Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillämpningen av tvångsvården för missbrukare.
Det finns i föreliggande proposition flera exempel på att regeringen försöker dölja sina egna politiska misslyckanden när det gäller den alarmerande narkotikasituationen i landet. Propositionen genomsyras nämligen av påståenden om oklara roller mellan olika samhälleliga nivåer och bristande lokalt ansvarstagande i det förebyggande och missbruksvårdande arbetet. Propositionen präglas av en genomgående negativ syn på det kommunala och lokala engagemanget och arbetet i missbruksfrågor. Samtidigt har den inget bättre att komma med, eftersom den ändå slår fast att det övergipande ansvaret för missbrukarvården även i fortsättningen skall åvila socialtjänsten.
I propositionen ges mycket oklara signaler om hur samhällets tvångsinstrument skall användas. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. I stort sett alla förslag om nya kontroll- och tvångsinsatser som föreslagits av narkotikakommissionen och i den allmänna debatten avvisas av regeringen. Därigenom står det klart att man inte avser att på allvar ta upp kampen mot narkotikan i Sverige. I de övergripande målen föreslås att nyrekryteringen till missbruk skall minskas och att tillgången på narkotika minskas. Det bör noteras att regeringen således inte agerar utifrån en nolltolerans gentemot narkotikan. Därigenom sviker regeringen sitt ansvar. Det går bra att ha en nollvision när det gäller trafikdöd, men inte när det gäller döda av narkotikamissbruk.
Kluvenheten gentemot de allvarligt syftande tagen mot narkotikan i Sverige kommer mycket klart till uttryck när regeringen i avsnitt 6.3.1 aviserar en utredning om tillämpningen av tvångsvården för missbrukare.
Med utgångspunkt från ”framkomna uppgifter” finner regeringen det anmärkningsvärt att antalet omedelbara omhändertaganden med stöd av LVM har ökat, samtidigt som tvångsvården har minskat kraftigt från omkring 750 personer en viss mätdag år 1989/90 till drygt 250 personer år 2000. Regeringen synes dra slutsatsen att LVM i ökad utsträckning används för tvångsavgiftning, ”vilket inte är i enlighet med intentionerna bakom lagen”.
I samma textstycke ges läsaren mängder av otydliga budskap. Man kan både dra slutsatsen att tvångsvården generellt används för litet och att den används felaktigt och för mycket. Man talar både om bristande rättsskydd för den enskilde och om att kommunerna knappast fullgör sitt ansvar gentemot missbrukarna i och med den stora neddragningen av LVM-vården under 1990-talet.
Regeringen synes inte på djupet resonera i termer av att den mycket kraftiga utbyggnad av öppenvårdsinsatser som skett i kommunerna i sig ger fler och andra instrument i kampen mot missbruk. Regeringen synes inte heller ha övervägt om ett tvångsingripande kan innebära motiverande inslag. Ett omedelbart omhändertagande eller ett inlett LVM kan många gånger vara det motiverande steg för den enskilde som behövs för att inleda frivillig vård enligt socialtjänstlagen. När sådan motivation finns avstår man i allmänhet, och helt i enlighet med lagens intentioner, från att fullfölja LVM-vården. Slutligen verkar inte regeringen över huvud taget reflektera över vad som behövs för de personer som omedelbart efter avslutad LVM-vård (sex månader som längst) går ut i nytt missbruk.
Sammantaget finner jag att regeringens linje i narkotikapolitiken starkt går i riktning mot ett mera accepterande och uppgivet synsätt. Regeringen sätter inte den enskilde missbrukarens liv och hälsa, andra människors liv och hälsa och brottsbekämpningen i fokus. Regeringen väljer i stället att inta en avvisande hållning till åtgärder som i vissa fall kan vidtas mot en enskild missbrukare mot dennes vilja.
Det är min bestämda uppfattning att inslaget av tvångsåtgärder gentemot illegal hantering, missbruk och missbrukare av narkotika borde öka och skärpas. Flera sådana förslag lämnas i Moderaternas partimotion med anledning av föreliggande proposition, bland annat avseende användning av kräkmedel och drogfria kriminalvårdsanstalter. Däremot är den absoluta gränsdragningen vid tvångsinslag vid alkoholmissbruk svårare att dra, men detta är ju inte heller ämnet för vare sig propositionen eller motionen.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att en eventuellt kommande utredning om tillämpningen av tvångsvården för missbrukare bör göra viss skillnad mellan alkohol- och narkotikamissbruk. Vidare bör utredningen syfta till att beträffande narkotikamissbruk skärpa och utöka möjligheterna till tvångsåtgärder vid fara för liv och hälsa för den enskilde eller dennes omgivning.
|
Stockholm den 5 februari 2002 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |