Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att permanenta sprututbytesprojektet i Malmö och Lund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvidga verksamheten med sprututbyte till flera platser i Sverige.
Vid universitetssjukhusen i Malmö och Lund pågår en försöksverksamhet med utbyte av sprutor för narkotikamissbrukare. Denna verksamhet har av och till hotats av nedläggning, eftersom kritikerna menar att den bryter mot en restriktiv narkotikapolitik. Nu har dock Socialstyrelsen och dess utredare Ulf Malmström gjort en positiv utvärdering och diskuterar möjligheten av en permanentning av sprututbytesprojektet och en utvidgning till Göteborg och Stockholm. Under hösten väntas ett förslag till handlingsplan från socialministern och synpunkter på bl.a. sprututbyte samlas just nu in. Bland synpunkterna märks många som anser att sprututbytet ska upphöra. Det är min förhoppning att regeringen inte tar alltför stort intryck av dessa.
Att tillåta sprututbyte under kontrollerade former innebär inte att man kapitulerar inför narkotikan. För min del och för Folkpartiet är det en självklarhet att bruket av både s.k. lätt och tung narkotika ska vara kriminaliserat i Sverige. Att börja tveka i den frågan vore att leda in många nya, unga missbrukare på vägen mot olyckan. Sprututbytesverksamheten handlar om något helt annat – att göra det bästa möjliga för människor som sitter fast i ett tungt missbruk.
Vem som helst kan inte gå in på sprututbytesmottagningen och skaffa sprutor. Narkomanen som vill byta sina använda sprutor mot rena ska vara över tjugo år, kunna visa stickmärken, ha behandlats för sitt missbruk men misslyckats med att sluta knarka och ha haft kontakter med socialtjänsten. Man byter smutsiga sprutor mot rena, inget annat. Det är ingen ”allmän” utdelning som sker. Varje spruta och varje nål räknas. Lämnar man tio nålar får man tio. Lämnar man noll får man noll. Fördelarna med att tillåta narkomaner att byta smutsiga sprutor mot rena är många.
Ett av skälen till försöksverksamheten var att hindra smittspridningen av hiv. Även om det är omöjligt att dra säkra slutsatser, kan man konstatera att nyrekryteringen av hivpositiva är i det närmaste obefintlig i Malmö–Lundområdet att jämföra med ett högt antal hivpositiva i till exempel Stockholm och Köpenhamn. Dessutom är sprututbyte inte bara ett sätt att försöka minska smittorisken av hiv utan också andra sjukdomar såsom hepatit (gulsot). Sprututbytesmottagningen gör också en stor social insats genom sitt oerhört nära samarbete med de narkomaner som besöker den. Inte på något annat ställe i Sverige verkar kontakten mellan myndigheter och narkomaner vara så god som i Lund och Malmö, vid de två sprutenheterna. Minskad smittospridning, social kontakt och hjälp med praktiska ting, såsom besök hos barnmorska, möjlighet att bereda väg för avgiftning, kondomutdelning etc är positiva inslag i arbetet. Utredaren noterar också i sin rapport att detta är tunga argument för att permanenta och utöka verksamheten. Allt tyder på att verksamheten med sprututbyte skapar en samhällelig kontaktyta och ökar motivationen att söka vård.
Fria sprutor till narkomaner har som sagt inte något med legalisering av narkotika att göra. Tvärtom tänker vi folkpartister fortsätta att på alla sätt bekämpa dem som vill legalisera narkotiska preparat. Det behövs hårda straff för att komma åt langare och andra som tjänar pengar på människors missbruk. Polis, tull och åklagare ska få använda sig av effektivare och modernare metoder i kampen mot smugglingen. Det är också viktigt att utnyttja möjligheten för europeisk polis att samarbeta över gränserna.
Fakta talar enligt min mening för att sprututbytet ska fortsätta och att försöksverksamheten ska övergå i permanent verksamhet. Dessutom bör verksamheten utökas till att omfatta flera platser i Sverige.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Ulf Nilsson (fp) |