Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en statlig utredning om omfattningen av lobotomioperationerna i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statlig ersättning till lobotomerade från 1940-, 1950- och 1960-talen som fortfarande är i livet.
I denna motion tas de lobotomerades rätt till upprättelse och ersättning upp. Detta krav har vi från Kristdemokraternas sida upprepat under ett antal år. Dessvärre har socialutskottets och riksdagens majoritet hittills avslagit detta krav. Avslaget motiveras med att ingreppet skedde i enlighet med dåtida vetenskap och beprövad erfarenhet.
Men frågan man kan ställa sig är hur långt tillbaka i tiden det är rimligt att gå för att försvara begångna oförrätter. Dessutom visar ny information att det aldrig varit en vetenskapligt belagd tes att lobotomi botar något.
Antalet personer som i Sverige blev utsatta för lobotomering mellan åren 1944 och 1966 har visat sig vara betydligt fler än vad man tidigare trott, närmare bestämt nästan tre gånger så många. Tidigare uppskattade man att det rörde sig om ca 1 500 fall men nu tyder allt på att det kan vara så många som 4 500. För att få reda på det exakta antalet krävs dock, på motsvarande sätt som i Norge, ett en offentlig utredning studerar detta.
Lobotomi innebär en operation som användes vid mentalsjukdomar, genom att kirurgen skar av nervbanor i hjärnan. En övervägande del av patienterna var kvinnor, men även barn blev utsatta för denna metod. Lobotomier gjordes framförallt på patienter som enligt diagnoserna var manodepressiva eller led av schizofreni. Lobotomin innebar ofta att patientens personlighet blev helt förändrad.
Även i Norge använde man sig av denna behandlingsmetod. Där blev ca 3 000 patienter lobotomerade från 1941 till 1974. Men där beslutade riksdagen 1996 att de som efter andra världskriget blev utsatta för detta ingrepp och som fortfarande är i livet skulle få en engångsersättning på 100 000 norska kronor.
Det vore rimligt och inte mer än rätt att Sverige agerade på motsvarande sätt genom att besluta om ersättning till dem som lobotomerades under 1940-, 1950- och 1960-talen och som fortfarande är i livet. Detta vore ett sätt för staten att åtminstone i någon mån gottgöra dem som utsattes för lobotomi och på så sätt också erkänna att detta inte var en riktig behandling i ett samhälle som slår vakt om människovärdet.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Caroline Hagström (kd) |
Chatrine Pålsson (kd) |