Oberoende, självbestämmande och trygghet i stället förvanmakt och förmynderi
Vi vill genomföra en grundläggande förnyelse av äldreomsorgen. Begränsningar hindrar i dag de äldre från att välja omsorgsgivare och att flytta över kommungränserna. Att kunna påverka sin situation blir inte mindre viktigt med åren. Tvärtom ökar behovet av mångfald och alternativa lösningar när fysiska begränsningar sätter in. Det är nu dags att ta nästa steg mot valfrihet inom äldreomsorgen.
Dagens äldreomsorg är, trots stora påfrestningar, bättre än för 20 år sedan. Men det finns också många kvarvarande brister. Dessa bottnar både i att äldres behov och önskemål ännu bestäms av ett förlegat kollektivt synsätt på äldre och åldrandet och att de medicinska kunskaperna om åldrandets sjukdomar fortfarande är dåliga.
Vi föreslår en statligt finansierad äldrepeng. Äldrepengens storlek avgörs av den enskildes omsorgsbehov. Pengen tillfaller den omsorgsgivare den enskilde väljer. Valfrihet på lika villkor för alla med behov av omsorg blir därmed verklighet.
Det fria valet skapar möjlighet för omsorgstagarna att välja mellan olika omsorgsgivare – oavsett i vilken regi omsorgen sker. Högre kvalitetskrav på omsorgen och en mångfald av serviceinriktningar främjas.
Det fria valet ger den trygghet som kommer ur att efter individuella behov och önskemål kunna påverka sin vardag. Förbehållsbelopp och enhetliga omsorgsavgifter ger den ekonomiska trygghet som det innebär att kunna spara till sin ålderdom och veta att ett omsorgsbehov inte avgiftsbeläggs av ett godtyckligt fördelningspolitiskt system.
Som en garanti för att den som står för omsorgens drift inte samtidigt skall ansvara för tillsyn, föreslår vi en statlig oberoende tillsynsmyndighet. Denna skall ställa samma krav på alla omsorgsverksamheter, oavsett om de drivs i offentlig eller annan regi.
1 Sammanfattning 5
2 Innehållsförteckning 6
3 Förslag till riksdagsbeslut 7
4 Den demografiska utmaningen 8
5 Dagens äldreomsorg 9
5.1 Valfrihet är långt ifrån en självklarhet 9
5.2 Bristande inflytande hämmar utveckling 10
5.3 Problem som måste lösas 10
5.3.1 Brist på valfrihet 10
5.3.2 Alternativ regi ger inte mångfald per automatik 11
5.3.3 Otympligt skatteutjämningssystem 12
5.3.4 Brister i tillsyn 12
6 Propositionens förslag 12
7 Våra förslag med anledning av propositionen 14
7.1 Pengarna skall följa den som har omsorgsbehov 14
7.2 Valfriheten garanteras 14
7.3 Produktion och finansiering skiljs åt 14
7.4 Skatteutjämningssystemet reformeras 15
7.5 Tillsynen måste förbättras 16
8 Ett friskt och oberoende åldrande 16
8.1 Förlegade attityder till äldre 16
8.2 Långa väntetider drabbar de äldre 17
8.3 Brister i omvårdnad av äldre 18
8.4 Läkemedel 19
8.5 Ställföreträdarfrågan måste lösas 19
8.6 Bättre förutsättningar för anhöriga och frivilliga insatser 19
8.7 Subventionerad hemtjänst 20
9 Omsorgen står inför akut personalbrist 20
10 Man måste kunna leva på sin pension 21
11 Bostadstillägg för pensionärer 22
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avsaknad av valfrihet och brister i äldreomsorgen.
Riksdagen beslutar att socialtjänstlagen utformas så att rätten att flytta till annan kommun garanteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till omsorg för dem som är i behov av sådan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformer för valfrihet, alternativ och kvalitet i äldreomsorgen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i socialtjänstlagen innebärande ökad valfrihet genom en nationellt samordnad äldrepeng.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skilja produktion och finansiering av äldreomsorgen åt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunernas yttersta ansvar för att äldreomsorg finns tillgänglig.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av det kommunala utjämningssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om enhetliga avgifter.
Riksdagen beslutar att 8 kap. 4 § socialtjänstlagen utformas på ett sådant sätt att det framgår att kommunen skall göra en sammanläggning av inkomsterna som grund för avgiftsberäkning endast i de fall kommunerna tar ut inkomstrelaterade avgifter och då detta är till fördel för makarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av klargörande beträffande dem som har mindre än förbehållsbeloppet kvar innan avgifterna betalats.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkt oberoende tillsyn på äldreomsorgsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att överklaga biståndsbedömningen via förvaltningsbesvär.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldreomsorgens långsiktiga finansiering.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om äldreomsorgens framtida finansiering i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbete mellan olika medicinska specialiteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avveckla apoteksmonopolet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en frivillig läkemedelsförsäkring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ställföreträdarfrågan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmärksamma och stödja anhöriga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anhörigbegreppet bör utvidgas till ett närståendebegrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förutsättningarna för frivilliga insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om subventionerade hushållstjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rekrytering och personalutveckling inom vård- och omsorgssektorn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om minskad skattebelastning för pensionärer.
Västvärldens äldre lever glädjande nog allt längre. De blir också allt friskare.
Just nu befinner sig den svenska befolkningen på en demografisk platå. Trettiotalskullarna är små och fyrtiotalisterna väntar ännu på sin pension. Först omkring år 2008 börjar andelen äldre öka. Men problemet är att diskussionen om åtgärder ofta börjar långt efter det att problemen redan blivit akuta. Utanför Sveriges gränser är debatten om åldrandet längre kommen. De flesta är överens om att vårdkostnaderna kommer att öka när fyrtiotalisterna blir gamla. Men frågan är hur stor ökningen blir och exakt när den kommer.
Under 2000-talet kommer en ”äldreboom” i alla rika länder. Den kommer först att märkas i Sverige. Från år 2005 kommer andelen yngre äldre att öka, men först år 2020 kommer andelen äldre äldre att bli den största någonsin. Antalet som är 80 år och äldre kommer år 2030 att uppgå till 750.000. Det kan jämföras med dagens 450.000. En alternativ prognos pekar på att det kan bli så många som 830.000.
Vissa prognoser pekar på att vårdkostnaderna i så fall kommer att öka med 60–70 procent fram till år 2030. Men enligt långtidsutredningen kommer kostnaderna att öka med ”bara” 20–30 procent. Denna ändrade uppskattning beror på att synen på de framtida äldres hälsa tidigare ansetts alltför pessimistisk.
Oavsett utvecklingen av de äldres hälsa finns risker för obalans när allt färre skall försörja alltfler. Samtidigt som livslängden ökar sjunker födelsetalen. Detta hot mot välfärden bör inte ignoreras. Den demografiska utmaningen måste tas på allvar.
Äldre människors liv kringskärs i dag av ett fördomsfullt kollektivt synsätt och av en socialdemokratisk tradition som sätter politik och system framför människor.
Det kollektiva synsättet ser äldre människor som en homogen grupp, med samma behov och intressen bara för att de har det enda gemensamt att de är gamla. Detta har format såväl äldrevårdens och äldreomsorgens som arbetsmarknadens politik och kultur.
Resultatet är en äldreomsorg med ytterst begränsade valmöjligheter och en arbetsmarknad som stänger ute de äldre. I många kommuner – i synnerhet i de med borgerligt styre – görs omfattande försök att öka inflytandet för dem som är i behov av omsorg. Men med ett system där omsorgen på grund av kommunala budgetar inte får ses ur de enskilda människornas perspektiv, kan aldrig valfrihet och inflytande bli verklighet.
En svårt MS-sjuk kvinna är förtvivlad. Sedan 40 år har hon varje sommar tillbringat två månader med sin familj på västkusten. Men i år vill sommarkommunen bara betala för omsorgspersonal under några veckor. Problemet med dagens system är att kommunerna tvingas se omsorgsbehövande personer som en ekonomisk belastning.
För några år sedan skrev tidningarna om en äldre dam som ville flytta till ett äldreboende i en annan kommun för att komma närmare sin son. I den nya kommunen sade man nej, eftersom det skulle innebära ökade kostnader.
Kommunförbundets rekommendation från 1989 till kommunerna att låta henne och andra med omsorgsbehov flytta var inte till någon hjälp. Fallet kom att föranleda en förändring av socialtjänstlagen, där det slogs fast att äldre och sjuka har rätt att flytta till annan kommun, oavsett sjukdom eller vårdbehov. Mellan 1998, då lagändringen trädde i kraft, och år 2000, inkom 2000 ansökningar om flytt till äldreboende i annan kommun. Trots lagen bifölls endast 950 av dessa. Bland skälen till avslag förekom att det inte fanns ”ett varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser”. I andra hand hänvisade man till brist på platser i särskilt boende.
Trots lagändringen har man inte kunnat skapa den valfrihet och det självbestämmande för gamla och sjuka människor i behov av vård och omsorg, som var riksdagens intention. Socialstyrelsen har nyligen utvärderat lagen. Den visar att kommunerna har synpunkter på de äldres motiv för att flytta och ser det som ett ”irritationsmoment” att somliga söker till flera kommuner samtidigt och att det ofta handlar om att flytta korta sträckor för att få en eller ett par mil närmare till sina anhöriga samt att inflyttningskommunen ibland ser sig tvingad att göra biståndsbedömning ”på distans”.
Reaktionerna visar att äldre- och omsorgspolitiken sätter systemet, kommunens, politikernas och socialtjänstens åsikter före enskilda människors behov och självbestämmande.
Det är oacceptabelt att det inte är möjligt att flytta till eller vistas temporärt i en annan kommun och samtidigt ha rätt till omsorg. Att det inte rör sig om mer än ett par tusen personer som ansöker, gör inte frågan mindre viktig. Det är dessutom omöjligt att uppskatta eventuella mörkertal, d.v.s. hur många som skulle vilja flytta men inte ens tycker att det är lönt att ansöka.
Den 28 augusti i år publicerade Dagens Nyheter en artikel om Guldbröllopshemmet på Södermalm i Stockholm. Där står de boendes välbefinnande högst på prioriteringslistan. Städning och annat får vänta tills det passar den boende. Här utgår man från att ingen är den andre lik och att alla skall få vara som de är. Var och en äter och duschar när de vill och det finns tid över för fritidsaktiviteter. Personalen är välutbildad, har lång erfarenhet och stannar länge. Man har flextid och gör sina egna scheman. Guldbröllopshemmet är kommunalt och det har inte mer pengar än något annat äldreboende. Det goda ryktet lockar studiebesök ända från Japan. Hemligheten bakom framgången är engagemang, tydligt ledarskap, flexibilitet och kunskaper. På Guldbröllopshemmet prioriteras allas välbefinnande framför strikta rutiner. Alla behandlas som unika individer med egna intressen och önskemål.
Problemet är att alltför få har möjlighet att välja denna typ av omsorg. Inte heller har alla möjlighet att välja bort det som är mindre bra eller en serviceinriktning man inte trivs med. Det finns många bra äldreboenden i Sverige, men det finns också många som får klagomål och anmäls till tillsynsmyndigheterna.
Trots att omsorg i alternativ drift och försök till individanpassning blivit vanligare, ser omsorgen i stor utsträckning fortfarande likadan ut i hela landet. De särskilda boendena är oftast enahanda och opersonliga. Alla förväntas ha samma behov och önskningar bara för att de har det gemensamt att de är gamla och i behov av omsorg. I stället för att enskilda människor själva får bestämma är det politikernas uppfattning om vad äldreomsorgen skall innehålla som avgör hur de äldres vardag ser ut. I det avseendet präglas den svenska äldreomsorgen fortfarande av överförmynderi.
Valfrihet och självbestämmande är långt mer än bara principfrågor. När valfriheten saknas kan äldres efterfrågan och önskningar endast påverka verksamheten marginellt. I värsta fall kan de inte påverka alls.
Ökad insikt om vikten av självbestämmande har nåtts. Men i en äldreomsorg utan lyhördhet och möjlighet till inflytande riskerar utvecklingen att stagnera.
För oss är målet att alla äldre skall kunna göra ett aktivt val av omsorg. Valfriheten har hittills i första hand gällt alternativ inom den egna kommunen. Borgerligt styrda kommuner inledde tidigt valfrihetsreformer. Flera Stockholmskommuner utvidgar nu valfriheten med möjligheter för omsorgstagare att fritt välja mellan alternativ i den egna kommunen genom en s.k. kommunal äldrepeng. Detta ger valfriheten större mening och innehåll. Utvecklingen är mycket positiv, men det är främst i moderata och borgerligt styrda kommuner som människor med omsorgsbehov kan få välja mellan olika alternativ.
Det är politikens uppgift att skapa bästa möjliga förutsättningar för att enskilda människor skall få inflytande över sitt vardagsliv och själva göra sina livsval. Det gäller inte minst när fysiska begränsningar sätter in. Friheten att välja äldreomsorg är därför inte bara viktig. Den måste kunna garanteras.
De äldre har, och kommer framför allt att ha, en större medvetenhet om sina rättigheter och är vana vid att ställa krav, både som individer med egna intressen och i egenskap av konsumenter. De kommer inte att nöja sig med att bli behandlade enligt den kollektivistiska och snäva syn på äldre och åldrandet som fortfarande är allenarådande i många sammanhang. En undersökning från Linköpings universitet, ”Livskvalitet inom äldreomsorgen – nu och i framtiden”, beskriver denna utveckling på följande sätt:
Dagens äldre ser sig som mottagare av service medan morgondagens äldre betraktar sig mer som köpare av en tjänst med krav på valfrihet, kvalitet och tillgänglighet.
I den nära framtiden kommer detta att ställa större krav både på omsorgens innehåll och valmöjligheter mellan alternativ. Därtill växer antalet äldre som invandrat till Sverige och som inte har samma bild av äldreomsorgen som den svenska traditionen påbjuder. För dem kan rätten att välja omsorg både vara en fråga om att bli förstådda och att få tala sitt modersmål.
Äldre saknar i dag i stort sett konsumentinflytande över de omsorgstjänster de efterfrågar samtidigt som omsorgsgivarna inte vinner något på att göra sina tjänster attraktiva.
Äldreboenden, som många äldre också från andra kommuner vill flytta till på grund av gott rykte eller speciell inriktning, innebär i dag en belastning för kommunernas ekonomi. Vi välkomnade den lagändring som syftade till att komma till rätta med den geografiska inlåsningen av äldre i den egna kommunen. Men med fortsatt kommunal finansiering och det faktum att alltfler äldre vill flytta finns risk för att kommunerna inte stimuleras att förbättra omsorgen. Det är en paradox att kommunerna riskerar att förlora på att kunna erbjuda bra omsorg och att det kan löna sig att erbjuda sämre omsorg.
Kooperativa institutet varnade i början av september i år för att en oligopolmarknad snarare än en mångfald av omsorgsgivare, växer fram. Uppluckringen av de offentliga monopolen leder inte ensamt till att en mångfald står omsorgstagarna till buds. Det är friheten att välja, som tillsammans med möjligheterna till alternativ regi, ger den mångfald som gör skillnad för enskilda omsorgstagare.
Att det kommunala utjämningssystemet inte tar hänsyn till kommunernas faktiska kostnader för äldreomsorg, utan endast till kommunernas åldersstruktur, gör det omöjligt att se exakt hur stor del av äldreomsorgen som finansieras av utjämningssystemet. Det är ett rimligt antagande att en stor andel äldre invånare leder till högre omsorgskostnader för en kommun. Men det finns betydande inslag av orättvisa och principiella fel i ett system som inte tar hänsyn till olika kommuners faktiska förutsättningar. Risken finns att utjämningssystemet inte kompenserar för genuina skillnader mellan olika kommuner.
Det kommunala utjämningssystemet är bland annat avsett att kompensera för åldersrelaterade kostnadsskillnader i kommunerna. Men det innebär att pengarna inte följer den enskilde vårdtagaren utan ännu en tid fortsatt tillfaller den kommun som omsorgstagaren tidigare hade som hemkommun. Detta ger, i kombination med rätten att flytta till en annan kommun, upphov till ekonomiska problem för den kommun omsorgstagaren flyttar till. Den gamla hemkommunen slipper en utgift medan den nya får en kostnad.
Av ekonomiska skäl ser sig kommunerna därför ofta tvingade att sätta gränser för enskilda människors möjligheter att flytta. Detta är rationellt, sett ur den enskilda kommunens perspektiv, men oklokt om man ser saken ur hela samhällets synvinkel. Utjämningssystemet syftar till att åstadkomma likartade ekonomiska villkor för äldreomsorgen i hela landet. Men eftersom pengarna kanaliseras via de enskilda kommunernas budgetar blir det som är fullt logiskt för den enskilda kommunen ett svårt brott mot den enskildes rätt till fri rörlighet.
Många far i dag illa i äldreomsorgen. Undernäring, felmedicinering och dålig omvårdnad är vanliga problem.
Tillsyn och kvalitetskontroll är därför avgörande för de äldres trygghet och välbefinnande. Offentlig tillsyn kan emellertid aldrig ensamt garantera att alla har det bra och får sina omsorgsbehov tillgodosedda. Det krävs också att den enskilde har möjlighet att välja bort alternativ som han eller hon uppfattar som mindre bra för att i stället välja något som på ett bättre sätt motsvarar de egna behoven och önskemålen.
I dag avstår många äldre från hemtjänst på grund av att de inte har råd eller tycker att det är för dyrt. Många kommuner har låtit omsorgsavgifterna fungera som fördelningspolitiskt instrument och kostnadsregulator. Ett komplicerat avgiftssystem, med regler styrda av lokala traditioner och rutiner som skiljer sig från kommun till kommun, har gjort det näst intill omöjligt för omsorgstagaren att själv räkna ut storleken på avgifterna i förhand. Det krävs gedigna kunskaper om vilka regler som gäller i just den kommun där man råkar bo. Att inte kunna förutsäga hur den ekonomiska situationen kommer att te sig skapar naturligtvis otrygghet.
Vi har länge hävdat att dagens system är oacceptabelt. Att man råkar ha behov av omsorg får inte medföra att man skinnas på såväl inkomst som besparingar. Avgiftssystemet får inte vara utformat så att äldre ser sig tvingade att avgiftsplanera genom att skriva över sina tillgångar på andra för att hemmavarande maka eller make inte skall få sin ekonomi raserad.
Vi anser att omsorgsavgifterna måste vara förutsägbara och att det måste löna sig att spara till sin ålderdom. Regeringen visar med förslaget till likadana regler för avgiftsberäkning i alla kommuner och förslaget till förbehållsbelopp att man insett att dagens system leder till orättvisor och godtycke.
Vi ser positivt på att man nu hörsammat vår och andras kritik och välkomnar därför regeringens förslag. Men det är samtidigt ett faktum att många kommuner redan har ett generösare förbehållsbelopp än det som regeringen nu föreslår.
Det är lätt att bibringas uppfattningen att ett lagstadgat förbehållsbelopp är den summa alla vårdbehövande minst kommer att ha kvar när avgifterna är betalda. Så är emellertid inte fallet. De som har mindre än förbehållsbeloppet kvar innan avgifterna är betalda befrias endast från avgifterna och kommer inte heller att kompenseras på annat sätt. Vi hade gärna sett att regeringen klargjort detta i propositionen för att undvika missuppfattningar.
Vi konstaterar att regeringen med sitt förslag även i fortsättningen håller öppet för inkomstrelaterade omsorgsavgifter. Vi anser att avgifterna för omsorg, precis som avgifterna för läkemedel och för besök hos läkare eller sjukgymnast, bör vara enhetliga. Det är något vi förespråkat länge. Vi har också under lång tid förespråkat ett högre förbehållsbelopp som utgör ett skydd för främst dem med låga inkomster. För att ytterligare stärka den enskildes skydd anser vi att regeringens förslag måste kompletteras med att en sammanläggning av makars inkomst som grund för avgiftsberäkning endast skall göras om detta är till fördel för makarna.
Trots att regeringens förslag innebär en ekonomisk lättnad för stora grupper löser de inte äldre- och handikappomsorgens grundläggande problem; brist på valfrihet och mångfald.
Så länge kommunerna har totalansvaret för såväl produktion som finansiering av omsorgen kommer de äldres villkor att dikteras av kommunala beslut. Kommunerna kommer att bestämma vad de äldre skall ha och behöver. Den geografiska inlåsningen kommer att bestå. Målen om valfrihet och självbestämmande kommer inte att förverkligas.
Vi vill genomföra en grundläggande förnyelse av den gemensamt finansierade äldreomsorgen. I det följande anger vi riktlinjerna för en sådan förnyelse. Vi vill att alla omsorgsbehövande i hela landet skall ha möjlighet att välja just det som passar dem. Vi har sedan länge föreslagit att pengarna för sjukvård skall vara knutna till den enskilda patientens vårdbehov och tillfalla den vårdgivare som patienten väljer. Även inom äldreomsorgen skall resurserna följa den som har behov av omsorg. När pengarna tillfaller omsorgsgivarna är valet fritt att flytta dit man vill bo och välja den omsorg man vill ha. Det gör det också möjligt för äldre med omsorgsbehov att vistas temporärt i annan kommun.
Ett sådant system välkomnar omsorgsbehövande personer till det boende eller till den hemtjänstproducent de väljer, i stället för att de ses som en kostnad och en belastning för kommunen. Vi vill göra dem med omsorgsbehov till en värdefull tillgång som man värnar och tar hand om på bästa sätt. Den mångfald mellan omsorgsgivare som uppstår med det fria valet frammanar också kvalitetsförbättringar som omsorgsbehövande går miste om i dag.
Valfriheten öppnar också för mindre vårdgivare att kunna erbjuda omsorg med särskilda inriktningar. Problemet i dag är att den ökande andelen omsorgsgivare i alternativ drift ännu inte förmått eller fått erbjuda så mycket mer än den gängse kommunala omsorgen, eftersom alternativ drift upphandlas av kommunen.
Det är därför vi vill införa en fri etablering så att det blir möjligt för människor att välja omsorg efter sina egna preferenser. För den enskilde är det egentligen ointressant vem som står för driften. Omsorgen kan ges av stiftelser, kooperativ, religiösa rörelser, aktiebolag eller offentliga organisationer. Det viktiga är att valfriheten öppnar en mängd olika omsorgsgivare som förmår att tillföra varje enskild människa med behov av omsorg ett mervärde.
Äldreomsorgen står inför stora ekonomiska utmaningar. Enbart den demografiska utvecklingen gör att många kommuner kommer att få stora svårigheter att ekonomiskt klara äldreomsorgen.
Vi anser det angeläget att en parlamentarisk beredning snarast tillsätts med uppgift att komma med förslag på hur äldreomsorgens finansiering långsiktigt skall lösas för att, likt pensionsuppgörelsen, söka en uppgörelse som håller över tid och över val.
Den förnyelse av äldreomsorgen som vi förespråkar med valfrihet, mångfald, förbättrad kvalitet och möjlighet att välja bostads- och vistelseort kan inte lösas på ett godtagbart sätt med dagens finansieringsansvar för äldreomsorgen.
Vi anser därför att staten i stället för kommunerna skall stå för finansieringsansvaret av omsorgen. Då kan den förnyelse vi förespråkar bli möjlig.
De medel som i dag finansierar t.ex. äldreomsorgen, d.v.s. kommunalskatt, statsbidrag och egenavgifter, kan disponeras av t.ex. försäkringskassan eller en annan statlig myndighet. Sammantaget rör det sig i dag om cirka 64 miljarder kronor. En fördel med försäkringskasselösningen är att man redan har administrativa rutiner för att klara stora utbetalningar, inte bara inom landet utan också till utlandet.
Ansvaret för biståndsbedömning och vårdtyngdsmätning följer betalningsansvaret. Vårdbehovet avgör hur stor ersättning som skall utgå till vårdgivaren. Ersättningen kan kallas en äldrepeng. Bedömningsbesluten av omsorgstagarens behov skall kunna överklagas.
När omsorgsgivarna tvingas konkurrera med kvalitet och ersätts för varje enskild omsorgstagare ställs högre krav på budgetdisciplin samtidigt som de måste kunna erbjuda förstklassig och individanpassad omsorg. Detta leder till förbättrad kostnadskontroll och effektivitet, oavsett i vilken regi omsorgen drivs. Det innebär också att omsorgsgivarna måste kunna erbjuda de äldre en god konsumentupplysning.
Kommunerna har alltid det yttersta ansvaret för att se till att omsorg finns tillgänglig för alla som är i behov av denna.
Om äldreomsorgen finansieras av staten kan äldrefaktorn i utjämningssystemet tas bort eftersom kommunerna då också befrias från kostnadsansvaret för äldreomsorgen. Kommunernas drift av äldreomsorg blir intäktsstyrd i stället för budgetstyrd. Det innebär att varje person som väljer att få sin äldreomsorg av kommunen också genererar en intäkt för kommunen.
På samma sätt genererar varje vårdtagare som väljer ett annat alternativ en intäkt för den vårdgivaren. Därmed blir villkoren desamma och fördelningen mellan enskilda och offentliga alternativ i en kommun sker naturligt och enligt omsorgstagarnas egna önskemål. En högre grad av decentralisering och demokratiskt beslutsfattande går inte att tänka sig i ett system med omsorgen finansierad med offentliga medel.
Utredningen HSU 2000 har begärt en översyn av tillsynsverksamheten, bland annat med inriktning på en sammanhållen tillsyn för hela vårdområdet. Vi stöder denna tanke.
Vi har länge argumenterat för att en statligt oberoende tillsynsmyndighet på hälso- och sjukvårdsområdet bör införas. Denna bör även ansvara för tillsynen av äldre- och handikappomsorgen. Hälso- och sjukvårdslagen samt socialtjänstlagen är de lagar som Socialstyrelsen och länsstyrelserna i dag var för sig har att utöva tillsyn utifrån. Dessa lagar bör sammanföras till en kraftfull tillsynslag. Myndigheten skall finansieras med de medel som Socialstyrelsen och länsstyrelserna i dag disponerar för tillsynsverksamhet.
Tillsynsmyndighetens uppgifter skall vara att ackreditera nya vård- och omsorgsgivare, att kvalitetssäkra vård och omsorg samt att göra regelbunden medicinsk revision och övergripande tillsyn. Den skall också vara den instans dit allmänheten kan vända sig med klagomål. Samma krav skall ställas på all vård och omsorg, oavsett i vilken regi den sker. De som driver en verksamhet skall naturligtvis inte samtidigt ha det utvärderande ansvaret. Tillsynen skall därför ske av ett oberoende organ.
Det blir allt svårare att ange den tidpunkt när människor blir gamla i bemärkelsen att de inte längre klarar av att arbeta eller sköta vardagens bestyr på egen hand. Hälsoförändringar under åldrandet kan ha sin orsak i tur eller otur, arv, beteenden, vanor och ovanor som grundlagts under 30–40 år eller längre. Sammantaget betyder det att åldrandets olika faser är individuella och varierar från person till person.
Äldre kan därför, lika lite som andra människor, definieras som ett kollektiv annat än i så motto, att antalet levnadsår är högt. Man lever vanligtvis som man gjort tidigare, men med kanske andra behov och önskningar än man hade som ung.
Det kollektivistiska synsättet är förhärskande, inte minst på arbetsmarknaden. Fördomar, som vilka arbetsuppgifter äldre kan utföra, att äldre är rädda för teknik och ny kunskap och att gamla kunskaper och erfarenheter inte är användbara, är tydliga exempel på detta. Med längre livslängd och fler friska äldre som både kan och vill arbeta, är det förödande att arbetslivets kultur och regelverk tränger ut äldre människor från arbetsmarknaden.
På områden där det råder brist på personal får detta särskilt negativa och onödiga konsekvenser. Det är därför mycket positivt att vi äntligen fått gehör i riksdagen för vårt krav på rätten att få arbeta efter 65 års ålder. Detta är särskilt angeläget då behovet av arbetskraft kommer att öka inom vissa områden.
Med den kunskap och teknik som finns i dag är inte välbefinnande och sjukdom fullständiga motsatser när det gäller livskvalitet. Man kan må bra och ha en bra ålderdom, trots sjukdom och handikapp.
Men långa vårdköer förhindrar att de äldre kan behålla sin livskvalitet och leva ett oberoende liv. Långa vårdköer – främst i de socialdemokratiskt styrda landstingen – drabbar i synnerhet äldre människor. Dålig hörsel, gråstarr och utslitna höftleder är vanligt bland äldre. Trots att dessa diagnoser är vanliga, och det kan göras ingrepp som lindrar eller botar på de flesta sjukhus, är väntetiderna till just dessa behandlingar på många håll oacceptabelt långa.
Genom att de borgerligt styrda landstingen infört en vårdgaranti, som garanterar att ingen skall behöva vänta på behandling mer än tre månader, har vårdköerna kunnat kortas avsevärt.
Genomsnittlig väntetid i borgerliga och socialdemokratiska landsting för tre vanliga behandlingar.
|
Genomsnittlig väntetid i veckor |
||
|
Blå landsting |
Röda landsting |
|
|
Utprovning av hörapparat |
46 |
58 |
|
Operation av gråstarr |
35 |
70 |
|
Höftledsplastik |
19 |
50 |
Källa: Landstingsförbundet, 28 september 2001
Lidandet bland äldre som i dag väntar på vård är stort. Det finns också all anledning att misstänka att det finns ett mörkertal av äldre som i tysthet väntar i upp till ett par år på behandling, utan att våga kräva det som borde vara deras självklara rättighet – att få vård när de behöver den. Vi vill särskilt understryka att lidandet i väntan på behandling eller operation inte bara innebär fysisk smärta. Det handlar minst lika mycket om att få sina kanske sista levnadsår förstörda av handikapp och beroende.
Lång väntan kan också innebära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket gör att både behandling och rehabilitering försvåras och fördyras. Kommunerna förorsakas merkostnader för hjälp som kunde undvikits. Det är icke-vården och inte vården som kostar.
Det är oacceptabelt att landstingen inte ens klarar av att fullgöra sin mest grundläggande och huvudsakliga uppgift – att ge vård i tid! Vi är särskilt kritiska till att detta i synnerhet drabbar äldre. De har betalat skatt hela sitt yrkesverksamma liv och kan ändå inte garanteras den vård de betalat för när de behöver den.
Det finns i dag flera parallella tendenser i frågan om omvårdnaden av äldre. Samtidigt som de äldre blir allt friskare blir de tunga vårdfallen fler. Alltfler kräver också omfattande vårdinsatser under längre tid. Detta visar bl.a. Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2001. Ökningen av antalet äldre i de högsta åldersgrupperna ställer extra stora krav såväl på sjukvården som på äldreomsorgen.
Vissa problem är generella, t.ex. avsaknaden av kontinuerlig tillgång till läkare i de särskilda boendeformerna, liksom bristen på kunskap om åldrandets uttryck och sjukdomar. Detta medför brister i den medicinska omvårdnaden av äldre.
Många äldre människor har flera sjukdomar och åkommor. De är därför i behov av flera behandlingar samtidigt. Det är just om dem som okunskapen är som störst, både beträffande nyttan av och riskerna med olika behandlingsmodeller. Detta visar Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) som kartlagt läkemedelskonsumtionen hos äldre som är över 75 år. Genomsnittet på ett svenskt sjukhem är att en patient dagligen använder nio läkemedel, men i enstaka fall handlar det om 20–30 läkemedel per person. Orsakerna till detta kan inte vara annat än dålig samordning mellan insatser utan kontinuerliga läkarkontakter och bristande kunskaper om äldres sjukdomar och vårdbehov. Detta innebär stora risker för biverkningar och blottar brister i uppföljningen av sjukdomstillstånd och behandlingar. Det bekräftas av undersökningar som visar att hela tio procent av de äldre som läggs in på sjukhus för korttidsvård gör det beroende på läkemedelsrelaterade problem. Med större kunskap om och uppmärksamhet på dessa problem kan både onödigt lidande och sam-
hällskostnader undvikas.
Dålig kunskap om åldrandet medför att målen för medicinska behandlingar och rehabilitering blir diffusa. Okunskapen om vad som är sjukt och vad som är ett naturligt åldrande ökar riskerna för över- och underdiagnostisering, liksom för över- och undermedicinering. Utöver brist på kunskap handlar definitionen av friskt eller sjukt också om attityder till och förväntningar på vad åldrandet innebär.
Kunskapen om exempelvis de olika demenssjukdomarna är ofta bristfällig. Många av dem som i dag får diagnosen demens, lider av s.k. falsk demens som beror på depression. För detta finns väl fungerande behandlingar. För en adekvat medicinsk vård av äldre är därför löpande, formaliserade kontakter mellan läkare och geriatriska samt psykogeriaktriska specialister nödvändiga.
Aldrig så god vård kan inte ersätta det sociala omhändertagandet. Vikten av detta – i synnerhet i de särskilda boendena – får inte underskattas. Det har visats att där det sociala klimatet anses gynnsamt av personal och anhöriga har de äldre ett mindre behov av psykofarmaka än äldre på andra boenden.
Ett exempel på en annan grupp som riskerar att få sämre tillgång till bra behandling när de blir äldre är reumatikerna. I Socialstyrelsens rapport Äldreuppdraget refereras en undersökning som visar att var femte reumatiker efter pensioneringen blivit hänvisad från reumatologkliniken till en vårdcentral för fortsatt behandling. 17 procent av patienterna upplever att de blivit sämre efter denna överföring, till stor del beroende på att de förlorat kontakten med ett behandlande team och endast får träffa läkaren på en vårdcentral där kunskaperna om sjukdomen ofta är bristfälliga. Detta påvisar ett behov av samarbete mellan primärvård och specialister. Utöver vikten av att minska själva lidandet handlar rätt omhändertagande om stora samhällsekonomiska vinster.
Det innebär ett stort risktagande med människors liv och hälsa att inte skapa förutsättningar för fullgod vård och lättillgänglig medicin. Vi vill därför införa en gemensamt finansierad hälsoförsäkring som omfattar alla, oavsett hälsotillstånd, där läkemedel också ingår. Eftersom detta tar flera år föreslår vi nu att en frivillig offentlig läkemedelsförsäkring införs omedelbart som innebär en högsta årlig läkemedelskostnad på 1.200 kronor. Vi vill också avskaffa apoteksmonopolet för att förbättra service och tillgänglighet.
Många äldre är dementa till den grad eller i så dåligt skick i övrigt att de inte klarar av att föra sin egen talan. I praktiken innebär det att personalen fattar besluten, baserat på vad de tror är bra för den äldre eller gör det som går snabbast. Detta är emellertid ett arbetssätt som kan strida mot grundlagen och ytterst kan leda till tvång och frihetsberövande.
Vi har sedan länge efterlyst den utredning som regeringen lovat tillsätta i syfte att se hur skyddet för personer med nedsatt förmåga till egna beslut och förmåga att förmedla sig kan stärkas. Det handlar i detta sammanhang inte om att försvåra för personalen, utan om att rätten till integritet och rättssäkerhet måste kunna garanteras även för dem som inte är kommunicerbara.
Många anhöriga gör stora insatser för äldre och sjuka. En betydande andel av vården för de demenssjuka utförs t.ex. av anhöriga. Det är viktigt att såväl erkänna betydelsen av dessa insatser som att uppmärksamma nödvändigheten av valfrihet och alternativa lösningar. Det gäller både för den som är sjuk och för den anhörige som vårdar.
I stället för att bara inta en biroll, vid sidan av offentliga insatser, bör närstående få möjlighet att ta ett ökat ansvar för de anhörigas situation om de så önskar. Vårt förslag till finansiering underlättar för anhöriga att göra insatser i omsorgen.
Den offentliga sektorn skall komplettera, stimulera och stödja människors egna insatser i stället för att tränga undan dem. Detta är absolut nödvändigt, inte minst om äldreomsorgen skall kunna klara alla de påfrestningar som kan förväntas i framtiden, när de äldre blir alltfler. Viljan till frivilliga insatser ökar dessutom med ett system som är lyhört för individuella behov och önskningar och som förmår åstadkomma flexibla lösningar.
I dagens samhälle ser ofta familjebildningarna annorlunda ut än förr. Anhörigbegreppet bör därför ersättas av ett närståendebegrepp. Det ger ett generösare synsätt och inkluderar den till omsorgstagaren närstående för att likt anhöriga få del av ekonomisk ersättning och stöd.
Med alltfler tunga vårdfall i äldreomsorgen ligger det i sakens natur att det är till dessa äldre som den största delen av de offentliga insatserna går. De som bara behöver hjälp med service, men i övrigt klarar sig själva, hamnar därmed lätt i skymundan.
Med ett system som gör att inte skatten driver upp timpriserna för hushållstjänster, kan de äldre som anses för friska för att få hjälp av den reguljära hemtjänsten hitta ett alternativ till denna.
Vi har tillsammans med övriga borgerliga partier föreslagit en femtioprocentig skattereduktion på maximalt 25.000 kronor per år för hushållstjänster.
Reformen är viktig av flera skäl. Den ger alla större möjligheter att få den omsorg man behöver. Den frigör resurser till dem som har de största vårdbehoven samtidigt som de med ett mindre behov inte behöver komma på undantag. Lägre kostnader på hushållsnära tjänster skapar också möjligheter för äldre att få flexibel hjälp, eftersom det är den äldre som själv väljer hushållstjänst. Det är angeläget att genomföra en reform som uppenbart ger äldre ett större självbestämmande och oberoende och därmed bättre livskvalitet samtidigt som utvecklingen av den svarta arbetsmarknaden motverkas.
I princip alla omsorgens berörda parter är oroade över hur personalkrisen i vård och omsorg skall lösas.
Larmrapporterna om personalbrist, som bottnar i dåligt inflytande över det egna arbetet, låga löner, underbemanning med mera, måste tas på största allvar. Bland annat Socialstyrelsen och Kommunförbundet påpekar att kommunerna redan har, och kommer att ha, stora rekryteringsbehov i framtiden. I dag har 90 procent av landets kommuner rekryteringsbehov av sjuksköterskor och 60 procent behov av fler undersköterskor. En fortsatt förvärrad utveckling hotar att sätta den framtida vårdens och omsorgens förutsättningar ur spel.
Oron för detta understryks av att man kan konstatera att dagens unga är måttligt intresserade av att arbeta i vård och omsorg. År 1980 fanns 30.000 elever på vårdgymnasiet mot dagens ca 4.000. AMS slår fast att av de 80 procent av utexaminerade sjuksköterskor som arbetar kvar i vården fem år efter avslutade studier, vill 30 procent egentligen göra något annat. Det finns många skäl till detta.
Den dåliga löneutvecklingen beror till stor del på att det i princip bara funnits en arbetsgivare att vända sig till. Vårdpersonalens idéer och kompetens har därmed inte värdesatts och bra ledarskap inte belönats tillräckligt. Den ges varken möjlighet att synas eller utvecklas i det storskaliga offentliga vårdmonopolet.
Våren 2001 redovisade Vårdförbundet en Sifoundersökning om hur sjuksköterskor uppfattar sin arbetssituation. Undersökningen visar hur maktlösheten skapar stress, utmattning och långtidssjukskrivningar och en önskan att byta arbete. Undersökningen visar dessutom att sjuksköterskor upplever kraven som mer omöjliga att uppfylla inom den offentligt styrda vården än i vård som drivs i annan regi. Detta är en trolig förklaring till varför det är dubbelt så vanligt med långtidssjukskrivningar inom just den offentliga vården jämfört med annan vård. Vakanserna i vård i annan regi är dessutom färre.
Kommunals rapport Solidaritet och valfrihet i välfärden slår fast att konkurrens mellan producenter är bra för välfärden. Man påvisar att medlemmar som arbetar i privata vårdföretag har både högre lön och bättre arbetsvillkor och skriver därför helt osentimentalt: ”Vi gör ett strategiskt misstag om vi utgår ifrån att bara för att en verksamhet är berättigad utifrån solidaritetsargument, så fungerar den också bra.” Kommunal tillstår också att ”så länge finansieringen är gemensam via skattsedeln spelar det ingen roll i vilken form tjänsterna produceras.”
Kommunals insikter är mycket efterlängtade. Vi kan inte nog understryka vikten av en ökad mångfald av vård- och omsorgsgivare. Genom alternativa driftsformer kan personalens önskemål om fler arbetsgivare, varierat arbetssätt och inflytande över arbetssituationen uppfyllas. Undersökningar visar att dagens unga värdesätter inflytande över sitt arbete och möjligheter till utveckling högt. Mångfald är en grundförutsättning för en bättre löneutveckling och för att unga skall kunna attraheras av arbete i vård och omsorg.
I högskattestaten Sverige bär låginkomsttagare den i särklass största skattebördan. En av de grupper som drabbas allra hårdast av detta är pensionärer, och framför allt de med låg pension. Vi vill att pensionerade människor skall kunna njuta ett gott liv efter ett långt arbetsliv och kunna leva på en stabil och god pension.
Vi föreslår därför höjda grundavdrag för pensionärer. Det betyder att deras kommunalskatt minskar och att de får behålla en betydligt större del av pensionen. År 2003 innebär förslaget att pensionärer med garantipension får nästan 4.000 kronor per år, eller drygt 300 kronor per månad, mer i plånboken. År 2004 ökar summan till 5.000 kronor per år, vilket innebär drygt 400 kronor mer per månad.
Vi anser också att det nu är dags att betala tillbaka den del av folkpensionen som innehölls av staten under perioden 1993–1998 genom att pensionerna beräknades på enbart 98 procent av basbeloppet. Vi föreslår därför att folkpensionerna, för dem som var pensionärer under perioden 1993–1998, beräknas på två extra procent av basbeloppet under den kommande sexårsperioden 2001–2006.
Därtill vill vi avskaffa inkomstprövningen av folkpensionsdelen i änkepensionerna som infördes 1997. De änkor som i ett slag fick en stor del av sin inkomst indragen av staten kunde inte på något sätt förutse detta och därmed skydda sig mot godtyckligheten. Utöver enskilda tragedier innebar det ett övergrepp i strid med rättsstatens principer.
Många av landets pensionärer drabbas dessutom av den orättfärdiga fastighetsskatten. För många är boendet den största och viktigaste investering man gör i livet. Många pensionärer bor idag kvar i den villa eller det småhus som de i många fall byggt själva och som de i åtskilliga år betalat av på. Pensionärer drabbas därför ofta extra hårt av både fastighetsskatt och förmögenhetsskatt, vilket undergräver en ålderdom i trygghet. Vi föreslår att fastighetsskatten och förmögenhetsskatten successivt avskaffas.
Utformningen av det generella bostadstillägget har verkat kostnadsdrivande på framför allt kommunernas hyressättning av äldreboenden. Mot denna bakgrund avvisar vi höjningen av taket i BTP och kräver en återgång till tidigare ersättningsnivå om 90 procent av boendekostnaden upp till 4.000 kronor i månaden samt ett bibehållande av ”golvet”, det vill säga en summa innan förmånen betalas ut, på 100 kronor. Vi vill i stället använda en del av medlen för att förbättra levnadsvillkoren för de allra sämst ställda pensionärerna genom att höja den ”skäliga levnadsnivån” i det särskilda bostadstillägget för pensionärer (SBTP) till 135,4 procent av prisbasbeloppet för ensamstående och 114,4 procent för gifta.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Per Unckel (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Anders Björck (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Chris Heister (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Henrik Landerholm (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Inger René (m) |
Per Westerberg (m) |