Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att skyndsamma åtgärder vidtas beträffande riskerna för bullerskador med tyngdpunkten på en informationskampanj riktad till allmänheten, med speciell inriktning på den yngre delen av befolkningen.
Under flera år har jag i motioner, interpellationer och frågor uppmärksammat riskerna för att drabbas av tinnitus (med eller utan åtföljande försämrad hörselförmåga) som föreligger i det moderna ”ljudstarka” samhället.
I ett interpellationssvar från socialministern inleddes detsamma med orden ”detta har Elisabeth Fleetwood frågat om vid tidigare tillfällen”.
Ja, visst, så länge givna försäkringar inte infriats kommer jag att envist fortsätta.
Tinnitus, också och kanske felaktigt kallad öronsus, anses i dag drabba omkring 15 procent av vår befolkning. Tinnitus är den medicinska benämningen på varierande ljudsignaler i örat (huvudet). Den varierar till sin karaktär såväl vad gäller ljudstyrkan som arten av ljudfenomen. Den kan vara konstant, intermittent eller periodiserad.
I en annan debatt med socialministern (februari 1999) framhöll jag åter angelägenheten av att åtgärder måste vidtas snarast. För varje dag drabbas allt fler.
Jag framhöll vikten av att ”vi griper an frågan nu”. Svaret från socialministern blev: ”Fru talman! Jo, precis det skall vi göra!”.
I oktober 1999 yttrade socialministern följande: ”Fru Talman! Folkhälsoinstitutet har redan det uppdraget och har egentligen skyldighet att bedriva information på dessa områden.”
Någon informationskampanj från Folkhälsoinstitutet har vi ännu inte kunnat förmärka.
Med socialministerns positiva uttalanden med anledning av mina frågor till honom förväntar jag att orden övergår till handling.
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer jag att riksdagen ger regeringen i uppdrag att skyndsamt vidta åtgärder för att genom en effektiv informationskampanj, förslagsvis via Sveriges Televisions program ”Anslagstavlan”, informera om de risker att drabbas av tinnitus som föreligger i vårt ”ljudstarka” samhälle.
1995 skrev Ann-Marie, 16 år, följande om sin tinnitus: (Udrag ur ”Tinnitus på grund av musik, 15 unga människors egna berättelser, utgiven av Ljudvakten, Sound Guard, Harestad.
Jag heter Ann-Marie och går andra året på gymnasiet. För ca. två år sedan, hösten 1993 var jag på ett skoldisco där jag gick på högstadiet. Det var då jag för första gången fick tinnitus en längre period (innan hade det bara tjutit i öronen på mig kvällen efter jag kommit hem ifrån disco, men det gick bort under natten).
Men det var rätt lindrigt för det gick bort efter ca. sex veckor och då var jag lika glad igen, för vadå tinnitus??, det hade jag aldrig hört talas om innan.
Om jag hade vetat något om tinnitus så hade jag tagit detta som en ganska rejäl varning. Men jag skulle definitivt gå på disco igen. Min mamma tyckte däremot att det var en väldigt dum idé. Hon drog med mig till en läkare, vilken hon tyckte skulle tala om för mig att jag inte borde gå på disco med höga ljudvolymer igen. För det är en helt annan sak om en välutbildad läkare som skall kunna sin sak säger något än ens mor. Men den här läkaren kunde inte yttra sig, han sa: – ”Jag kan moraliskt inte säga att Du inte får gå på disco igen”. Så vi lämnade vårdcentralen, jag – jätteglad, mamma – mindre glad.
I januari 1994 så var det dags att gå på disco igen. Det nya discot ”Megatron” i Kungälv hade just öppnat och dit skulle man naturligtvis gå. Jag var på Megatron ett par gånger och det tjöt alltid i öronen på mig när jag kommit därifrån. Men det oroade mig inte det minsta för det tjuter väl i allas öron efter ett discobesök, och läkaren hade också sagt att mitt tinnitus antagligen inte skulle komma tillbaka (det hade faktiskt gått bort) så jag trodde honom.
En gång efter att jag varit på Megatron tjöt det extremt mycket i öronen på mig och nu menar jag EXTREMT mycket. Det var som om jag hade rundgång i hela huvudet och ovanpå det så hörde jag ett högt dånande brusande ljud. Den natten satt jag vaken och mamma var tvungen att sitta hos mig. Jag fick ett s.k. Akustiskt trauma; det betyder mer eller mindre att det stormar i huvudet. Jag var rädd. Jag hade panikångest och tänkte hela tiden på varför jag hade gått till Megatron! Varför händer detta mig ....?
På morgonen hade ljudvolymen sjunkit, men inte mycket. Sedan den natten har det alltid tjutit och brusat i öronen på mig. I bland känns det som om jag inte orkar längre, men för det mesta står jag ut.
Själva tinnitusen är jobbig, men det värsta är ljudkänsligheten. Med det menar jag att jag får ont i huvudet om det väsnas någonstans, t.ex. i skolan, på bussen, hemma o.s.v. Vanligtvis går jag nästan alltid omkring med hörselproppar, annars skulle livet bli ganska olidligt. För varje gång jag utsätter mig för höga ljudvolymer så tjuter det mer. Ju mer det tjuter desto jobbigare blir det, desto mindre sover jag. Ju mindre jag sover, desto mer tjuter det och så hamnar jag i en ond cirkel.
De flesta jag har pratat med som har tinnitus eller är duktiga på området har sagt att ljudkänsligheten går bort efter några år. Jag har faktiskt också märkt en förändring. I början då jag fick tinnitus var jag så ljudkänslig att jag inte ens tålde att höra elskåpet, kylskåpet, TV, o.s.v. Allt väsnades. Till slut bad jag mamma stänga av allt som väsnades, d.v.s. strömmen. Jag är definitivt inte så ljudkänslig längre.
En annan sak som är jobbig, är att andra har svårt att förstå hur jag har det, för det syns inte på mig. En del säger: – Du gnäller ju aldrig!
Men för min del är det ingen idé att gå omkring och gnälla jämt, det hjälper ju inte mig. Apropå att gnälla, så var jag hos en läkare några veckor efter mitt Akustiska trauma och han skrev i sin rapport att jag hade ”Lindriga besvär av tinnitus” bara för att jag satt lugnt på stolen och svarade rätt upp och ner på hans frågor. Hade jag däremot varit helt tossig och börjat klättra på väggarna och uppfört med som en galning så hade han också klassat mig som en och sannolikt skickat mig till psyket, (för behandling) som många andra med tinnitus har blivit p.g.a. att läkarna inte kan tillräckligt. Men det är inte så lätt att veta när någon kommer och säger: – Det bara tjuter i huvudet på mig. Är jag knäpp eller vad? Det låter faktiskt rätt dumt. Det kan till och med jag hålla med om.
Det här med tinnitus är inte så lätt att förklara. (Många frågar mig t.ex. hur det låter?, vilken ton det är?, hur högt det tjuter?, hur jag klarar av det här?). T.ex. det här med att jag har vistats i lokaler där man har spelat väldigt högt, t.ex. på fester. Då är det många som ser lite konstigt på mig och undrar: – Kan Du verkligen vara här?
Det är klart att jag kan vara här, jag kan hoppa in och sätta mig i högtalarna om det skulle vara så. Det handlar faktiskt inte om vad jag kan och vad jag inte kan göra. Det handlar om konsekvenserna, hur jag mår sen, och det är inte en rolig historia.
Förutom ljudkänsligheten och tjutet som jag lärt mig leva med så trallar livet på som vanligt, d.v.s. så som det gjorde för två år sedan.
Jag är inte glad över att jag blev skadad men jag tycker det är bra att allt det här kring tinnitus och öronvåld har blivit mer uppmärksammat.
Jag tycker att man skall ha kul när man går ut och roar sig utan att vara rädd att man skall bli skadad för livet. För det är precis det man blir om man får tinnitus, om man inte har väldans tur.
Det är inte bara tinnitus man kan få a v höga ljudvolymer utan direkta och indirekta hörselnedsättningar.
Tänk på det – var rädd om Din hörsel!
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Elisabeth Fleetwood (m) |