Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten att staten övertar kostnadsansvaret för LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur de mindre kommunernas bristande resurser påverkat besluten att bevilja LSS-stöd till människor med funktionshinder.
Den 1 januari 1994 infördes en ny rättighetslag för personer med svåra handikapp; lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, (LSS) (1993:
387). Lagen ersatte omsorgslagen (1985:568) och elevhemslagen (1965:136). Vidare infördes tillägg i socialtjänstlagen (1980:620), SoL, som innebar klargöranden av kommunernas skyldigheter, dels vad gäller uppsökande- och upplysningsverksamhet på äldre- och handikappområdet, dels vad gäller planerandet av insatser för personer med funktionshinder. Kommunen är huvudman för samtliga former av stöd och service med undantag av rådgivning och annat personligt stöd, som är landstingens uppgifter. Lagen ger dock möjlighet att genom avtal mellan huvudmännen flytta över ansvaret för en verksamhet från landsting till kommuner eller från kommun till landsting.
Från och med november 1997 fick kommunerna kostnadsansvaret för de första 20 timmarnas assistans. Skillnaderna är stora mellan kommunerna vad gäller övertagna kostnader för den omsorgsverksamhet som införandet av LSS och övertagandet från landstingen inneburit. Det föreslagna utjämningssystemet för LSS-kostnader har därför fått mycket hård kritik. Systemet bygger inte på varje kommuns faktiska kostnader för LSS. En länsvis jämförelse visar att Norrlandslänen ligger över riksgenomsnittet vad gäller andelen personer med insatser enligt LSS. I juni 1999 fanns det 43 986 personer i Sverige med insatser enligt LSS varav 35 391 personer tillhörde personkrets 1 och personkrets 2. När det gäller LSS är det uppenbart att det inte fungerar på det sätt som vore önskvärt utifrån vårt mål med socialpolitiken i stort.
Verksamheten kostade år 1998 15 miljarder kronor för hela landet. Om ansvaret skulle återgå till staten finns beräknade kostnader på cirka 20 miljarder. I skatteväxlingen fick kommunerna 3,5 miljarder. Detta faktum ger en bild av hur svårt det är för kommunerna att klara av det ekonomiska ansvaret. Det är allvarligt om den ekonomiska resursbristen i många kommuner gör att människor som omfattas av LSS inte får sin rätt till stöd och service tillgodosedd. Den enskilda människan måste ställas i centrum för politiska beslut och socialpolitiken ska stödja när det brister. Vid tillämpningen av LSS är det uppenbart att det inte fungerar utifrån den principen.
Lagen om stöd och service är efter huvudmannaskapets förändring en obligatorisk verksamhet i kommunerna. LSS är en rättighetslag och rättighetskatalogen är ett uttryck för lagstiftarens avsikt att ge den fuktionshindrade en absolut rätt till vissa konkreta insatser. Tyvärr fungerar det inte. Människor med funktionshinder har ibland fått vänta i flera år på det stöd som de har laglig rätt till. Idag är det så att andelen människor med funktionshinder som får råd och stöd enligt LSS minskar. Rättigheten innebär rätt till rådgivning och annat personligt expertstöd, men allt färre får detta stöd.
År 2000 infördes en möjlighet att straffa kommuner och landsting om de dröjer för länge med att se till att en enskild person får det stöd som domstolen gett rätt till. Förslaget om att kommuner och landsting skulle få betala en straffavgift är så svagt, enligt Socialstyrelsen, så att det inte använts. Eftersom avgiften enbart gäller domar som vunnit laga kraft innebär det att staten accepterar att landsting och kommuner väntar med att genomföra beslut. Enligt en kartläggning som Socialstyrelsen gjort fanns det i början av år 2000 2 709 beslut om särskilt boende som inte var verkställda. Nära 400 av besluten hade fattats för mer än ett år sedan.
Staten bör omgående se över konsekvenserna av skatteväxlingen. Det går inte att negligera de larmrapporter som kommer från mindre kommuner med små skatteintäkter och som har svårt att tillgodose det psykiatriska vårdbehovet. Då skatteväxlingen skulle genomföras använde man felaktig beräkningsgrund och ingen kunde ana att skatteväxlingen skulle omfatta så många personer. Det gick inte att förutspå omfattningen av rättighetslagen. Idag rapporterar flera mindre kommuner om att de har problem att genomföra sina skyldigheter och att andra grupper riskerar trängas undan på grund av resursbrist i kommunen. Ovanåker i Gävleborgs län är ett exempel där skatteväxlingen beräknades på cirka 30 personer. Idag har man cirka 115 personer som beviljats LSS-insatser. Situationen ser likadan ut i många av våra kommuner.
Regeringen beslutade om ett extra bidrag under 2000 på 350 miljoner till kommuner med extra höga kostnader för stöd och service till funktionshindrade. Bidraget kommer också att delas ut under 2001 och 2002. Beräkningen av hur dessa medel fördelas kan upplevas som oförståelig för flera glesbygdskommuner. Regeringen har även tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska lämna förslag till framtida utformning av stöd till kommuner med höga kostnader. Det är av stor vikt att denna kommitté noggrant ser över de små kommunernas kostnadsansvar i relation till ekonomiska möjligheter. I Gävleborgs län finns ett flertal små kommuner som arbetar under mycket svåra ekonomiska förhållanden.
Vi måste solidariskt ta ansvar för varandra. Detta gäller också människor med komplicerade funktionshinder oavsett om detta är extra kostnadskrävande. För det har vi en lagstiftning, LSS, som ska skydda alla människor med funktionshinder. Som lagstiftningen ser ut idag är dock LSS för hårt reglerad för att finansieras med kommunala medel. Staten har ålagt kommunerna att ge de handikappade stöd och service men många kommuner klarar inte av detta. I praktiken kan man inte ställa utgifterna för LSS mot andra kommunala utgifter i budgeten. Tryggheten för de handikappade skulle öka om staten tog över ansvaret. Därför anser vi att regeringen bör utreda möjligheten att staten övertar kostnadsansvaret för LSS. Vi anser också att det är viktigt att regeringen utreder hur kommunernas bristande resurser påverkat besluten att bevilja LSS-stöd till människor med funktionshinder.
|
Stockholm den 27 september 2001 |
|
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Maria Larsson (kd) |