Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om diskriminering av de demensjuka inom vården.
Det svenska samhället genomgår en demografisk förändring liknande den i andra industriländer vilket innebär att andelen äldre i befolkningen ökar. Inom knappt två årtionden kommer antalet invånare över 65 år att uppgå till två miljoner. En medveten strategi för att möta detta samhälles speciella behov, och ta tillvara dess möjligheter, måste utformas i politiska ställningstaganden redan idag. Den växande andelen äldre i befolkningen får inte betraktas som ett samhällsproblem utan ett gemensamt ansvar och inte minst en resurs att ta tillvara. De äldre får aldrig ses som en homogen grupp utan är, med varje individs unika bakgrund och förutsättningar, viktiga resurser på skilda områden i samhället.
Äldre personer drabbas idag av allvarlig diskriminering vid behov av vård. Den svenska vården präglas av köer till en rad behandlingar och detta förhållande drabbar speciellt den äldre befolkningen negativt. Sedan mitten av 80-talet har antalet vårdplatser mer än halverats och denna drastiska neddragning har inte skett på grund av minskade vårdbehov bland de äldre. Äldre utstängs idag ofta från tillgång till akut sjukhusvård eller klinikplatser av medicinska eller kirurgiska skäl. Bristen på vårdplatser tvingar i många fall landstingen att föra över äldre svårt sjuka till den kommunala omsorgen som saknar tillräckliga vårdresurser. Denna diskriminering av äldre är ett allvarligt avsteg från den nationella handlingsplan för äldrepolitiken som riksdagen enigt ställt sig bakom.
En speciellt utsatt grupp är de ca 150 000 demenssjuka och deras anhöriga. Just denna grupp har drabbats hårt av 90-talets neddragningar inom vårdsektorn och man kan med fog hävda att de demenssjuka diskrimineras i flera avseenden. Demens är ett sjukdomstillstånd som innebär att personen befinner sig i ett upplevt kaostillstånd dygnet runt. Att inte känna igen sina närmaste, eller sitt eget hem, att inte hitta ord för det man vill uttrycka och vara beroende av hjälp med det mest personliga innebär en stor utsatthet. Demenssjuka är helt beroende av sina anhöriga och av vårdpersonalen.
Hälso- och sjukvårdslagens 2 § talar om ”en vård på lika villkor för hela befolkningen”. Verkligheten visar att dementa ofta diskrimineras inom vården på grund av bristande resurser och avsaknad av kompetens. Det kan gälla bemötande, diagnos och medicinering. Av de äldre inom kommunernas särskilda boende kan så många som 70 % vara demenssjuka och dessa saknar i alltför hög grad tillgång till medicinsk kompetens.
Den ansvariga vårdhuvudmannen skall se till att patienten ges en individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder som står till buds för undersökning, vård och behandling. I verkligheten får många äldre med demenssymptom ingen utredning och därmed ingen diagnos eller adekvat medicinering. Knappt två av tio behandlas för sin demens.
Enligt socialtjänstlagens 7 § ”ska det finnas personal med lämplig utbildning av erfarenhet” inom vården. Idag saknar ca 40 % av de anställda inom äldreomsorgen tillräcklig utbildning. Många har knapphändig kunskap om demens trots att ca 70 % av patienterna lider av denna sjukdom. Endast ca 4 % av personalen är sjuksköterskor.
Socialtjänstlagen kräver vidare att den enskilde skall få bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd. I verkligheten är tillgången till särskilda vårdboenden för dementa bristfällig i många kommuner. I många fall blandas demenssjuka med andra boende och vårdtagare på ett sätt som är negativt för alla. Flera länsstyrelser har varnat kommunerna på grund av att dessa avvecklat särskilda demensboenden.
”Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående” sägs det i socialtjänstlagens 5 §. En mycket stor del av de demenssjuka vårdas idag i hemmet av närstående. En kartläggning visar att 80 kommuner saknar medel och anställningsformer för anhörigvårdare och 60 kommuner saknar avlösning i hemmet. Utbildningen av anhörigvårdare är oftast bristfällig.
Om de äldre skall kunna känna sig trygga att deras vård- och omsorgsbehov kan tillgodoses förutsätter detta att varje form av diskriminering undanröjs. Verkligheten är idag sådan att äldre personer diskrimineras i en rad avseenden och detta gäller inte minst den utsatta gruppen demenssjuka. Detta genom att gällande lagstiftning och regelverk inte följs och att tillräckliga resurser inte tillförs vården av de dementa.
Vi kristdemokrater angav redan 1998 en plan för att tillskapa 20 000 nya vårdplatser i hela landet under en tioårsperiod. Vi har sedan dess i våra budgetalternativ anvisat avsevärt större anslag till kommunsektorn än vad regeringen föreslagit. De nya platserna behöver tillkomma inom landstingsvården men också i kommunernas särskilda boendeformer. Det kan handla om ålderdomshem, sjukhem, gruppboenden för demenssjuka samt korttids- eller växelvårdsplatser. Med ökade resurser ges kommunerna bättre förutsättningar att åtgärda den diskriminering av demenssjuka som nu sker inom vården.
|
Stockholm den 30 september 2001 |
|
|
Sven Brus (kd) |