Motion till riksdagen
2001/02:So302
av Sven Brus och Kenneth Lantz (kd)

Äldreomsorg


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om diskriminering på grund av hög ålder.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett samlat ombudsmannaverk.1

1 Yrkande 2 hänvisat till KU.

Bakgrund

En sammanhållen äldrepolitik får inte endast handla om vård och omsorg. Det friska åldrandet, de äldre som en resurs att ta till vara och ett väl fungerande samspel mellan generationerna är viktiga beståndsdelar för att bygga det samhälle som erbjuder full delaktighet åt alla. I detta avseende har det svenska samhället stora brister idag. En förhärskande ungdomskultur riskerar att skapa klyftor mellan generationerna. Många äldre upplever att deras livserfarenhet och kunskaper inte tas tillvara och därmed inte kommer samhället och nya generationer tillgodo. Den kristdemokratiska idépolitiken betonar alla människors lika och unika värde, och med dessa värderingar kommer generationsklyftorna att överbryggas så att varje människas unika livserfarenhet blir en tillgång i samhället.

Det svenska samhället genomgår en demografisk förändring liknande den i andra industriländer, vilket innebär att andelen äldre i befolkningen ökar. Inom knappt två årtionden kommer antalet invånare över 65 år att uppgå till två miljoner. En medveten strategi för att möta detta samhälles speciella behov, och ta tillvara dess möjligheter, måste utformas i politiska ställningstaganden redan idag. Den växande andelen äldre i befolkningen får inte betraktas som ett samhällsproblem utan ett gemensamt ansvar och inte minst en resurs att ta tillvara. De äldre får aldrig ses som en homogen grupp utan är, med varje individs unika bakgrund och förutsättningar, viktiga resurser på skilda områden i samhället.

På arbetslivets område är diskrimineringen av äldre påtaglig. Den faktiska pensionsåldern, som inte alltid inträtt efter individens eget val, är idag ca 59 år. Äldre personer har stora svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet efter perioder av långtidssjukskrivning eller arbetslöshet. Dessa svårigheter visar sig oftast redan efter 50-årsåldern. Äldre är därmed en starkt diskriminerad grupp på arbetsmarknaden. Aktuell forskning visar att ålder inte är en faktor som avgör människors kapacitet i arbetslivet. Äldres breda erfarenhet och förvärvade kompetens gör dem i själva verket till skickliga och konkurrenskraftiga yrkesutövare.

Den äldre arbetskraften behövs i själva verket mer än någonsin i det svenska samhället när andelen yrkesverksamma minskar och pensionärer och studerande ökar. Den hotande arbetskraftsbristen riskerar att hämma tillväxten och bli en påfrestning på våra välfärdssystem. EU-kommissionen har också varnat för brist på arbetskraft om Europa behåller nuvarande takt på pensionsavgångar.

För att möjliggöra för de äldre som så önskar att stanna kvar längre på arbetsmarknaden krävs förändringar i lagar och regelverk men också en attitydförändring i det offentliga samhället och i företagsvärlden. De nuvarande diskrimineringslagarna bör utökas till att omfatta förbud mot diskriminering av äldre. Inom flera EU-länder finns redan idag förbud mot åldersdiskriminering. Den enskilde bör ges lagstadgad rätt att gå ner i arbetstid till lägst 60 % efter 60 års ålder. Sänkta arbetsgivaravgifter för personer över 61 år är en annan åtgärd som kan övervägas.

Äldre personer drabbas av diskriminering också vid behov av vård. Den svenska vården präglas av köer till en rad behandlingar och detta förhållande drabbar speciellt den äldre befolkningen negativt. Sedan mitten av 80-talet har antalet vårdplatser mer än halverats och denna drastiska neddragning har inte skett på grund av minskade vårdbehov bland de äldre. Äldre utstängs idag ofta från tillgång till akut sjukhusvård eller klinikplatser av medicinska eller kirurgiska skäl. Bristen på vårdplatser tvingar i många fall landstingen att föra över äldre svårt sjuka till den kommunala omsorgen som saknar tillräckliga vårdresurser. Denna diskriminering av äldre är ett allvarligt avsteg från den nationella handlingsplan för äldrepolitiken som riksdagen enigt ställt sig bakom.

Om de äldre skall kunna utgöra en resurs på samhällslivets olika områden och känna sig trygga att deras vård- och omsorgsbehov kan tillgodoses förutsätter detta att varje form av diskriminering undanröjs. Verkligheten är idag sådan att äldre personer diskrimineras i ett antal avseenden. Detta dels genom lagstiftning och regelverk, dels genom utestängande attityder på en rad områden. När äldre i Sverige idag utsätts för allmän diskriminering sker detta utan möjlighet till prövning i en besvärsinstans. Diskrimineringsombudsmän utifrån kön, etnicitet och sexuell läggning bör sammanföras till att avse all form av diskriminering, exempelvis på grund av ålder.

Stockholm den 2 oktober 2001

Sven Brus (kd)

Kenneth Lantz (kd)