens ansvar tar inte slut efter det att dörren låsts om den som dömts till fängelse – det är då arbetet med att återanpassa honom eller henne till ett liv i frihet tar vid. Den svenska kriminalvården har kritiserats för att bara låsa in fångarna i stället för att ge dem vård och rehabilitering. Personalfrågan inom kriminalvården är i dag allvarligt eftersatt. Omsättningen är stor, vilket gör att kompetensen är bristfällig. Innehållet i kriminalvården skall skötas av den som kan ge bäst säkerhet och vård, oavsett huvudman.
Behandlingsinsatserna måste fokuseras på de metoder som bevisligen fungerar bäst. SBU har funnit att de metoder som inriktas på själva missbruket är effektiva. Missbrukare måste få tydliga krav och ordentligt stöd.
De missbrukare som frivilligt söker hjälp måste kunna erbjudas behandling inom rimlig tid.
LVM måste kunna träda in på ett tidigare skede än i dag i kombination med frivilliga åtgärder. Vi föreslår att behandling sker på tre nivåer: frivilliga åtgärder inom ramen för socialtjänstens bestämmelser, övervakning och andra föreskrifter som sociala nämnden ålägger missbrukaren, och frihetsberövande som sista möjlighet.
Kriterierna för att få delta i metadonbehandling måste bättre anpassas till behovet. Unga missbrukare, som har motivation och ett mål om att bli drogfria, måste kunna komma i fråga. Striktare krav på dem som deltar i behandlingen, i kombination med ett större antal vårdplatser, en tydlig målinriktning och en tidsplan för denna, måste till.
Möjligheten till upphandling av externa vårdgivare måste bli större än i dag. Kriminalvården bör i ökade utsträckning kunna upphandla vårdprogram av privata vårdgivare. Utgångspunkten måste vara att höja kvaliteten i rehabiliteringen. Resultaten bör följas upp genom forskningsledd verksamhet.
Fängelserna skall vara narkotikafria. Mer än varannan intern är missbrukare, enligt larmrapporter från Kriminalvårdsstyrelsen. År 1997 var siffran 43 procent. Det förekommer också att drogfria interner utvecklar ett missbruk under fängelsetiden. För att komma tillrätta med narkotikan på fängelserna måste det inom varje kriminalvårdsregion skapas drogfria enheter.
Tillgången till droger på fängelserna måste stoppas, dels för att våldet på anstalterna skall minska, dels för att hjälpa de intagna att anpassa sig till ett liv efter avtjänat straff, ett liv fritt från droger och kriminalitet. För att uppnå detta finns flera metoder. Den mest uppenbara är att kontrollera besökare när det finns registrerat missbruk hos besökaren eller internen och en misstanke om att narkotika förs in på anstalten. Besök utan fysisk kontakt är ett alternativ. Detta kan åstadkommas genom särskilda besöksrum med en glasruta mellan den intagne och besökaren. Det är också viktigt att kontrollera inpasserande med hjälp av exempelvis narkotikahundar.
Kriminalvården behöver resurser för att kunna fylla verksamheten med ett fungerande innehåll samt kunna ha ett tillräckligt antal platser för att differentiering bland internerna skall kunna ske. För att detta skall bli möjligt vill vi satsa 1,2 miljarder kronor mer än regeringen på kriminalvården under nästkommande treårsperiod.
|
Stockholm den 6 februari 2002 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Per Unckel (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Anders Björck (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Chris Heister (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Henrik Landerholm (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Inger René (m) |
Per Westerberg (m) |