Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lokal samverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avgiftningsenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behandlingsplaner och eftervårdsplaner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den regionala nivån.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om narkotikasamordnaren.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om insatser i skolan och lärarutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om drogtester av misstänkta från tolv års ålder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avsluta sprututdelningsprogrammet i Malmö/Lund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Metadon och Subutexbehandlingarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tvångsvård.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införsel och illegal narkotikahandel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om § 34-placeringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om glasrutan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behandlingshem.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i påföljden för ringa narkotikabrott i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om narkotikafria arbetsplatser.
I propositionen föreslår regeringen att målet för den svenska narkotikapolitiken även i fortsättningen skall vara ett narkotikafritt samhälle. Vi anser inte att regeringens förslag är tillräckligt långtgående för att ens på mycket lång sikt uppnå detta mål. De narkotikapolitiska utgångspunkterna är visserligen bra, att
minska nyrekryteringen till missbruk,
förmå fler missbrukare att upphöra med sitt missbruk samt
minska tillgången på narkotika.
Åtgärderna för att nå dit är emellertid alltför tandlösa eller ligger alltför långt fram i tiden för att det skall kännas meningsfullt för alla dem som vill ha verktygen omedelbart, därför att situationen just nu faktiskt är allvarligare än någonsin.
Regeringen gör bedömningen att lokalt utvecklade strategier är en viktig grund för det narkotikapolitiska arbetet. De lokala narkotikapolitiska strategierna bör även inkludera vård och behandling och innehålla klara riktlinjer för samverkan med andra parter. Vi delar den uppfattningen, men menar att det behövs mer projektmedel för att utveckla det lokala arbetet och för att sprida de goda exempel på samverkan som, trots allt, finns på olika håll i landet. När det gäller samverkan med andra parter måste finansieringsfrågorna lösas på ett tydligt sätt. En annan viktig fråga när det gäller lokal samverkan är sekretessen mellan myndigheter. Vi anser att olika myndigheter som ingår ett samverkansavtal bör ges rätt att även bryta sekretessen inom detta avtals ramar.
För det akuta behovet anser vi att det måste finnas tillgång till avgiftningsenheter. Detta skall hälso- och sjukvården ansvara för, där även betalningsansvaret skall ligga. En av anledningarna till att avgiftningsenheter är så viktiga är att psykiatrin inte tar emot drogade personer. Därför skall vård, oavsett om det handlar om frivillig- eller tvångsvård, alltid föregås av avgiftning på en särskild avgiftningsenhet. Även eftervården är viktig och åter kan det gälla samspelet mellan olika huvudmän. Exempelvis landsting/kommun eller kriminalvård/kommun.
Regeringen föreslår att länsstyrelserna både skall göra uppföljningar av narkotikaarbetet och verka för samordning av metod och kompetensutveckling. Vi ställer oss undrande till om detta är klokt. Länsstyrelsens roll som tillsynsmyndighet får inte ifrågasättas. Vi anser därför att man bör överväga att i stället lägga ansvaret för metod- och kompetensutveckling på Svenska Kommunförbundet. Där finns redan i dag kompetens och erfarenhet. Där sådan även finns inom länsförbunden kan uppgiften delegeras till den nivån, medan förbundet centralt kan sköta uppgiften i län som saknar länsförbund och eller kompetens.
Regeringen föreslår att en särskild narkotikasamordnare skall utses. Denne skall, under de fyra år som planen omfattar, inrättas under kommittéväsendet och får därigenom en myndighetsställning. Samordnaren skall dock inte ta över det ansvar som i dag åvilar Regeringskansliet eller annan myndighet.
Vi menar att narkotikasamordnaren måste ges en mycket stark ställning för att få den legitimitet som krävs för att kunna få inflytande som är nödvändigt. Vi menar att narkotikasamordnaren inte endast skall fungera som regeringens talesman i narkotikapolitiska frågor, utan också vara föredragande inom regeringen i frågor som rör narkotikapolitik.
Regeringen intar en alltför passiv hållning när det gäller narkotikaförebyggande insatser i skolan. Statens skolverk ges tillsammans med Folkhälsoinstitutet i uppdrag att analysera vilka insatser som kan vidtas. Vi menar att det inte krävs någon djupare analys för att se att man redan i dag kan påbörja vissa insatser. Exempelvis skulle man omedelbart kunna ge Skolverket i uppdrag att ta fram ett program för att fortbilda lärare i narkotikakunskap och då särskilt lära sig tyda tidiga tecken på att ungdomar börjat med narkotika. Det måste bli en obligatorisk del i lärarutbildningen att utbilda i narkotikans symptom och effekter.
Samma passivitet gäller även förslaget att vid nästa översyn av kursplanerna beakta hur tydligare mål för undervisningen om alkohol, narkotika och andra droger kan knytas till värdegrundsfrågorna i läroplanerna. Regeringen signalerar till skolorna att sitta stilla i båten och vänta förändringar i kursplanerna när i själva verket det är hög tid att agera omedelbart. Målet för undervisningen om alkohol, narkotika och andra droger bör givetvis vara att få eleverna att inse riskerna med droger och att förändra attityderna till dessa. Skolorna måste, för att kunna nå målet, på ett tydligare sätt ges i uppdrag att skapa gemensamma regler och värderingar inom respektive skola. Det innebär bl.a. att man lokalt måste ha möjlighet att tillsammans med parterna inom skolan, lärare, elever och föräldrar, komma överens om sanktioner om regler överträds. Enligt vår mening skall beskedet till skolvärlden vara: Vänta inte, sätt igång nu!
Antalet frivilliga drogtester har ökat den senaste tiden. Efterfrågan är stor, framför allt från föräldrar. Föräldrar och barn får genom testerna bekräftelse på om barnet har intagit narkotiska preparat och kan börja tala om och bearbeta problemen. Behandlingsassistenterna får reda på vilken typ av narkotika som intagits och kan föreslå adekvat behandling.
När ungdomar kommer till de sociala myndigheterna under frivillighet har missbruket ofta gått för långt. Polisen bör därför ges möjlighet att drogtesta misstänkta från tolv års ålder. Det är nämligen polisen som gör de tidiga upptäckterna. Detta är en åtgärd som efterfrågas av dem inom socialtjänsten som arbetar med frågan.
Vi delar regeringens mål för samhällets vård- och behandlingsinsatser. Om vägen dit har vi emellertid litet olika uppfattning. Enligt vår mening bör sprututdelningsprogrammet i Malmö/Lund avslutas och ej heller byggas ut till andra delar av landet. Missbrukare skall ej tilldelas verktyg som underlättar att missbruket kan fortsätta. Metadon- och Subutexbehandlingarna bör, enligt vår mening snarast upphöra. Att bli beroende av dessa preparat är inget alternativ till opiatberoende. Om majoriteten ändå väljer att tillåta dessa preparat bör de användas med största restriktivitet och endast tillåtas i samband med särskilda program. Det är upprörande att, som fallet är i dag, allmänläkare har förskrivningrätt på Subutex. Detta förhållande måste omedelbart upphöra.
I dag sker 80 procent av vårdinsatserna inom öppenvården. Alla missbrukare passar dock inte inom öppenvården. Det är bedrövligt att regeringen endast föreslår en utredning av frågan om tvångsvård. Enligt regeringen måste det ställas mycket höga krav på att åtgärder som kan vidtas mot en enskild mot dennes vilja är rättssäkra, även om syftet är gott och för den enskildes bästa. Vi vill vidga kretsen av människor som skall vara med i bedömningen när det gäller tvångsvård enligt LVM eller LVU. Utgångspunkten är att det inte enbart är missbrukaren som är drabbad och i behov av vård. Hela familjen är drabbad och i behov av hjälp. Den känner sig ofta helt maktlös och lever under helt oacceptabla förhållanden. Vi menar att även detta faktum bör vägas in i besluten om LVM och LVU.
Innan en missbrukare tas in för vård skall han eller hon avgiftas. Under avgiftningstiden skall en behandlingsplan upprättas. Behandlingsplanen skall även omfatta en plan för eftervård.
Det skall vara hälso- och sjukvårdens uppgift att tillhandahålla ett tillräckligt antal avgiftningsenheter för att ingen missbrukare skall behöva vänta på avgiftning.
Förutom att genom olika insatser minska efterfrågan av narkotika i samhället gäller det att i möjligaste mån stoppa införseln. Den största mängden narkotika kommer in i landet via sydkusten. Enligt vår mening bör riksdagen överväga att genomföra ett treårigt projekt där tullen i Sydsverige ges möjlighet att snabbutbilda tullare för att effektivare stoppa insmugglingen av narkotika. Efter projekttidens slut skall effekterna utvärderas.
Ett problem som framför allt är aktuellt i Stockholm är försäljning och överföring av knark via mun-till-mun metoden. Trots att polisen kanske till och med har videofilmat transaktionerna går det inte att säkra bevisen då försäljarna hinner svälja kapslarna innan polisen når fram. Regeringen har här valt att gå emot Narkotikakommissionens förslag. Vi föreslår dock, i likhet med kommissionen, att polisen skall få ge de misstänkta knarkhandlarna ett medel så att de kräks upp bevismaterialet, för att på så sätt komma åt att lagföra dem.
Vi tillstyrker regeringens förslag att låta Socialstyrelsen ha tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal när det gäller förskrivning av narkotiska läkemedel. Det kan exempelvis bli en hjälp för läkare att avslöja patienter som även går runt till flera andra läkare och får narkotiska preparat utskrivna.
Regeringen tar inte upp frågan om § 34 vid intag på behandlingshem. I dag fungerar det så att om en intagen blir intagen på vård enligt § 34 när denne har två månader till utskrivning står kriminalvården för ersättningen under dessa två månader, medan det är kommunen som har betalningsansvaret för de återstående fyra. Detta delade betalningsansvar garanterar inte likabehandling eftersom kommunerna har olika ekonomi och inställning.
Enligt vår mening bör kriminalvården ges betalningsansvaret för hela behandlingen och en särskild § 34-pott avsättas inom kriminalvården för att finansiera behandling av drogmissbrukare.
I övrigt bör samma regler gälla för missbrukare inom kriminalvården som övriga missbrukare. Den som skall vårdas skall först avgiftas på en särskild avgiftningsenhet, en vårdplan skall upprättas och däri skall även ingå en plan för eftervården. Kriminalvården skall, när man tar emot en ny fånge, ha en skyldighet att meddela hemkommunen detta och de skall tillsammans göra upp en plan för rehabilitering och eventuell behandling.
Glasrutan skall vara ett komplement till bevakade besök. Det är såväl en resurs- som en säkerhetsfråga. Glasrutan kräver färre vårdare närvarande, och den hindrar besökaren att komma i fysisk kontakt med den intagne. Enligt vår mening är glasrutan mindre integritetskränkande än bevakade besök.
Det finns en flora av olika behandlingshem som används såväl av kommunerna som av kriminalvården. Kriminalvården tecknar vårdavtal på två år. Detta sker givetvis med krav på en viss kvalitet. Under avtalstidens gång sker dock ingen uppföljning eller kvalitetskontroll. Hotell och campingplatser låter certifiera sig. För behandlingshem som har en så viktig uppgift och som ofta dessutom kostar minst lika mycket som ett hotellrum finns inget liknande system.
Vi föreslår därför att kriminalvården skall upprätta ett uppföljnings- och kontrollprogram för behandlingshem som anlitas av kriminalvården. I detta arbete skall även ingå att kategorisera behandlingshemmen efter behandlingsnivåer, grad av slutenhet, vilken typ av klientel det passar bäst för o.s.v.
Socialtjänsten har tämligen goda förutsättningar att med rätt metod hjälpa ungdomar mellan 15 och 18 år. Problemen uppstår när ungdomarna är över 18 år. Trots att många då fortfarande bor hemma har föräldrarna ingen möjlighet att via socialtjänsten få hjälp med att bearbeta sina barns missbruk.
Ungdomen kallas kanske till socialtjänsten någon gång med anledning av ett ringa narkotikabrott, men socialtjänsten har ingen möjlighet att gripa in. Upp till fem gånger kan den unge åka fast för ringa narkotikabrott utan att det i princip går att göra någonting för att komma åt roten till det onda.
Även för polisen är det en frustrerande situation att man trots ett engagerat och dyrbart spanings- och utredningsarbete endast kan dela ut en böteslapp till den unge missbrukaren över 18 år.
Vi föreslår därför en lagändring som ger möjlighet att, i stället för böter vid ringa narkotikabrott, döma till programverksamhet inom socialtjänsten.
Polisen är den myndighet som kommer i kontakt med hela problematiken runt narkotika, alltifrån den unge missbrukaren till den grova narkotikasmugglaren. Polisen måste därför ges resurser och möjligheter att arbeta effektivt över hela detta område.
Specialiserade narkotikaenheter måste finnas i varje län, och i de större städerna måste det finnas gatulangningsgrupper och unga poliser, som kan arbeta i de miljöer och på de tider när ungdomar vistas ute.
På många privata arbetsplatser förekommer numera narkotikatester. Det är inte lika vanligt inom den offentliga sektorn. I det narkotikapolitiska arbetet är det viktigt att verka för och säkerställa en narkotikafri arbetsmiljö. Därför krävs en förtydligad lagstiftning om att alla arbetsplatser skall ha en alkohol- och narkotikapolicy och ett handlingsprogram för att genomföra dessa.
Det måste också bli möjligt, och offentliga arbetsgivare bör uppmanas att i avtal med parterna överenskomma om att kunna använda sig av narkotikatester.
Någon statlig myndighet bör även ges i uppdrag att utarbeta särskilda regler vad gäller kvalitetssäkring av narkotikatestning för att motverka att metoden används på felaktigt sätt.
|
Stockholm den 6 februari 2002 |
|
|
Maud Ekendahl (m) |
Elizabeth Nyström (m) |