Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om formerna för fördelning av det statliga stödet till hivinformation och hivprevention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de ideella organisationernas centrala roll i arbetet med hivprevention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sambandet mellan spridningen av övriga könssjukdomar och hivsmitta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökade informationsinsatser, särskilt med inriktning på ungdomar.
Spridningen av hivsmitta har ökat med 48 procent i Sverige, om man jämför innevarande års första sex månader med samma period förra året. 155 personer konstaterades smittade mellan januari och juli 2001. Föregående år var siffran 105 personer. Smittspridningen ökade i alla berörda grupper.
Bakom den växande smittspridningen ligger ökade riskbeteenden. Bakom detta verkar i sin tur ligga minskad rädsla för att bli smittad och för konsekvenserna av att bli hivsmittad.
Spridningen ökade dramatiskt bland intravenösa missbrukare, där mer än dubbelt så många som året innan smittades. Det var 25 personer som konstaterades smittade under årets första sex månader, jämfört med en nivå kring tio stycken tidigare år.
Än mer oroande med tanke på risken för att hiv skall få fäste bland nya grupper är att spridningen av hivsmitta bland heterosexuella ökar. 41 personer smittade i år, jämfört med 31 tidigare år.
Fler homosexuella män smittas också. Det var även i denna grupp 41 personer som drabbades, jämfört med 30 året innan.
Det var vid halvårsskiftet nu 5.368 personer i landet som sedan 1985 fått det tunga beskedet att de smittats av hiv. Två tredjedelar av dessa fall finns i Stockholmsområdet. Bara under 2000 nysmittades 242 personer, vilket även det var över de fem föregående årens genomsnitt på 234 fall.
Det är dock färre av de hivsmittade som utvecklar aids, beroende på nya bromsmediciner. Detta är en välsignelse för den som är smittad av hiv. Samtidigt är det något av ett problem för möjligheten att motivera människor att skydda sig mot smitta. Men aids är alltjämt en dödlig sjukdom!
De som smittas av hiv är förhållandevis unga människor. Medelåldern för nysmittade är 36–37 år för missbrukare och heterosexuella, medan de homosexuella som smittats är lite drygt 40 år i snitt.
Smittvägar
|
År |
Homosexuell |
Hetero-sexuell |
Missbrukare |
Mor/Barn |
Okänd |
|
1997 |
77 |
113 |
25 |
4 |
21 |
|
1998 |
89 |
121 |
16 |
4 |
22 |
|
1999 |
63 |
101 |
15 |
3 |
35 |
|
2000 |
73 |
120 |
16 |
7 |
24 |
|
2001–2007 |
41 |
74 |
25 |
0 |
15 |
Källa: Smittskyddsinstitutet
|
År |
Totalt antal hivsmittade |
|
1997 |
240 |
|
1998 |
252 |
|
1999 |
217 |
|
2000 |
240 |
|
2001, första halvåret |
155 |
Att få veta att man är hivpositiv innebär stor personlig smärta. Tack vare den medicinska utvecklingens framsteg har sjukdomsförloppet i aids kunnat bromsas, men hivinfektion är ändå förenad med en livslång medicinering och stor osäkerhet inför framtiden. Hivpositiva barn tvingas medicinera hela livet för att överhuvudtaget kunna överleva. Låt oss aldrig glömma att hivinfektion leder till en dödlig sjukdom. De som smittas behöver medicinsk vård och många även psykologiskt stöd.
I dag arbetar ett antal ideella föreningar och ungdomsmottagningar aktivt med att förebygga att fler personer drabbas. Samtidigt är det oroande att trycket i informationen och allvaret med vilket frågan betraktas förefaller ha minskat. Det talas allt mindre om de risker och faror som hiv/aids för med sig. Om medvetenheten minskar kan hivspridningen börja öka igen. Varje generation svenskar måste vara medveten om riskerna.
Staten har ett starkt intresse av att hivinformation och hivprevention når så många människor som möjligt. Om medvetenheten minskar riskerar hivspridningen ta fart på allvar igen. Det innebär dock inte att staten är den som bäst genomför informationssatsningar. Erfarenheterna talar för att de ideella organisationerna måste ges en central roll i det hivpreventiva arbetet för att det skall vara effektivt. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Röda korset och Noaks Ark var pionjärer i det hivpreventiva arbetet. Utan dessa frivilliginsatser och andra åtgärder från såväl privata som offentliga aktörer hade hivsituationen lätt kunnat bli betydligt allvarligare. Den öppenhet som präglat hivpreventionsarbetet har varit och är en central faktor i att bekämpandet av hiv varit relativt framgångsrikt.
Att Sverige och andra västländer kunnat undvika att de värsta scenarierna om vad hivsmittan skulle kunna åstadkomma beror inte minst på omfattande informationsinsatser om sjukdomen. Särskilt viktiga har frivilligorganisationernas verksamhet varit.
I storstäderna finns flest hivsmittade. Ökar spridningen regionalt eller i de så kallade riskgrupperna riskerar den att fortplantas ut i landet och utanför riskgrupperna. Det innebär att det förebyggande arbetet särskilt måste uppmärksamma storstädernas situation, liksom se till att människor i riskgrupperna nås.
Samtidigt är det viktigt att understryka att hiv och aids verkligen inte bara är ett problem regionalt eller i vissa grupper. Det är ett riskfyllt beteende som är farligt oavsett var man bor eller vilken sexuell läggning man har.
De statliga pengar som avsätts för hivprevention bör öronmärkas just för hivprevention och fördelas på ett sätt som hindrar att de går in i de kommunala budgetarna och används till andra ändamål.
Bidragen för hivprevention bör fördelas nationellt genom ett ansökningsförfarande, så att ideella organisationer kan anlägga ett nationellt perspektiv på sina insatser och själva styra resurserna dit de bäst behövs. De ideella krafterna vet bäst själva hur och var resurserna måste användas, vid varje givet tillfälle. Verksamhet som kommer ifråga för stöd skall kunna vara flerårig till sin karaktär för att säkerställa kontinuitet och långsiktighet i arbetet.
Arbetet med hivprevention måste fortsätta samtidigt som insatser görs för att fortsätta arbetet med att finna ett botemedel mot hiv/aids.
Ett oroande tecken är att andra sjukdomar, som sprids på sätt liknande hiv, ökar i omfattning.
De senaste åren har det skett en kraftig ökning av könssjukdomar bland homosexuella män. En trolig förklaring från läkarhåll är att det blivit allt vanligare med oskyddat sex och därför varnar läkare för en ny hivepidemi i Sverige. Enligt en rapport från år 2000 ökade såväl gonorré som syfilis och klamydia kraftigt under årets första hälft. Ökningen är så stor att den tyder på ett trendbrott.
Gonorré ökade år 2000 för fjärde året i rad, främst bland homosexuella män, liksom antalet syfilisfall, som efter några års minskning fördubblades första halvåret 2000. Klamydia som förut var ovanlig i denna grupp ökar också.
Kampen mot hiv/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar måste även fortsättningsvis vara högt prioriterade insatser för folkhälsan.
Enligt uppgifter från år 2000 hade antalet fall av klamydia då ökat med 20 procent på två år. År 1999 anmäldes 16 700 nya fall av klamydia. Flest nysmittade finns bland 20–24-åringar, men många drabbade var också yngre, i åldern 15–19 år.
Det finns i dag runt ett femtiotal hivsmittade ungdomar i åldern 15–24 år. Trots att få ungdomar i Sverige har drabbats av hiv och aids finns det ändå, enligt Folkhälsoinstitutets erfarenhet, ett intresse för sådana frågor bland ungdomar i Sverige. Det intresset måste tas tillvara.
Läkare har dock uttryckt oro över den ökade förekomsten av oskyddat sex och varnat för att information om riskerna inte verkar nå ut till allmänheten och framför allt inte till landets unga befolkning. Bland frivilligorganisationerna finns en oro över konsekvenserna av att trycket i informationen minskar. Mycket talar för att det behövs särskilda informationssatsningar för ungdomar för att framtida riskbeteenden skall undvikas.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |