1 Innehållsförteckning 10
2 Förslag till riksdagsbeslut 11
3 Det behövs en ny svensk alkoholpolitik 12
3.1 Inledning 12
4 Bekämpa svartspriten 13
5 Att se sig om i världen utan att blunda 15
6 Ökat stöd till missbrukarna 16
7 Avskaffa monopolet – sänk inköpsåldern 17
8 Servering av alkoholdrycker på restauranger 19
9 Allsidig matlagning 21
10 Tillfälliga tillstånd 22
11 Auktioner, provningar samt representation 22
12 Lämplighetskrav 22
13 Tillsyn över folkölsförsäljning och tillsynsavgifter 23
14 Slutord 23
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny svensk alkoholpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt alkoholskatt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tvångsomhändertagande av alkoholmissbrukare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektivare evidensbaserad information om alkohol och om risker samt om evidensbaserade åtgärder i alkoholförebyggande arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i lagen om vård av unga (LVU).
Riksdagen beslutar om avveckling av detaljhandelsmonopolet i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om sänkt åldersgräns till 18 år vid detaljhandel och resandeinförsel av alkoholdrycker i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar upphäva lagregleringen av restaurangers öppettider i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar upphäva lagregleringen av marknadsföring och prissättning på restauranger i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar upphäva det s.k. mattvånget i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar tillåta servering av vin, starköl och spritdrycker i foajé till teater eller konsertlokal såväl före som efter föreställning och i pauser.
Riksdagen beslutar om sådan ändring i alkohollagen gällande tillfälliga tillstånd för servering i slutet sällskap som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om sådan ändring i alkohollagen angående auktioner, provning samt representation som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bevisbördan vid ansökan om serveringstillstånd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en förstärkt tillsynsverksamhet i kommunerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alkoholpolitiken i ett gränslöst Europa.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.
Vi har länge hävdat att samhället har förändrats och att alkoholpolitiken därför har nya förutsättningar. Inte minst är det nödvändigt att respektera dessa nya förutsättningar för att bekämpa den kriminella alkoholhantering som kunnat växa upp närd av den gamla alkoholpolitiken med dess höga skatter på alkohol och den begränsade tillgängligheten.
Rätt brukat kan alkohol ge en ökad livskvalitet. Alkoholmissbruk förorsakar å andra sidan stort mänskligt lidande. Därför är det angeläget att göra en klar åtskillnad mellan bruk och missbruk av alkohol.
Bruket av alkohol är en del av vår kultur med månghundraåriga traditioner. Detta måste respekteras för de nya förutsättningarna kan bara hanteras med en väl underbyggd och hos folkets flertal förankrad alkoholpolitik. Därför behövs det en ny och samlad alkoholpolitik.
Under de gångna åren har en långsam och motvillig anpassning till den förändrade verkligheten börjat ske. Den går dock alltför långsamt och är hittills alltför begränsad för att den verksamt skall kunna motverka den kriminella verksamheten och främja övergången från den traditionella starkspritskulturen med stor konsumtion vid helger till en ansvarsfullare och socialt mer kontrollerad konsumtion av främst lättare alkohol till mat och som sällskapsdryck. Därigenom tas inte tillvara de positiva sociala och medicinska effekter en måttlig alkoholförbrukning har, utan det skadliga beteendena förlängs och kriminell verksamhet göds p.g.a. den politiska oförmågan att modernisera alkoholpolitiken. Arbetet mot alkoholens skadeverkningar måste ske mera målinriktat mot vissa riskgrupper och storkonsumenter för att därigenom mera effektivt kunna minska skadorna. Arbetssätt och metoder måste bli mera träffsäkra med fokus på dem som dricker mest och där skadorna är störst.
Vi har sedan länge hävdat att det bästa sättet att få ett bättre förhållningssätt till alkohol är genom upplysning och information. Vi har också hävdat behovet av punktnykterhet, att resurser koncentreras på åtgärder för att minska risker för unga samt till att hjälpa missbrukare och storförbrukare. Vi har betonat föräldrarnas oavvisliga ansvar för att de egna barnen inte missbrukar alkohol. Vi har också påtalat behovet av förstärkt kommunal tillsyn samt behovet av förutsättningslös forskning och kompetensutveckling. Vårt mål har varit och är att minska alkoholens medicinska och sociala skadeverkningar samtidigt som dess positiva sociala och livskvalitetshöjande effekter – när de brukas måttfullt – bejakas.
Framgång med att minska skadeverkningar förutsätter en politik som inte förbjuder, skuldbelägger eller driver skrämselpropaganda och som har till mål att skapa goda konsumenter i stället för storkonsumenter. Det hjälper till självkontroll, individuellt ansvar och lär ut nöjet av en måttfull alkoholkonsumtion utan ”pekpinnar”.
En politik som främjar förbud, restriktioner och byråkratiskt krångel får också människor att se på politiken med misstro och löje. Det gäller i stället att mobilisera människornas egen ansvarskänsla – för sig själva och sin omgivning.
Det är numera allmänt accepterat att ungefär hälften av all sprit svenskarna dricker inte finns med i den vanliga alkoholstatistiken. Den kan vara illegalt tillverkad, smugglad eller lagligt införd av privatpersoner. Motsvarande siffra för vin anses vara lägre och ligger sannolikt någonstans över 20 procent. Det införs, till Sverige, 213.000 liter oregistrerad öl varje dag 365 dagar om året.
En genomgång av de senaste årens larmrapporter från OAS, den oberoende alkoholsamarbetsgruppen, visar bl.a. att missbrukare köper dunkvis med svartsprit och därmed går ner sig snabbare i sitt missbruk samt att många unga gör en tidigare alkoholdebut p.g.a. lättillgänglig sprit.
Langarna vet när missbrukarnas sprit är slut och kommer då med nya dunkar. Langarna tar reda på när kunden har pengar, t.ex. när olika bidrag och pensioner utbetalas.
Stor tillgång och lågt pris på den illegala spriten gör att missbrukarna dricker mer, har betydligt längre missbruksperioder och får svårare att komma ur sitt missbruk. Minst 50 procent av den alkohol missbrukarna dricker är svartsprit.
Ungdomar är, med undantag för missbrukare, de som dricker mest svartsprit. Det är just tillgången till svartsprit som gör att tonåringar enkelt kan få tag i alkohol.
Situationen utanför missbruks- och ungdomskretsar är möjligen något mindre alarmerande, men vid hela 60 procent av storföretagen känner man till att svartsprit säljs på arbetsplatsen.
Statistiken över tullens beslag av starköl och sprit visar även den tydligt på utvecklingen. Mellan år 1999 och år 2000 ökade beslagen av starköl under januari–juli från 136.000 till 169.000 liter. Mellan januari och juni år 2001 beslagtogs 49.500 liter starköl. Beslagen av sprit ökade från 175.000 till 280.000 liter mellan år 1999 och år 2000.
Mellan januari och juni år 2001 beslagtogs 200.000 liter sprit. Förhoppningsvis talar siffrorna för det första halvåret 2001 om att utvecklingen lugnats. Mycket talar dock för att minskningen beror på man blir allt skickligare på att smuggla. Beslagen av sprit har dessutom i allt större utsträckning gällt 96-procentig sprit snarare än 40-procentig. Mellan januari och augusti i år bestod cirka 42 procent av beslagen av 96-procentig sprit. Enligt uppgifter från Tullverket har antalet organiserade ligor ökat. De har också blivit allt bättre på att bearbeta 96-procentig sprit. Bara i nordvästra Skånes polisdistrikt finns enligt uppgift omkring 350 adresser dit ungdomar och andra kan vända sig för att köpa illegal alkohol.
Det verkliga hotet mot folkhälsan ligger i att alltfler köper smuggelsprit och hembränt. Den växande ”svarta” marknaden gör att t.ex. ålderskontrollen på Systembolaget och på restaurangerna blir meningslös. De höga alkoholskatterna hindrar heller inte den som köper svartsprit, utan ökar bara lönsamheten för alla parter på den svarta marknaden och uppmuntrar därigenom till ytterligare svarta affärer. Den ”svarta” marknaden har öppet dygnet runt, alla dagar, utan ålderskontroll alldeles oavsett vad politikerna beslutar om öppettider, lämplighet och serveringstillstånd.
Varken hög alkoholskatt, restriktiv alkoholpolitik eller polisiära åtgärder har kunnat stoppa den svarta marknadens tillväxt. Tvärtom växer den svarta sektorn på grund av extremt höga alkoholskatter, förmyndaraktiga begränsningar i tillgängligheten samt bristande satsningar på tull och polis. Den stora prisskillnaden mellan svart respektive beskattad alkohol dövar de flesta människors samveten. Få svenskar tycker längre att det är ett särskilt märkvärdigt brott att köpa svartsprit. Detta kan få förödande effekter för den allmänna samhällsmoralen och för skattemoralen i synnerhet.
Den förda politiken och speciellt de höga alkoholskatterna har minskat medborgarnas förståelse för åtgärder mot kriminell alkoholhantering. Detta har varit negativt både för laglydighet och folkhälsa. Dessutom slås arbetstillfällen ut i bryggeribranschen. Det är därför angeläget att alkoholskatterna sänks.
Regeringens ensidiga fokusering på repressiva metoder mot den vanlige medborgaren samtidigt som skattebelastningen behålls på hög nivå gör det tyvärr omöjligt att komma till rätta med problemen.
Den ökade internationaliseringen har medfört ett ökat handelsutbyte, ett ökat privat resande och ett närmande till andra länder när det gäller attityder och värderingar. Allt fler människor ser med egna ögon att det finns många olika sätt att minska alkoholproblemen och att den hittills förda svenska alkoholpolitiken inte självklart är den mest framgångsrika.
Vår alkoholpolitik utgår från respekten för den enskilde individens förmåga att ta ansvar för och att forma sitt eget liv. Det offentligas uppgift är att skapa förutsättningar för ett enskilt ansvarstagande samt att bistå och värna de medborgare som saknar förutsättningar att själva ta ett personligt ansvar. En ny alkoholpolitik kräver därför en kombination av samverkande åtgärder.
Flertalet människors möjlighet att hantera sitt alkoholbruk måste respekteras.
Evidensbaserade metoder skall användas vid upplysning och information.
Onödiga begränsningar och krångel måste tas bort.
Svartsprit och kriminalitet måste bekämpas genom förstärkta resurser till bl.a. tullen.
Den legala och beskattade alkoholens tillgänglighet måste öka och dess pris sänkas genom skattesänkning. Då ändras förhållandet mellan risk och vinst negativt för den kriminella verksamheten.
Den 31 december år 2003 upphör det svenska undantaget från EU:s regler för alkoholinförsel helt och hållet. Undantaget innebär att Sverige till dess inte behöver följa EU:s vanliga regler: att resande inom unionen normalt får föra 10 liter sprit, 20 liter starkvin, 90 liter vin samt 110 liter öl över gränsen. Under det senaste året har det varit omfattande diskussioner om just detta, och man har försökt skylla den svenska alkoholpolitikens misslyckande på EU-anpassning, men detta är att vilseleda medborgarna.
Det är inte EU som hotar svensk alkoholpolitik. Det verkliga hotet ligger i att alltfler köper smuggelsprit och hembränt. Den växande ”svarta” marknaden gör att t.ex. ålderskontrollen på Systembolaget och på restaurangerna blir meningslös. De höga alkoholskatterna hindrar heller inte den som köper svartsprit, utan ökar bara lönsamheten för alla parter på den svarta marknaden och uppmuntrar därigenom till ytterligare svarta affärer. Den ”svarta” marknaden har öppet dygnet runt, alla dagar, alldeles oavsett vad politikerna beslutar så länge inte förutsättningarna för dess existens angrips.
För detta blundar regeringen och den gamla alkoholpolitikens tillskynd-
are – de vill inte se det som talar för en omläggning av svensk alkoholpolitik. Genom att inte resolut angripa problemet med svartsprit genom att företa skattesänkningar har regeringen kapitulerat. Det övergripande syftet tycks vara att så långt som möjligt skydda det som är kvar av den havererade svenska alkoholpolitiken. Detta snarare än att försöka ta till vara andra länders erfarenheter samt bygga en ny strategi som kan hantera de nya förutsättningarna.
Följden är att Sverige nu inte har någon genomtänkt alkoholpolitik. Sverige har brottstycken av den gamla alkoholpolitiken och höga ambitioner, men inga förutsättningar att hantera den nya tidens utmaningar.
En större öppenhet för andra länders traditioner vore enligt vår uppfattning påkallad om Sverige skall kunna påverka alkoholpolitiken i Europa. Företrädarnas för den gamla svenska alkoholpolitikens recept – att övriga Europa skall rätta sig efter oss i stället för att vi anpassar oss till övriga Europa – fungerar helt enkelt inte.
I själva verket tycks ett måttligt alkoholintag ha tydliga medicinska fördelar och nya vetenskapliga rapporter som styrker detta publiceras ständigt. Detta enligt ett flertal stora undersökningar från bl.a. Japan, Tyskland, Hawaii, USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland.
I andra sammanhang används ofta internationella erfarenheter som modell och för att erhålla inspiration. Slående är dock att när det gäller alkohol så diskuteras alltför sällan resultat av internationell forskning och vunnen erfarenhet som på något sätt bryter mot den svenska traditionella synen på alkoholpolitiken.
På flera håll i världen pågår arbete med att informera och upplysa om alkoholen utifrån ett öppet och positivt perspektiv. Det främsta exemplet är den kanadensiska delstaten Québec. Där har en omfattande liberalisering av alkohollagarna kombinerats med ett omfattande upplysningsarbete. Reformerna i Québec har nu följts upp i flera andra av Kanadas delstater, med samma goda resultat som följd.
Även i Nya Zeeland har flera liberaliseringar gjorts under 1990-talet. De senaste reformerna innefattar bl.a. söndagsöppet och försäljning av öl i supermarkets där man tidigare bara fått sälja vin. Samtidigt fördubblades böterna för brott mot bestämmelserna i alkohollagen. I Nya Zeeland finns nu över 13.000 licensierade butiker för alkoholförsäljning, vilket är nästan dubbelt så många som för tio år sedan. Alkoholkonsumtionen har gått ned under samma tid trots att inköpsåldern har sänkts från 20 till 18 år. Erfarenheterna från Kanada och Nya Zeeland visar sammantaget att man kan liberalisera alkoholpolitiken och samtidigt genom informationsåtgärder m.m. få till stånd en minskad alkoholkonsumtion.
Hjälpen till missbrukarna måste förstärkas och effektiviseras. Missbruk av alkohol är utan tvekan ett av våra allra största samhällsproblem. Mellan 300.000 och 400.000 svenskar är missbrukare och i deras närhet lever kanske en miljon människor – hustrur, män och barn. Därtill kan antagligen läggas cirka 300.000 ”överförbrukare”. Just därför är det så viktigt att Sverige nu genom en kombination av åtgärder får en modern alkoholpolitik.
Vi vill erinra om att det i särklass viktigaste är att få bort alkohol från alla de miljöer där den inte hör hemma som t.ex. i trafik, på arbetsplatser och vid graviditet. Enligt uppgift har det t.ex. i 2/3 procent av dödsolyckorna i trafiken förekommit alkoholkonsumtion hos någon av förarna.
Alkoholmissbruk hos ungdomar måste bli en annan prioriterad fråga. Lokala undersökningar visar att ungdomars alkoholkonsumtion generellt sett har ökat. En viss utjämning mellan könen har också skett i den meningen att flickor konsumerar mer och etablerar samma konsumtionsmönster som pojkar. Ungdomar har i allmänhet god kunskap om hur man får tillgång till alkohol och det har blivit mera accepterat att använda alkohol, bland ungdomarna själva och i relation till vuxenvärlden. Alkoholdebuten sker tidigt, i många fall redan i nedre tonåren. Vad man dricker beror i mycket stor utsträckning på tillgänglighet och pris vilket enligt vår uppfattning gör att åtgärder mot svartspriten måste stå i förgrunden.
Den svenska alkoholkonsumtionen verkar f.n. vara på uppgång men det finns också en tydlig trend mot att en allt större del av konsumtionen gäller svagare alkoholdrycker som öl och vin. Spritkonsumtionens andel av den totala konsumtionen har således minskat från 72 procent år 1956 till 21 procent år 1999. Om man här också räknar in konsumtionen från illegal alkohol stiger visserligen spritandelen till 27 procent men utvecklingen måste ses som mycket positiv.
Som vi länge sagt är det mot missbruket som resurserna måste koncentreras. Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) har nyligen visat att miljarder kronor ”slängs” bort i missbrukarvården genom att endast allmän stödbehandling ges. I stället bör kognitiv beteendeterapi, tolvstegsbehandling, t.ex. Minnesotamodellen, samt strukturerad interaktionell terapi användas. Vi menar också att tvångsomhändertagande vid upprepat gravt missbruk, som leder till ett asocialt beteende och risker för andra människor, skall kunna ske tillräckligt lång tid för att vården skall kunna ge resultat. Enbart avgiftning av missbrukare och allmän stödterapi, som nu ofta sker, leder ingenstans.
De unga som är i farozonen för alkoholmissbruk måste mötas och stöttas tydligare. Även här vet vi nu från SBU:s utvärdering att rätt ställda frågor vid läkarbesök om alkoholvanor är ett effektivt sätt att fånga upp dem som riskerar att hamna i beroende. Enbart att de i farozonen uppmärksammats på att de dricker för mycket och för ofta har visat sig leda till att konsumtionen minskade med en tredjedel och att hela 20 procent kraftigt minskar sitt intag.
För att arbetet skall få tillräckligt genomslag anser vi att ytterligare medel måste tillskjutas till sådan informationsverksamhet som visats sig effektiv i stället för att användas till slentrianmässig verksamhet. Detta bör finansieras genom att bidragen till nykterhetsrörelsen omdisponeras. En sådan omdisponering ligger f.ö. väl i linje med våra önskemål om en mera saklig och projektinriktad väl avvägd informationsverksamhet på alkoholområdet, som inte fokuserar på att skuldbelägga eller hindra normal konsumtion. För den typen av informationsinsatser kan nykterhetsrörelsen naturligtvis söka anslag på projektbasis.
Som exempel på en ny typ av alkoholförebyggande arbete riktat till ungdomar kan nämnas den amerikanska Prime For Life – modellen som nu skall provas i tolv Stockholmsgymnasier.
Lagen om vård av unga måste förändras så att delar av den gamla barnavårdslagen återinförs. Det handlar främst om lagens 26 § vilken innebar att de sociala myndigheterna i samarbete med familjen hade en reell möjlighet att på ett tidigt stadium hjälpa och stötta familjer, i vilka barnen riskerade att råka illa ut fysiskt eller psykiskt.
I många år har vi arbetat i motvind för en ny alkoholpolitik. I efterhand ser man att vi inom område efter område vunnit debatten och att utvecklingen har gett oss rätt.
Men fortfarande återstår mycket att göra på vägen fram till en modern svensk alkoholpolitik. Särskilt svårt har det varit att få gehör för en avveckling av detaljhandelsmonopolet. Systembolaget har hela tiden varit hörnstenen i den ”politiskt korrekta” alkoholpolitiken.
Vi har i tidigare motioner tagit upp och granskat de myter om Systembolagets förträfflighet som den gamla politikens företrädare för fram. Det är framförallt det breda sortimentet och tillgängligheten till detta, oavsett var man bor, som framhållits som en av de största fördelarna med monopolet.
Vi har tidigare visat att inte ens detta påstående har varit fast underbyggt, utan även det har varit en av myterna när man jämfört med länder utan monopol. Jämförelser har visat att både Danmark och England tycks ha ett minst lika brett sortiment av viner som Systembolaget har. Det är viktigt att hålla i minnet att Systembolagets sortiment i praktiken inte finns hemma på lager i alla företagets butiker. De regionala skillnader som ofta påstås bli följden utan ett detaljhandelsmonopol, är redan en realitet och kan alltså inte vara ett skäl att behålla monopolet. Sortimentsskillnader mellan olika butiker kompletteras med en allmänt dålig tillgång till Systembolagsbutiker i glesbygd.
Den slutsats som kan dras är att även om sortimentet är brett på butiksnivå i Sverige, så är sortimentet i landet som helhet smalt och likriktat.
Om nu, trots att det som påståtts om sortimentets överlägsenhet inte riktigt stämt, men ändå varit ett argument för att bibehålla monopolet, så har den förändring i Systembolagets framtida policy som presenterats i sommar helt ryckt bort även dessa sista argument för ett bevarande av monopolet. Det omöjliga i att förena Systembolagets olika uppgifter har klart belysts.
Man kan inte både ha i uppgift att minska tillgängligheten till alkohol och samtidigt gå med vinst, öka servicen och göra tillgängligheten större. Med den inriktning på ett smalt sortiment av storsäljare och en mer begränsad tillgänglighet till kvalitativt bättre viner som blivit följden av de oförenliga kraven finns inget som helst skäl att inte se Systembolaget som vilken aktör som helst. Inte ens monopolets förespråkare kan rimligen finna anledning att ha ett monopol kvar om inte sortimentet är annorlunda än det skulle bli i en licensierad livsmedelsbutik.
Genom att behålla monopolet under sådana förhållanden som nu planeras, kommer en alkoholpolitik som för fram kvalitet och måttfullt användande att motverkas. Konsumenterna blir lidande. Om fler aktörer fanns skulle vi se både de som tillhandahåller ett brett utbud, de som inriktar sig på ett smalare sortiment i populära produkter och de som satsar på udda och kvalitativt högtstående produkter. Mångfald och servicenivå skulle öka.
Etablering och placering av Systembutiker har stor betydelse för utvecklingen av annan kommersiell service. Monopolet snedvrider på så sätt konkurrensen inom annan handel. I dag gynnas vissa större orter genom att ha eget Systembolag, vilket utarmar handeln på närliggande mindre orter.
Ett ytterligare skäl att avskaffa Systembolagets monopol är att den bristande tillgängligheten sannolikt bidrar till att den illegala marknaden är så stor. I dag finns drygt 400 butiker inom Systembolaget. Antalet livsmedelsbutiker uppgår till omkring 6.000 enligt Sveriges Livsmedelshandlareförbund. Förmodligen skulle bara en del av dessa börja sälja alkohol om möjligheten öppnades, men tillgängligheten skulle ändå bli helt överlägsen ett monopolsystem, särskilt på mindre orter.
Vi menar att en avveckling av Systembolagets monopol bl.a. därför skulle medföra en dramatisk övergång från illegal till legal alkohol. Det är också sannolikt att den ”vita” konsumtionen totalt sett skulle öka. Vi är övertygade om att flertalet vill vara laglydiga. Däremot förefaller det osannolikt att det skulle leda till en konsumtionsökning för de egentliga riskgrupperna.
Med ett strikt licensieringsförfarande blir det bara företag som förberett sig ordentligt – och som har förutsättningar att klara ålderskontrollen – som får sälja alkohol. Kompletterat med en effektiv tillsynsverksamhet kommer ett sådant system att klara åldersgränserna lika bra som Systembolaget gör i dagsläget.
Det är alltså mycket som talar för att detaljhandelsmonopolet successivt bör avvecklas till förmån för ett system där licensierade butiker får bedriva alkoholförsäljning. En sådan förändring bör ingå i en långsiktig alkoholpolitik.
Vi anser därför att Systembolaget på sikt helt skall privatiseras. Det bör ske i två steg. Inledningsvis bör starköl och vin kunna säljas utanför Systembolaget. En sådan lösning förstärker den befintliga handeln genom att skapa ökat underlag för butiker på mindre orter, samtidigt som det inte snedvrider konkurrensen på samma sätt som det nuvarande systemet med utlämningsställen. Bekvämligheten för konsumenterna, inte minst i glesbygd, blir överlägset bättre än vad som kan uppnås i ett monopolsystem, oavsett hur många nya butiker som öppnas. Det andra steget är att privatisera Systembolaget och samtidigt tillåta försäljning av starksprit i licensierade affärer.
Med dessa två steg bryts det statliga monopolet till förmån för en sund konkurrens på marknaden. För att inte ersätta ett monopol med ett annat måste detaljhandelsmonopolet på försäljning av alkoholhaltiga drycker avskaffas innan Systembolaget kan privatiseras.
Enligt vår uppfattning måste även åldersgränserna anpassas nedåt. I Sverige har 18-åringar t.ex. rösträtt och skyldighet att fullgöra militärtjänst. De får även ta körkort, bara för att nämna ytterligare en rättighet som anses självklar för myndiga personer. Det saknar därför all logik att en ung person inte har rätt att köpa alkohol på Systembolaget AB förrän vid 20 års ålder trots att myndighetsåldern är 18 år. Det medför att unga människor har svårt att ta lagstiftningen på allvar. Åldersgränsen för inköp av alkohol bör i konsekvensens namn jämställas med myndighetsåldern. Detta bör även gälla vid resandeinförsel av alkohol till Sverige.
Om myndighetsåldern används som generell åldersgräns skulle också de problem med överlämnande av gåva, lån eller att bjuda på spritdrycker, vin eller starköl, som anses föreligga, avsevärt reduceras. Regeringen bör återkomma med förslag utifrån dessa synpunkter.
De s.k. serveringstillstånden har en mycket lång tradition och hanteringen av dessa har alltid varit av stor betydelse, såväl för enskilda restauranger som för utvecklingen av olika stadsdelar och orter.
Fortfarande hävdas ofta att omfattningen av våld står i direkt proportion till antalet utskänkningstillstånd samt att förekomsten av många serveringstillstånd medför ökat alkoholmissbruk och skapar ordningsproblem. Det finns dock välkända exempel på hur ordningsproblem och våld snarare orsakas av att människor har svårt att komma in på vissa populära serveringsställen.
Konsumtionen av alkohol på restaurang står endast för en liten del av all alkoholkonsumtion: nio procent av all sprit, tolv procent av allt vin och 41 procent av allt starköl. Restaurangkonsumtionen utgör heller inte den mest problematiska ur missbrukssynpunkt. Man kan alltså inte minska alkoholmissbruket genom att behålla eller skärpa de redan hårda reglerna för att starta alkoholservering på restaurang.
Vår utgångspunkt är att starkare gemenskaper i samhället minskar riskerna för både missbruk och våldsamheter. Förbättrade förutsättningar för att under kontrollerade former servera vin, öl och sprit till rimliga priser möjliggör för restauranger att ersätta drickande i avskildhet och utan social kontroll. Vi anser mot denna bakgrund att lagen måste ändras på ett antal väsentliga punkter.
I alkohollagen regleras bl.a. öppettider för restauranger. De nuvarande reglerna hindrar inte bara alkoholutskänkning efter ett visst klockslag, utan stadgar att hela restaurangen måste stängas en halvtimme efter att serveringstiden gått ut. Resultatet av de reglerna är att de flesta restauranger stänger samtidigt, vilket medför att många människor samlas på gator och torg vid samma tidpunkt. Detta ökar riskerna för bråk och våld.
Reglerade stängningstider är direkt kontraproduktiva genom att utrymme skapas för olika former av olaglig klubbverksamhet. Tidvis har det i storstäderna funnits gott om ”svartklubbar” som öppnat när lagliga restauranger och klubbar stängt. Verksamheten har drivits utan någon möjlighet till varken polis-, skatte- eller annan myndighetskontroll. De försök som pågått med möjlighet för klubbar att ha öppet till klockan 05.00 har följaktligen givit goda resultat. Oroligheterna i city har minskat och strömmen av människor har spridits ut under en längre tidsperiod, vilket underlättat polisens arbete. Omfattningen av svartklubbsverksamhet har minskat.
Det är i dag en allmän trend i samhället – inte bara på restauranger – att människors vanor senareläggs. Det gäller även TV, matvanor o.s.v.
Det måste vara bättre att ta hänsyn till denna beteendeförändring och tillåta lagliga restauranger att ha öppet när och om det finns en efterfrågan – även för alkoholservering – än att genom skärpta regler driva fram en expansion av verksamhet med svartklubbskaraktär med allt vad det innebär i form av ökad organiserad kriminalitet. Det är också angeläget att restauranger kan stänga under lugna former efter det att alkoholserveringen har avslutats. Reglerna om restaurangers stängningstider bör därför enligt vår mening avskaffas helt. Stängningstiden skall således vara en angelägenhet för respektive restaurangägare. Det finns heller ingen anledning att i lag reglera när på dagen alkoholservering får börja. Det upplevs endast som otillbörligt förmynderi att staten bestämmer att ingen får serveras alkohol före klockan 11.00. Denna reglering bör också avskaffas.
Även reglerna i alkohollagen om marknadsföring på serveringsställen samt prissättning är exempel på onödig byråkrati som bör utmönstras ur lagstiftningen.
Som särskilt anmärkningsvärt finner vi att i riksdagsbeslutet om en förändring i alkohollagen ingår att Statens folkhälsoinstitut tillsammans med andra skall påverka människors tidsvanor m.m. Denna moraliserande inställning om att människor skall uppfostras till arbeta på dagen, roa sig på kvällen men inte för sent och gå till sängs i god tid på natten, är i dagens samhälle löjeväckande. Vem skall avgöra när det är läggdags för vuxna människor?
Uppenbarligen skall det nya Statens folkhälsoinstitut få tjänstgöra som moralisk ”folkhälsopolis” med uppdrag att se till att människor inte är vakna och dricker för sent eller under för många timmar för att på så sätt också minska behovet av sena serveringstider.
Man tar här ifrån både den enskilde och branschen det naturliga ansvar de har för sina respektive verksamheter och ersätter det med ett överhetens förmynderi. Dessutom vill regeringen och riksdagsmajoriteten utreda möjligheten att i framtiden kunna ge tillståndsmyndigheten möjlighet att med rättsligt bindande verkan ange det antal serveringsställen som maximalt kan tillåtas med sena serveringstider i kommuner. Detta är en häpnadsväckande regleringsiver. Alla de människor som t. ex. på grund av skiftarbete vill koppla av på udda tider skall inte behöva uppleva sig som avvikande och hänvisade till kriminella miljöer.
I de ändringar i alkohollagen som nyligen beslutats ingår ingen ändring av kravet på att det skall finnas kök för allsidig matlagning för att serveringstillstånd skall beviljas. Inte ens Alkoholutredningens mycket modesta förslag till anpassning till modern restaurangverksamhet har godtagits av riksdagsmajoriteten.
Särskilt svårt är det för den som vill etablera en restaurang inriktad på ett särskilt segment av maträtter, t.ex. pastabarer, vegetarisk mat o.s.v. och som därigenom lätt kommer i konflikt med kravet på ett brett utbud. Många utländska maträtter äts dessutom av tradition kalla och hamnar därigenom i en gråzon mellan lagad mat och kallskuret, t.ex. sushi och parmaskinka. Nya typer av restauranger får alltså svårt att etableras.
Vår utgångspunkt är, som tidigare sagts, att starkare gemenskaper i samhället minskar riskerna för både missbruk och våldsamheter. Möjligheten att serveras ett glas öl eller vin på en kvarterspub och att där träffa grannar och vänner saknas dock i stor utsträckning. I stället har svenskarna vant sig vid att dricka i hemmen, innan de går ut. Förbättrade förutsättningar för att under kontrollerade former servera vin, öl och sprit till rimliga priser, möjliggör för restauranger att ersätta drickande i avskildhet och utan social kontroll. Vi anser därför att det är viktigt att politiken förändras i syfte att ge människor bättre möjligheter att umgås på restauranger, pubar och barer. Mot den bakgrunden är det enligt vår uppfattning hög tid att helt avskaffa mattvånget.
Av samma skäl anser vi också att möjligheten att servera vin och starköl i foajé till teater eller konsertlokal under pauser i föreställningen bör utökas till att även gälla spritdrycker samt att också servering bör tillåtas såväl före som efter föreställningen.
De nyligen beslutade förändringarna av alkohollagen innebär en skärpning av lagen i så måtto att innehavare av tillfälligt tillstånd för servering i slutet sällskap endast får köpa spritdrycker, vin och starköl hos Systembolaget AB. Detta är ett otillbörligt ingrepp i konkurrensen som saknar alkoholpolitisk betydelse.
Vi ser med tillfredsställelse att möjlighet för sprit-, vin- och starkölsauktioner har införts liksom möjlighet för provning av alkoholdrycker. Enligt vår uppfattning finns dock ingen alkoholpolitisk mening i att begränsa dessa rättigheter till Systembolaget AB. Partihandlare, auktionsfirmor m.fl. bör ges sådana möjligheter. Vidare bör de representationsregler som gäller för näringslivet i övrigt också gälla partihandlare. Regler för varuprover bör lättas upp.
Vår uppfattning är att de krav alkohollagen ställer på restaurangägare skall vara tydliga och relevanta. Serveringstillstånd skall således meddelas den som med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Vid tillståndsprövningen bör hänsyn tas till om sökanden är laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna samt har kunskaper i alkohollagstiftningen. Ett uppenbart problem kan annars bli att statliga myndigheter tenderar att under hand uppmana kommuner att ställa andra krav på tillståndsinnehavare och sökande än sådana som har tydligt stöd i lagen. Detta öppnar för ett omfattande kommunalt godtycke.
Det är heller inte rimligt att brott mot t.ex. brandskyddsföreskrifter kopplas till tillståndsgivning. Detta innebär enligt vår mening ett för smalt sätt att se på problemen. Det är inte rimligt att endast restauranger med tillstånd omfattas av dessa krav utan de måste ha en vidare anknytning. Här finns skäl att påpeka att det vid den största brandkatastrof som inträffat vid nöjesarrangemang, diskotekbranden i Göteborg, inte förelåg något serveringstillstånd. Detta visar hur trubbigt en knytning av brandskyddsföreskrifter till serveringstillstånd blir.
Regler som krav på bokföringskunskap fyller heller ingen alkoholpolitisk uppgift.
Enligt vår uppfattning skall tillstånd alltid ges om det inte finns något som tydligt talar emot detta. Bevisbördan för att någon eventuellt är olämplig skall alltså ligga på kommunen. Däremot är det viktigt att tillståndet kan återkallas både snabbt och effektivt om verksamheten inte sköts när den väl har kommit igång. För att det skall kunna ske måste kontrollen av att tillståndshavarna följer befintliga regler bli mera effektiv.
Det allt överskuggande problemet med folkölsförsäljningen är bristande ålderskontroll från butikernas sida, vilken i sin tur hänger samman med den ofta obefintliga tillsynen från kommunerna. Enligt länsstyrelsernas rapporter bedriver många kommuner ingen tillsyn alls för handel med folköl. Ett bättre samarbete mellan kommuner och handel måste anses utgöra en nödvändig förutsättning för att ålderskontrollen skall fungera. Vi vill i detta sammanhang peka på att handeln själv utvecklar metoder för ålderskontroll.
Länsstyrelsernas rapporter visar att kommunernas sprittillsyn nu sköts dåligt. Man ser mer till tillståndshavares ekonomiska förhållanden än till alkoholtillsynen. Rapporterna visare också att kommunernas alkoholhandläggare i små kommuner ofta brister i kunskap.
Vi vill understryka att en absolut nödvändig förutsättning för kommunerna att få ta ut en tillsynsavgift är att tillsyn de facto bedrivs i kommunen.
Vi ser nu alltmer tydligt hur den gamla svenska alkoholpolitiken inte kan möta problemen i det moderna samhället och inte heller behålla medborgarnas stöd. Moderna informationsmetoder och internationella erfarenheter av sådana har inte tillvaratagits i det alkoholförebyggande arbetet. Behandling av missbrukare har varit slentrianmässig. Förmynderi, svårbegripliga regleringar och misstro mot medborgarnas förmåga att ta ansvar präglar fortfarande politiken.
Detta har fått allvarliga konsekvenser. Kriminaliteten tilltar och organiseras, inte trots politiken utan på grund av den. Missbrukarna får otillräckligt och ineffektivt stöd. Det visar att det behövs en ny svensk alkoholpolitik anpassad till dagens människor och det moderna samhället. Vi har visat på ett antal åtgärder som krävs för att forma en sådan politik som kan möta dagens problem och vinna brett folkligt stöd. Utvecklingen har också visat att vår syn på alkoholpolitiken vinner alltmer gehör.
Tyvärr syns dock få spår av detta nya synsätt i den svenska alkoholpolitiken och i regeringens handlande. Det är tydligt att det bara är Moderata samlingspartiet som står för ett verkligt alternativ i alkoholpolitiken. Det är ett alternativ som genom liberaliseringar respekterar människors rätt att bestämma själva i egna angelägenheter, ökar stödet till dem som verkligen behöver det samtidigt som förutsättningar för ett kraftfullt bekämpande av den kriminella alkoholhanteringen skapas.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Chris Heister (m) |
|
|
Leif Carlson (m) |
Hans Hjortzberg-Nordlund (m) |
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Lars Elinderson (m) |
|
Henrik Westman (m) |
Göran Lindblad (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Bertil Persson (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Margareta Cederfelt (m) |