Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tidig upptäckt och behandling av narkotikamissbruk.
Narkotika måste med kraft bekämpas. Det är därför viktigt med förebyggande arbete. I detta arbete måste en uppspårande verksamhet ske effektivt för att kunna objektivisera ett misstänkt narkotikamissbruk så tidigt som möjligt. Det måste kunna bekräftas eller avfärdas. Därför är det inte acceptabelt att undanta barn under 15 år från drogtester. Dessa måste kunna utföras om misstanke på narkotikamissbruk föreligger. Naturligtvis skall inte prover tas utan misstanke och utan information till föräldrar och barn. Men en vägran att lämna prov måste betraktas som bekräftat missbruk och åtgärder måste då vidtagas i enlighet med detta.
Narkotiska läkemedel förskrivs på särskilda recept med legitimationskrav för patienten, dels hos läkaren, dels på aptoteket. Man kan redan nu kontrollera läkares eventuella överförskrivning till enskilda patienter varför förskrivarkoder inte tillför något ur kontrollsynpunkt av enskilda läkares förskrivande.
Det är emellertid också viktigt att tidigt synliggöra patienter som eventuellt går runt hos olika läkare för förskrivning av narkotiska läkemedel. Den enskilde läkaren kan mycket väl göra förskrivningar som är väl motiverade och som sker enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, men patienten får tillgång till läkemedlet i större omfattning beroende på ”rundgången” mellan olika läkare. Detta förhindrar inte förskrivarkoder eller de särkilda recepten.
Därför måste också ett patientregister utvecklas för att säkerställa att narkotiska läkemedel inte missbrukas. Endast så kan patienten spåras tidigt och erbjudas den vård och stöd som kan behövas. Detta är inte att stjälpa utan att hjälpa och minimiera de negativa följder som ett missbruk medför. Sjukvårdshuvudmannen skulle kunna ansvara för att detta sker enligt gällande sekretessregler. Vården och stödet skall omfattas av den sedvanliga sekretessen som finns inom sjukvård och socialtjänsten.
Vård och behandling av missbrukare får inte enbart utgöras av substitutionsbehandling med Metadon eller Subutex. Därför bör förskrivning av dylik behandling ske hos enheter med kompetens att stödja missbrukaren inte bara medicinskt utan även socialt. Samma regler föreslås därför gälla för Metadon och Subutex, d.v.s. förskrivas av läkare vid narkomanvårdsenhet i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, samtidigt som andra insatser sker socialt. Detta bör också gälla sprututbytesverksamheten.
|
Stockholm den 5 februari 2002 |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |