Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inrättande av länsvisa eller regionala kunskapscentrum för förebyggande arbete rörande droger och missbruk i främsta hand bland ungdom.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om stöd till frivilligorganisationer som arbetar drogförebyggande och att dessa knyts till dessa kunskapscentrum.
Ungdomars attityder till droger och missbruk har förändrats. Nya preparat lanseras, preparat som inte röks eller injiceras och som inte har det dåliga och skamfilade rykte som mer traditionella preparat har. Preparaten har sinnesförändrande egenskaper beroende på dosering och intag. Risken för feldoseringar är stor, vilka kan leda till livshotande tillstånd och även dödsfall. Den förrädiska benämningen ”soft drugs” inbjuder till en falsk säkerhet. Bruk av dessa preparat söker sig allt längre ner i åldersgrupperna och in i alla samhällsgrupper. De betraktas ibland, av ungdomar, som ”coola” och ”häftiga” och jämställs inte med de droger som ”knarkare” använder. Drogbruket får fäste i miljöer som tidigare, bortsett från alkohol, varit mer eller mindre förskonade från missbruk av narkotiska preparat. Därmed finns en fara för att missbruk inte upptäcks. Ribban för det socialt accepterade höjs när utslagningen inte är omedelbar och missbruket inte märks eller är uppenbart. Missbruket av ”soft drugs” kan till och med uppfattas och uppskattas som lite trendigt. Socialtjänstlagens § 71, enligt vilken det åligger skyldighet för myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten att omedelbart anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till underårigs skydd, blir verkningslös eftersom flertalet av dem som ”provar på” inte nödvändigtvis kommer i kontakt med vårdapparaten eller gör det först i ett långt senare skede när skadeverkningarna hunnit bli mer omfattande.
Det finns starka ekonomiska intressen bakom denna hantering. Det är sannolikt inte längre enbart den organiserade narkotikabrottsligheten som ligger bakom. Det finns en lobbyistverksamhet för ”soft drugs”, vid EU-parlamentet, vilken bland annat driver frågan att narkotika ska ses som en konsumtionsvara och släppas relativt fri.
Fler verkningsfulla insatser behövs för att tidigt upptäcka och förhindra spridningen av narkotikamissbruk i alla former. Nuvarande myndighets- och revirgränser måste underordnas verklighetens behov.
Minskad drogupplysning i skolorna har del i den accepterande synen på droger, senast enligt en i somras genomförd undersökning i Visby bland sommarlovsfirande, tillresta ungdomar. Droganvändningen ökar och så kallade partydroger är mer accepterade än tidigare traditionellt knark.
Man måste vara medveten om det mycket komplexa samband som ligger bakom det faktum att någon börjar missbruka, framför allt skilja mellan den enskildes mottaglighet, det vill säga beredskap för att debutera som droganvändare, och tillgängligheten på droger. Givetvis finns ett samband. Ingen åtgärd kan enskilt bli lösningen och alla insatser i det förebyggande arbetet måste ses som komplementära till varandra. En viktig byggsten i det förebyggande arbetet måste ändå vara riktade förebyggande insatser som ska vara grundade på kända forskningsresultat. Dessa har trots ökad kunskap om förhållandena inte fått genomslag i praktiskt handlande.
Det ekonomiska utrymmet för olika insatser, framför allt kommunalt, minskar. Socialtjänsten får i allt högre grad axla sin historiska uppgift att utföra ”grovstädning” i ett sent, alltför sent, stadium. Vi ser idag effekter av ekonomiska åtstramningar i form av uteblivna fritidsaktiviteter, reducering av stöd- och specialinsatser i grundskolan och påföljderna av den arbetsmarknadspolitiskt betingade ”obligatoriska” gymnasieskolan. Sammantaget drabbar detta svaga ungdomsgrupper och skapar en ny grund för framtida svårigheter.
Ett sätt att effektivisera det förebyggande, upplysande och informativa arbetet är att i varje län eller region inrätta ett kunskapscentrum för drogfrågor. Genom insamling och bearbetning av kunskaper om lokala förhållanden kan sedan, i förstärkt form och med erfarenheter från andra håll, ett relevant förebyggande arbete åstadkommas till en relativt låg kostnad.
Uppgifter som kunde åläggas kunskapscentret är bland andra följande:
Regelbundna drogvaneundersökningar i länets eller regionens kommuner. Då får man kontinuerligt fram uppgifter om avvikelser från ett riksgenomsnitt och uppfattning om effekterna av förebyggande arbete.
Komma åt det så kallade mörkertalet. Genom socialtjänsten får man kunskap om hur många individer som är aktuella för någon form av insats för missbruk. Genom jämförelse med den ovan nämnda drogvaneundersökningen kan man skaffa kunskap om ”glappet” mellan dessa olika uppgifter.
Organisera kvalificerad undervisning inom ämnesområdet.
Uppdatera och utforma strategier för det drogförebyggande arbetet.
Kunskapscentra skall ha tillgång till både social, beteendevetenskaplig och medicinsk expertis.
Många frivilligorganisationer arbetar i dag med förebyggande arbete mot droger och missbruk. Många av dessa får statligt och kommunalt stöd men för den som bedriver drogförebyggande arbete i stort är uppföljning och utvärdering en svårighet och konkreta resultat svåra att påvisa, även om de troligen finns. Genom att knyta de aktuella frivilligorganisationerna, som så önskar, till läns- och regionvisa kunskapscentra kan synergieffekter nås och utvärdering och analys av resultaten underlättas.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Harald Nordlund (fp) |