Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att kartlägga personaltätheten inom äldreomsorgen på nationell nivå.
Riksdagen begär att regeringen ger Seniorberedningen 2005 ett tilläggsdirektiv om vad i motionen anförs om minimikrav i äldreomsorgen.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om vad i motionen anförs om konsekvenser för äldre vid införandet av ny teknik och andra samhällsförändringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om prioritering av äldres rehabilitering.
Riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda vad i motionen anförs om dementas rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett permanent anhörigstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samlad lagstiftning i äldreomsorgen.
Riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla vad i motionen anförs om tillämpningen av lex Sarah.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbud mot konkurrensutsättning och utförsäljning av enheter till vinstdrivande företag.
Riksdagen begär att regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att utreda och analysera ojämlikhet och ojämställdhet bland äldre.
Åldrandet är klass- och könsöverskridande. Det sker med oss alla om vi inte drabbas i unga år av ohälsa och död. Medellivslängden i Sverige är hög och vi har möjlighet att allt längre upp i åldrarna få möjlighet att vara friska och aktiva. På vilket sätt vi får förmånen att åldras är till stor del inte klass- och könsneutralt utan uppvisar tydliga skillnader vad gäller hälsa och ekonomi.
Välfärden i Sverige har byggts upp av kvinnor och män som i dag är pensionärer. Den har byggts på generella och individuella rättigheter och skyldigheter. Den har finansierats av skattemedel och syftat till att fördela resurserna rättvist och ge alla goda levnadsvillkor. En rättvis resursfördelning innebär också solidaritet mellan yrkesverksamma och icke yrkesverksamma. Det ligger inte långt tillbaka i vår historia då åldrandet var förenat med oro och osäkerhet för hur den dagliga försörjningen skulle klaras. För många äldre var dåtidens åldrande förenat med ett beroende av barnen, i synnerhet efter förlusten av eventuell livskamrat. I det fallet har män generellt sätt varit mindre utsatta än kvinnor vilket till viss del fortfarande råder.
Trots förbättrad hälsa för de allra flesta äldre långt upp i åldrarna ökar ändå den åldersrelaterade ohälsan med bl.a. gråstarr, problem med höftleder, förslitningar, osteoporos och demenssjukdomar. För de äldre kvinnor och män som drabbas av ohälsa och sjukdom är det mycket viktigt att vården och omsorgen fungerar. Det är framförallt viktigt att insatserna samordnas och att både medicinska och sociala aspekter vägs samman. Detta får anses vara en förutsättning för att den äldre ska kunna fortsätta att leva ett så rikt och aktivt liv som möjligt. Att ha möjlighet till ett aktivt liv utifrån sina egna förutsättningar är betydelsefullt för hälsan och bidrar till att förebygga ohälsa och sjukdomar.
Ett demokratiskt samhälle förutsätter att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter. Detta ska självklart även gälla de äldre. Den kompetens och det engagemang en människa besitter försvinner inte vid en viss ålder utan varar livet ut.
Stora förbättringar har skett inom äldreomsorgen sett ur ett längre perspektiv. Äldreboenden har byggts och renoverats med en relativt hög boendestandard som befrämjar integritet och självbestämmande. Forskning om äldres sjukdomar och särskilt demenssjukdomar har utvecklats snabbt, men det finns behov av fortsatt utveckling. Vänsterpartiet har i samarbete med regeringen och Miljöpartiet aktivt verkat för förbättringar genom bl.a. maxtaxa och nationellt förbehållsbelopp, stöd till äldre utrikes födda, anhörigvårdare samt forskning inom äldreområdet.
90-talets nedskärningar har dock medfört att färre har fått hjälp. Detta gäller framförallt hemtjänstinsatser, då kommunerna framförallt har prioriterat de med stora omvårdnadsbehov. I nya socialtjänstlagen finns det nu inskrivet att serviceinsatser är ett bistånd och dessutom är besvärsrätten återinförd. Vänsterpartiet förutsätter att dessa förbättringar nu kommer den äldre till del och kommer därför att följa utvecklingen.
Vänsterpartiet anser att en god och säker äldreomsorg är samhällets ansvar och att denna skall vara offentligt finansierad och huvudsakligen drivas i offentlig regi. Det är grunden för att garantera en jämlik, god och säker äldreomsorg för alla. Den äldre ska oavsett betalningsförmåga kunna känna sig trygg med att hon ska få den vård och omsorg hennes behov kräver.
Valfrihet, i betydelsen ett konkret inflytande och självbestämmande över vardagen, är viktigt för den äldre. Den valfriheten behöver ökas.
De flesta äldre vill, så långt det är möjligt, bo kvar i det egna hemmet. Det behov av äldreboende som ändå finns kan vara beroende på otrygghet snarare än att vara ett konkret fysiskt behov. Kraven i dag för att bli beviljad särskilt boende är dock så höga att dessa äldre oftast inte beviljas plats. Vi anser att den förebyggande aspekten och den enskildas upplevelse av otrygghet inte i tillräckligt hög grad uppmärksammas. Detta är även relaterat till platstillgång och resurser.
Vänsterpartiet anser att det är i mötet mellan den enskilda vårdaren och den äldre som vårdkvalitet uppstår. Därigenom blir personalen inom äldreomsorgen den viktigaste resursen i skapandet av en god och säker äldreomsorg. Därför anser Vänsterpartiet att arbetsro och rimliga arbetsvillkor för de anställda krävs för att den äldre ska kunna få det hon behöver.
Vården och omsorgen har under 1990-talet utsatts för besparingar som påverkat kvaliteten inom äldreomsorgen negativt. Besparingar inom vårdsektorn handlar oftast om nedskärningar av antalet anställda. Resultatet har blivit en kraftig ökning av antalet sjukskrivningar samt stora svårigheter att rekrytera och behålla personal. Ökningen av antalet sjukskrivningar domineras av diagnoser som kan relateras till negativ stress. Detta är en situation som är mycket allvarlig och för att säkra äldreomsorgen krävs konkreta och långsiktiga insatser. Vänsterpartiet anser därför att det finns ett behov av kartläggning över personaltätheten inom äldreomsorgen på nationell nivå, av såväl offentligt driven äldreomsorg som privat.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Oavsett ohälsa och ökad skröplighet är behovet av ett gott och aktivt liv detsamma. Behovet av en meningsfull vardag, ett aktivt liv utifrån ork och förmåga samt behovet av stimulans har tyvärr ofta kommit i skymundan, och de medicinska behoven och insatserna har tenderat att dominera. De senaste årens neddragningar har bidragit till att utrymmet för utevistelser och samvaro minskat. Personalens arbetstid har beskurits så kraftigt att möjligheterna att gå ut tillsammans med de boende i särskilt boende minskat. Det har bl.a. påpekats av Socialstyrelsen och länsstyrelserna att många äldreboenden är mycket bristfälliga vad gäller socialt liv. Många äldre har t.ex. inte varit utomhus under långa perioder. Både anhöriga och äldre upplever att endast de basala omvårdnadsinsatserna utförs och att det som är ”själva livet” inte längre hinns med. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att betona att människan, oavsett ålder, är en helhet med varierande behov.
Vänsterpartiet anser även att det ska vara en rättighet för de äldre att ha möjlighet till social gemenskap, vistas ute, upprätthålla de vanor och intressen som den enskilda haft, en trygg tillvaro utan stress och oro för om hjälp finns när behov uppstår.
I nya socialtjänstlagen finns det nu inskrivet att den äldre har rätt till en aktiv och meningsfull tillvaro. Vänsterpartiet anser att det bör innebära att det som anförts ovan nu kommer att konkretiseras och bli verklighet för den äldre. Vi avser att följa den utvecklingen aktivt.
Äldreomsorgen bör även betraktas utifrån levnadsvillkor och socioekonomiska förhållanden. Pensionärer har som grupp fått en förbättrad ekonomisk situation men det råder fortfarande stora skillnader mellan individer. Det går en tydlig skiljelinje mellan könen, där männen uppvisar en betydligt högre genomsnittligt taxerad inkomst. Fyra av fem låginkomstagare bland de äldre är kvinnor. Detta får direkta konsekvenser på omsorgsområdet. Det är t.ex. betydligt vanligare bland låginkomsttagare i äldregruppen att avstå från läkar- och tandläkarbesök, och motsvarande gäller gruppen utrikesfödda äldre.
Vänsterpartiet anser att det inom äldreomsorgen krävs en ökad möjlighet till inflytande från de äldre, anhöriga och personal, och att det är viktigt att olika former för inflytande fortsätter att utvecklas. I dag är det vanligt förekommande med olika former av råd. Detta är förvisso något positivt i sig, men dessa råd är i sin sammansättning sällan representativa för t.ex. de boende i ett äldreboende.
Vänsterpartiet anser vidare att det allvarligt bör övervägas om det genom lagstiftning kan säkerställas en norm för kvaliteten i vård och omsorg av de äldre. Sådana minimikrav för äldreomsorgen skulle kunna bidra till säkrare planering och uppföljning av äldreomsorgen och ökad jämlikhet över landet. Vänsterpartiet föreslår att beredningen Senior 2005 ges detta uppdrag i ett tilläggsdirektiv.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum har nyligen utkommit med en rapport om äldre och folkhälsa. Rapporten är unik då det oftast är de yngre som är föremål för studier och insatser ur ett folkhälsoperspektiv. Undersökningen visar på att det finns stora vinster både för samhället och den enskilda att folkhälsoinsatser genomförs även för de äldre. Studien visar även på att socioekonomiska och könsrelaterade skillnader är lika påtagliga högt upp i åldrarna som de är för yngre. I vissa fall tenderar skillnaderna t.o.m. att öka. Männen har en betydligt bättre hälsa och högre inkomster men lever i genomsnitt kortare än kvinnorna. De äldre utrikesfödda har också en sämre hälsa än äldre födda i Sverige.
En god hälsa handlar inte bara om avsaknaden av sjukdom, utan involverar hela livssituationen. För att kunna uppnå folkhälsomålen måste hela samhället engageras, något som är giltigt oavsett ålder. Vänsterpartiet anser därför att för att befrämja de äldres hälsa krävs en ökad kunskap, medvetenhet och analys vid all samhällsplanering, om vad som konstituerar en hälsosam miljö för äldre. Man kan exempelvis använda konsekvensanalys vid införandet av ny teknik och hur detta påverkar äldre. Vilka konsekvenser får t.ex. nedläggningar av serviceinrättningar, då naturliga sociala träffpunkter försvinner med vilket en eventuell ökad otrygghet för den äldre följer?
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sättet på vilket man åldras skiljer sig mellan individer utifrån klass, kön och etnicitet. De flesta får i allt högre utsträckning uppleva en relativt frisk ålderdom. De som ändå drabbas av sjukdom och ohälsa har däremot inte sällan behov av ett omfattande och allsidigt stöd.
Sedan ädelreformen genomfördes har en kraftig förskjutning skett av hälso- och sjukvårdsinsatserna för de äldre, från landstingen till kommunerna. De äldre som i dag flyttar till särskilda boendeformer har ofta redan vid inflyttningen omfattande och komplexa vård- och omsorgsbehov. Detta kräver en ökad kompetens och en helhetssyn från team som täcker olika kompetensområden. Studier har visat att de s.k. multiskröpliga äldre ofta saknar att någon tar ansvaret för helheten. Kontinuitet kan finnas från varje enskild vårdgivare men sammantaget är många olika människor inblandade, ofta utan egentlig samordning dessa emellan.
För att den äldre ska få en så god hälso- och sjukvård och tillvaro som möjligt krävs en samverkan mellan alla yrkeskategorier – från vårdbiträde, sjuksköterska, arbetsterapeut till läkare m.fl. Den som oftast står den äldre vårdbehövande närmast är vårdbiträdet eller undersköterskan, varför det inom den kommunala hälso- och sjukvården krävs en kompetenshöjning för att klara de ökade behoven av hälso- och sjukvårdsinsatser. Antalet läkartimmar med geriatrisk kompetens behöver också öka.
Akutvården, framförallt inom medicin, har ofta en stor andel äldre bland sina patienter. Det är ofta omvittnat att den akuta vården inte är utformad, eller har tillräckliga resurser, för de särskilda behov som den äldre har. Den äldre behöver oftast mer tid för återhämtning och noggrann planering för att sjukvårdsinsatsen ska få avsedd effekt. Begreppet ”medicinskt färdigbehandlad” har inte sällan vållat tvistemål mellan kommun och landsting, vilket fått mycket negativa konsekvenser för den äldre. Vänsterpartiet emotser Kommunförbundets och Landstingsförbundets slutsatser i denna fråga.
Rehabiliteringen för äldre är oerhört viktig. Den bidrar till en ökad självständigheten för den enskilda samtidigt som den, rätt använd, kan minska behovet av fortsatta omvårdnadsinsatser. Relativt små förbättringar kan alltså medföra mycket stora hälsovinster. Vänsterpartiet anser därför att rehabilitering av äldre ska prioriteras och att resurser tillförs för detta senast nästa mandatperiod.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De demenssjuka är i många avseenden en mycket utsatt grupp bland de äldre. Det gäller inte minst rättsskyddet. I de allra flesta fall saknar den demenssjuka möjlighet att själv kunna uttrycka sin vilja. Trots detta är varken rätten till företrädare eller förekomsten av tvångsåtgärder mot dementa, exempelvis låsta dörrar, fullt ut reglerad. Detta bekräftas även av Björn Reuterstrand, rättschef på Socialdepartementet.
Den demenssjuka saknar ofta förmåga att kunna orientera sig i tid och rum, varför det kan vara förenat med fara för den enskilda att t.ex. gå ut på egen hand. I en tid av personalnedskärningar har många äldreboenden löst detta problem med inlåsning, i vissa fall nattetid utan att personal finns på avdelningen.
Tvång förekommer i varierande grad mot den dementa, trots att det är förbjudet, ofta beroende på okunskap och brist på handledning. Det kan vara mediciner som ges under pålägget på smörgåsen eller duschning trots protester. Tvångsåtgärder förekommer inte bara i relation mellan den dementa och vårdare utan även mellan den dementa och anhöriga.
Vänsterpartiet anser att den dementa ska ha rätt till en diagnos. Alltför ofta noteras glömska och andra demensliknande symtom som en demens utan att en egentlig utredning genomförts. Detta trots att det i dag finns bromsmediciner, vilka inte ska ges utan en korrekt diagnos, och trots kunskapen om ett antal differentialdiagnoser varav vissa lätt kan avhjälpas.
För den enskilda och dennas anhöriga är det en trygghet att få en diagnos, då det ger möjlighet att bearbeta det faktum att en obotlig sjukdom drabbat dem.
Vänsterpartiet anser att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utreda de dementas rättssäkerhet och återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns en tydlig korrelation mellan ökningen av anhörigvårdare och nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Tydligast syns detta när det gäller hemtjänsten. Anhörigas situation har uppmärksammats och satsningar har gjorts i projektform genom bl.a. Anhörig 300. Det finns även kunskap och insikter om de påfrestningar som anhörigvårdarna ofta utsätts för. Dessa utsätts inte bara för en ökad belastning i relationen till den vårdade anhöriga, utan drabbas även av en ökad ekonomisk börda och social isolering.
Två rikstäckande studier från Socialstyrelsen visar att, mellan 1994 och 2000 har andelen ensamboende kvinnor som endast får anhörigomsorg ökat avsevärt.
Bland sammanboende äldre har också den informella hjälpens andel ökat. Denna form dominerar då framförallt för männen, vilket bl.a. kan förklaras av att kvinnor lever längre än män.
Det är framförallt serviceinsatserna inom hemtjänsten som minskat sin andel. Vårdtagare med goda ekonomiska förutsättningar har härmed istället köpt tjänster medan de med mindre pengar fått hjälp av framförallt sina döttrar.
Vänsterpartiet anser att anhörigvården ska utföras utifrån att den enskilda så önskar och inte för att samhället ska göra besparingar i den generella välfärden. I längden kan detta istället föra med sig högre kostnader, både för den enskilda som sliter på sina relationer och på sin hälsa och för samhället.
Anhörig 300 har specialdestinerat resurser för att stimulera kommunerna att utveckla anhörigstödet. Dessa medel är avsatta t.o.m. 2004, varefter kommunerna ska ha integrerat anhörigstödet i det löpande arbetet. Vänsterpartiet avser att följa utvecklingen, och Vänsterpartiet bedömer dock redan nu att det då kan finnas anledning att tillföra fortsatta specialdestinerade medel under nästkommande mandatperiod.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Äldreomsorgen styrs i dag av två lagar; hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Det har tidigare utretts om det finns möjlighet att samla de regler som styr äldreomsorgen till en lag. Det har då bedömts som komplicerat och att det därför skulle krävas en särskild översyn. Vänsterpartiet vill dock återupprepa kravet på att en sådan översyn bör göras. Äldreomsorgen har en sådan karaktär att det föreligger ett starkt behov av en samlad lagstiftning.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I enlighet med SOSFS 2000:5, anmälan om missförhållanden i omsorg om äldre och funktionshindrade enligt 71a§ socialtjänstlagen, är vårdpersonalen skyldig att anmäla allvarliga missförhållanden. Anmälan bör göras redan när det finns en grundad anledning att anta att det föreligger allvarliga missförhållanden. Detta är en viktig men svår uppgift för personalen. Steget att anmäla en arbetsgivare, kollega eller föreståndare är svårt att ta även om det finns goda grunder för anmälan. Arbetstagaren är oftast på något sätt i ett beroendeförhållande till den som anmäls. Det finns exempel på personal som p.g.a. en sådan anmälan mist sitt arbete.
I SOSFS 2000:5 om 71a§ anges att det ska framgå vem som gjort anmälan. Det har visat sig i några konkreta fall ha lett till en mycket besvärlig situation för anmälaren. Vid uppföljning av 71a§ så har det också visat sig att det finns oklarheter i lagen som gör att den inte tillämpats såsom det var tänkt. I den kommunala äldreomsorgen är det inte sällan medicinskt ansvarig sjuksköterska som tar emot dessa anmälningar. I vissa kommuner är denna även enhetschef vilkens lämplighet kan ifrågasättas utifrån ovanstående resonemang.
Vänsterpartiet anser att det inte är bra om anmälningar inte görs p.g.a. en rädsla hos personalen att uppge sitt namn och för vilka eventuella följder en anmälan kan få. Mot denna bakgrund anser Vänsterpartiet att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utveckla SOSFS så att tillämpning och riktlinjer klargörs för hur anmälan omhändertas, samt att möjligheten till trygghet för anmälaren utvecklas så att lagen får fullt genomslag.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet är starkt oroat av den konkurrensutsättning som genomförts inom äldreomsorgen. Framförallt Stockholm stad som genomfört en gigantisk utförsäljning, men många andra kommuner följer efter. Vi ser att i takt med att konkurrensutsättning ökar så minskar förtroendet för äldreomsorgen hos stora delar av befolkningen. Samidigt har rapporterna om vanvård och andra brister i vården ökat. Det har inte medgetts tid till utvärdering av konkurrensutsättningen och dess eventuella effekter på kvaliteten, vilket i det här sammanhanget är något mycket allvarligt.
I en interpellationsdebatt under våren 2001, bekräftade socialminister Lars Engqvist att det finns ett reellt behov av en nationell utvärdering av konkurrensutsättningens effekter för äldreomsorgen, framförallt ur ett brukarperspektiv.
Motiven för konkurrensutsättningen har angetts vara att det skulle leda till en ökad valfrihet för den äldre, minskade kostnader och bibehållen eller ökad kvalitet. Resultatet har dock snarare blivit en oligopolsituation med ett, två eller tre stora företag som helt dominerar marknaden. Detta har bl.a. lett till att de ekonomiska vinster som inledningsvis gjorts av kommunerna har ätits upp vid förnyad upphandling, eftersom egentlig konkurrens saknats. Gemensamt för all konkurrensutsättning är, enligt Välfärdsbokslut 2001:52, att det är de vinstsyftande företagen som ökar på alla områden.
Det kan starkt ifrågasättas om äldreomsorg egentligen kan konkurrensutsättas utan varje enskilds medgivande. Äldreomsorgen har helt riktigt utformats utifrån att den äldre själv ska kunna bestämma om sin vård och sitt liv. I särskilt boende handlar det dessutom om det egna hemmet. Att då tvingas att vart tredje eller vart fjärde år byta vårdgivare, eller att ställas inför hotet om byte kan vara mycket etiskt tveksamt. Förespråkare för konkurrensutsättningar pekar på medverkan av pensionärsorganisationer och råd som garant för inflytande. Det är dock tveksamt om dessa kan betraktas som representativa för t.ex. boende i ett specifikt äldreboende, något som påpekas i ”Ökade möjligheter till brukarinflytande”, Ds 2001:34 från Justitiedepartementet.
Konkurrensutsättningen har på många håll bidragit till kortsiktighet vad gäller planering, minskat engagemang och utveckling av innehållet i vården, eftersom varje ansvarig vet att tiden är begränsad. I det danska företaget PLS utvärdering av konkurrensutsättningen i Stockholm, visas det också att personalen uppfattar konkurrensutsättningen som något negativt och att arbetsbelastningen ökat.
Vänsterpartiet anser att äldreomsorgen i huvudsak ska bedrivas i kommunal regi. Resurserna inom äldreomsorgen ska läggas på utveckling av innehållet i äldreomsorgen genom ökat inflytande för de äldre och för personalen. De äldre och personalen tillsammans är de som har den största kännedomen om hur verksamheten ska utformas.
I de fall andra vårdgivare blir aktuella krävs en kvalitetssäkring och uppföljning av förfrågningsunderlag samt avtal och rutiner för kontinuerlig uppföljning av vården. Vänsterpartiet anser att Utredningen av konkurrensutsättningens effekter bör få i uppdrag att se över möjligheten att förbjuda konkurrensutsättning och försäljning av enheter inom äldreomsorgen till vinstdrivande företag.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vänsterpartiet anser att alla kvinnor och män har rätt till en god och säker ålderdom. Alla ska kunna känna trygghet med den äldreomsorg som ges och att den ges utifrån behov och inte utifrån den enskildas ekonomiska förutsättningar. Att vårda sin anhöriga ska ske utifrån egen vilja och med ett tydligt stöd från samhället inte utifrån nedskärningar inom äldreomsorgen.
Äldreomsorgen ska präglas av reellt inflytande för den äldre som tillsammans med personalen fattar de avgörande besluten om vardagens innehåll. Mångfald ska prägla äldrevården, men inte genom privatisering och konkurrensutsättning utan genom att äldreomsorgen och dess personal anpassar sig efter den äldres behov. Det kan ta sig uttryck bl.a. i att de personer med annat modersmål än svenska får tillgång till personal som talar deras hemspråk. Det bör alltid beaktas att de äldre inte är en homogen grupp. De äldre har, liksom befolkningen i sin helhet, olika behov, önskemål och viljor. Äldre har i kraft av sin erfarenhet och kunskap en viktig uppgift och självklar plats i samhället.
Köns- och klassperspektivet anser Vänsterpartiet också måste lyftas fram när det gäller äldrefrågor. Den åldrade kvinnans behov och rätt till jämlikhet är minst lika viktigt och stort som den unga kvinnans. Klasskillnader, vilka t.o.m. tenderar att öka med ålder, är lika viktiga att bryta för den äldre kvinnan och mannen som för den yngre kvinnan och mannen.
Vänsterpartiet anser därför att Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utreda och analysera ojämlikhet och ojämställdhet mellan äldre och därefter återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Lena Olsson (v) |