Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fördelningen av bidraget till dövtolkning.
Landstingen har enligt HSL § 3 b 3 skyldighet att erbjuda tolktjänst för vardagstolkning för döva, dövblinda, vuxendöva och hörselskadade.
Från och med 1994 utgår ett statsbidrag med 15 miljoner kronor per år för att stimulera utvecklingen av tolktjänsten. Bidraget ökade successivt under de första fem åren och uppgår från och med 1998 till 75 miljoner kronor per år. Bidraget fördelas efter invånarantalet i respektive landsting. 1995 förändrades principerna för fördelningen så att Örebro läns landsting erhåller 80 procent mer per invånare än övriga landsting på grund av det höga antalet tolkanvändare som är bosatta i Örebro. Trots detta har Örebro läns landsting svårigheter att tillgodose behovet av tolkservice.
Socialstyrelsen publicerade nyligen rapporten Uppföljning av landstingens tolktjänstverksamhet år 2000. Där framgår bland annat att tio landsting uppvisar underskott medan tio uppvisar överskott i verksamheten. Socialstyrelsen kommenterar detta på följande sätt: ”Denna obalans beror på att statsbidraget fördelas efter invånarantal, inte efter den belastning i form av antal användare eller beställda tolkuppdrag som landstingen har.”
I Örebro län bor 20 procent av alla döva i landet. Det är lika många som i Stockholm. Givetvis borde Örebro och Stockholm få lika stort stöd till sina tolkcentraler. Så sker alltså inte. Stockholm får 15 miljoner kronor, medan Örebro inte anses behöva mer än 4 miljoner kronor. Denna snedfördelning leder till att inte alla döva i Örebro kan få den tolkhjälp de har behov av och rätt till. En jämförelse mellan Örebro och Värmlands län visar ytterligare på orimligheten i systemet. Örebrostödet på 4 miljoner kronor ska räcka till 1 500 döva, medan Värmlands 2,3 miljoner kronor avser tolkhjälp till 30 döva personer.
I vissa fall har de landsting som redovisat underskott i sin budget försökt minska detta genom att anvisa ett större landstingsbidrag. Detta är förhållandet i exempelvis Örebro läns landsting, Landstinget Dalarna och Västerbottens läns landsting, där 60–70 procent av tolktjänsten finansieras av landstingets egna medel. Andra landsting med underskott finansierar endast 20–25 procent med egna medel. Exempel finns också på landsting som redovisat nettokostnader som understiger statsbidraget. Flera landsting som satsat egna medel har inte förbrukat sin budget för tolktjänsten.
Nuvarande fördelning av statsbidraget innebär alltså att landsting med ett stort antal tolkanvändare erhåller en proportionellt mindre del av statsbidraget än landsting med få tolkanvändare, om man ser till antalet tolkanvändare i stället för till invånarantal. Grunden för fördelningen av statsbidraget borde givetvis vara antalet tolkanvändare och inte antalet invånare i respektive landsting. En översyn av statsbidragets fördelning är därför nödvändig.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Rose-Marie Frebran (kd) |