Motion till riksdagen
2001/02:So331
av Maud Ekendahl m.fl. (m)

Kvinnors bemötande i vården


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att studera rehabiliteringsbehov och undersöka om det behövs speciella insatser för kvinnor.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att både mäns och kvinnors inflytande i vården behöver stärkas.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kvinnor och män skall inkluderas i klinisk läkemedels­prövning och att resultaten analyseras könsspecifikt.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kunskaperna inom sjukvården om kvinnors symtom och sjukdomsbilder måste öka.

Bakgrund

”Varför är kvinnors upplevelser av sjukdom större än mäns?” Vissa forskare ställer sig den frågan. Om man söker svar på den frågan så måste man se på människans tillvaro och plats i samhället. Kvinnors och mäns hälsa kan inte isoleras från rådande familjestruktur eller från barnens behov utan man måste också se den ur ett socialt, kulturellt och existentiellt perspektiv. Skillnaderna i sjuklighet mellan män och kvinnor tycks visa att kvinnor mer än män upplever vad man kan kalla icke livshotande sjukdomar och att de söker läkarhjälp oftare.

Kvinnoproblem upplevs som diffusa. I en doktorsavhandling fann man att mycket av kvinnors vardag och villkor osynliggörs hos läkaren. Denne, många gånger oftast en man, är rädd för att fråga den kvinnliga patienten hur det är där hemma. Detta delvis för att inte kränka patientens integritet och delvis för att de därmed kan få del av problem som de inte kan lösa. Utfrågningar tar tid och läkarnas arbetsbelastning är hög. Kvinnor efterfrågar också en ”hedervärd” diagnos.

Behov och efterfrågan av vård

Ett sätt att definiera vård på lika villkor går ut på att det är behovet av vård som skall ligga till grund för hur vården utnyttjas. Det är emellertid inte enbart vårdbehovet som styr vårdutnyttjandet utan även en rad andra faktorer såsom ekonomi, utbildning, kunskaper och attityder kan påverka efterfrågan på individ-, grupp-, och befolkningsnivån. Dessutom påverkas utnyttjandet av hur lätt- eller svårtillgänglig vården är för patienterna samt utbudet av sjukvårdstjänster. Utbudet å sin sida är beroende av hur stora resurser som avsätts för hälso- och sjukvården och hur de fördelas.

Män tenderar att gå till specialistmottagning på sjukhus medan kvinnor ofta går hos husläkare. Män är mera nöjda än kvinnorna med den information som ges. För de sistnämnda är det bemötande de får av vårdpersonalen mycket viktigt.

Kvinnor har ett större vårdutnyttjande än män, framför allt när det gäller öppen vård. Bland faktorer som kan förklara detta finns längre livslängd, behov av vård till följd av kvinnors reproduktiva funktioner samt i köns­specifik sjuklighet. Könsroller och skillnader i beteenden kan vara en förklaring, olika livsvillkor en annan.

Vi anser med utgångspunkt från den nuvarande utvecklingen inom sjuk­vården att det är viktigt att studera olika rehabiliteringsbehov för att undersöka om det behövs speciella insatser för kvinnor.

Skador i rörelseorganen

I åldern 45–49 år förtidspensioneras dubbelt så många kvinnor som män på grund av sjukdomar i rörelseapparaten. Dessa åkommor kräver sällan sjukhusvård och är inte direkt dödande men innebär allvarligt sänkt livskvalitet för de drabbade. Sjukdomsgruppen kräver många sjukskrivningsdagar och leder ofta till lång bortovaro från arbetet – i värsta fall förtidspensionering. Kvinnorna har en betydligt högre sjukfrånvaro av denna anledning.

Vad beror då detta förhållande på? Några ärftliga sjukdomsskillnader mellan kvinnor och män finns inte dokumenterade, med undantag för några enstaka mycket ovanliga åkommor.

Däremot föreligger generellt stora skillnader i muskelmassan hos kvinnor och män. En undersökning gjord 1993 visade att kvinnorna hade 52 procent av männens styrka i övre extremiteterna och 66 procent i de nedre. Dessutom måste beaktas att styrkan avtar med åren. Detta förhållande gör att kvinnor som måste göra tunga lyft, exempelvis inom vård- och omsorgsyrkena, med åren löper allt större risk för att drabbas av skador. Anmärkningsvärt är därför att äldre kvinnor utgör en stor andel av de anställda inom nämnda sektor. Med andra ord har arbetsmiljön stor betydelse för hälsan.

Ett uppenbart problem är exempelvis att de redskap, verktyg och apparater som används nästan alltid är utformade av män för män. De är dimensionerade för manlig kraft och manshänder. Den genomsnittliga kvinnohanden tvingas arbeta med utspärrade fingrar vilket är mycket mer ansträngande än vid ett optimalt handgrepp. En bidragande orsak till kvinnornas högre problemfrekvens i rörelseorganen kan sökas i deras dubbla roll. Trots allt tal om ökad jämställdhet är det fortfarande kvinnorna som i de flesta fall har huvudansvaret för hemmets skötsel. Även om detta arbete är mer varierat än ett tungt och/eller monotont yrkesarbete innebär det ofta att samma muskelgrupper ansträngs ytterligare.

Stora satsningar på rehabilitering har skett under 1900-talet och tyngdpunkten i den processen har förskjutits mot arbetslivet. Det bedrivs alltmer forskning om arbetsinriktad rehabilitering, men mycket sällan könsteoretisk forskning med den inriktningen. Den mycket begränsade forskning som finns tillgänglig visar att kvinnor missgynnas vid arbetsrehabilitering. Vi anser att det är angeläget att uppmärksamma de långsiktiga effekterna av kvinnors och mäns arbetsrehabilitering och att närmare undersöka om den praktiska tillämpningen av socialförsäkringen innebär diskriminering på grund av kön eller andra grunder.

Skillnader i behandling

Kvinnor och män har i vissa fall behandlats olika vid samma sjukdom. Särbehandlingen har skett oreflekterat och utgår inte från kunskap om skillnader mellan könen.

Det finns mycket som talar för att hjärt-kärlsjukdomar yttrar sig olika hos män och kvinnor. Detta beror troligen på att det finns ett samband mellan de kvinnliga könshormonerna och utveckling av kardiovaskulära sjukdomar. Kvinnor uttrycker sig på ett annorlunda sätt än männen när de beskriver sina bröstsmärtor och detta leder många gånger till att symtomen misstolkas och att diagnosen ställs sent. I studier från bl.a. USA har det påvisats att kvinnor särbehandlats när det gäller behandling och omhändertagande. Kvinnor med hjärtinfarkt fick vänta längre än män på undersökning och EKG-tagning och vårdades i större utsträckning på vårdavdelning än på intensivvårdsavdelning. Det finns stor anledning att rikta större uppmärksamhet mot hur den kranskärlssjuka kvinnan behandlas och omhändertas.

Bemötande – kommunikation

Litteratursökningar visar att mycket få av de patientenkäter som genomförts tidigare har ett könsperspektiv. En studie från en statlig utredning (SOU 1996:133) visar enligt utredningens enkät att kön ej är det mest väsentliga patientkarakteristika för hur patienterna uppfattar hälso- och sjukvården.

Närmare 90 procent ansåg att könet på vårdgivaren har ingen eller liten betydelse. På följdfrågan vilket kön man skulle föredra svarar kvinnor i större utsträckning än män att de föredrar att besöka en kvinnlig vårdgivare, i synnerhet de som besöker gynekolog.

Det visar sig i uppgifter från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) att kvinnor står för ca 60 procent och män för 40 procent av anmälningarna. Kvinnornas andel är ytterligare några procentenheter högre bland de ärenden som lett till olika disciplinpåföljder, dvs. ersättning från Patientskadeförsäkringen eller disciplinpåföljd från HSAN.

Avsaknaden av könsspecifik kunskap, bemötande och behandling på­ver­kar hälso- och sjukvårdens möjligheter att prestera goda resultat. Det är inte tillfredsställande att kvinnor blir behandlade efter en manlig norm.

Ett centralt problem för bemötande och behandling i vården är den under­ordnade ställning i vilken patienten lätt hamnar i mötet med vårdens representanter.

Vi anser att både kvinnors och mäns inflytande på den vård som ges be­höver stärkas.

Framtagande av nya mediciner

I FASS finns mycket få beskrivningar som underlag för att ge olika doser till kvinnor och män. För några få läkemedel rekommenderas dosering relaterat till kroppsvikt eller kroppsvolym. Mycket sällan förekommer information huruvida kvinnor och män har samma eller olika förmåga att tillgodogöra sig läkemedlet. Det saknas alltså könsspecifik information om vad som utgör optimal läkemedelsbehandling vid olika tillstånd.

I USA är det numera ett krav att vid klinisk läkemedelsprövning inkludera både män och kvinnor och att analysera materialet könsspecifikt. Motsvarande krav finns inte i Sverige. En del slutsatser och erfarenheter kan naturligtvis dras vid en genomgång av bland annat biverkningserfarenheter. Vi menar att både kvinnor och män skall inkluderas i klinisk läkemedelsprövning och att resultaten analyseras könsspecifikt.

Bemötandet av kvinnor i sjukvården

Många kvinnor som sökt vård och hjälp och sedan blivit läkemedelsberoende berättar att de i en ganska normal livskris inte har efterfrågat något läkemedel. De har velat ha annan hjälp/behandling, men trots detta har de lämnat läkaren med ett recept i handen. Speciellt vanligt är detta i kontakt med en manlig läkare som ofta har svårt att hantera känslor. Allra mest ”problematiskt” blir det om kvinnan börjar gråta. Socialt utsatta kvinnor får allt oftare sömntabletter och lugnande medel i brist på andra mer adekvata insatser.

Det finns uppenbarligen mycket att göra beträffande läkarnas bemötande av kvinnliga patienter i sjukvården.

Män har lättare att få rehabiliteringsinsatser och de möter också i allmänhet större förståelse för att insatserna tar tid. Både arbetsgivare och försäkringskassorna vidimerar detta mönster. Inte helt förvånade får män med kvinnor runt omkring sig bättre stöd än kvinnor med män runt omkring sig.

Kvinnor och män skall inte alltid ha samma vård för att få likvärdig vård. Det är dock viktigt att när vården utformas olika för kvinnor och män måste detta ha sin grund i kunskaper om kvinnors och mäns olika sjukdomsbilder och olika behov. Den kunskapen saknas fortfarande på många områden. Kvinnors symtombild stämmer ibland inte med sjukvårdens kunskaper, vilka ofta utgår från mäns symtom.

Kunskaperna inom sjukvården om kvinnors symtom och sjukdomsbilder måste öka.

Stockholm den 3 oktober 2001

Maud Ekendahl (m)

Berit Adolfsson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)