Motion till riksdagen
2001/02:So243
av Henrik S Järrel (m)

5 kap. 10 § Socialtjänstlagen


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen beslutar att upphäva 5 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453).

  2. Riksdagen beslutar att ändra 5 kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453) så att funktionshindrade och deras anhöriga garanteras rätt till avlösning.

Motivering

När socialtjänstlagen antogs 1980 infördes en skyldighet för kommunerna att ge personligt bistånd till medborgare med särskilda behov. Lagen beskrev inte vilka insatser kommunerna skulle vara skyldiga att ge, men enligt förarbetena ingick bl a avlösning till familjer där en medlem hade ett funktionshinder.

Socialtjänstlagen förändrades 1997 bl.a. på så sätt att rätten till personligt stöd togs bort och därmed även rätten till avlösning. I propositionen (1996/97:124) sägs:

Det finns tecken som tyder på att familjen och andra närstående under senare år fått en allt mer betydande roll som vårdgivare. Situationen för anhörigvårdare tycks dock, enligt den beskrivning Socialtjänstkommittén (Ny socialtjänstlag SOU 1994:139) gör, inte ha förbättrats nämnvärt under senare år. [...] Även om de anhöriga inte är någon homogen grupp kan man ändå urskilja ett genomgående mönster för hur anhöriga kommer i en situation där ansvaret för en närstående blir alltför betungande. [...] Den hjälp anhöriga ofta behöver och efterfrågar är att kunna få avlösning från vårdsysslan. (Sid.131 f).

För att betona vikten av avlösning för den som vårdar närstående infördes ett särskilt kapitel i lagen, som anger att socialnämnden bör ge särskilt stöd och avlösning för personer som vårdar närstående som är långvarigt sjuka, äldre eller som har funktionshinder.

I den nya socialtjänstlagen (2001:453) som antogs av riksdagen våren 2001 återinfördes rätten till personligt bistånd, dock inte rätt till stöd och avlastning för anhöriga och andra närstående. Lagen innehåller istället en bestämmelse (5 kap 10 §) som säger:

Socialnämnden bör genom stöd och avlösning underlätta för dem som vårdar närstående som är långvarigt sjuka eller äldre eller som har funktionshinder.

Bestämmelsen är ordagrant överförd från den upphävda lagen (5 §) och infördes 1997, när rätten till personligt stöd togs bort. Eftersom avlösning är en i flera avseenden så betydelsefull insats ville man betona att kommunerna ändå ”bör” ge avlösning. Det påpekades dock att stödet ”skulle ses som en frivillig verksamhet för kommunen och att:

[...] utvecklingen av en medveten strategi för anhörigstöd handlar om att hjälpa den anhörige att hjälpa innan också denne blir fysiskt och psykiskt utsliten (Prop. 1996/97:124 sid. 33).

När man genom den nya socialtjänstlagen återinfört människornas rätt till personligt stöd har man som sagt undantagit rätten till avlösning. Detta är inkonsekvent, eftersom undantaget har skett genom att man låtit en bestämmelse stå kvar som tillkom då rätten till personligt stöd togs bort och man ville framhålla att avlösning ändå var ett väsentligt stöd.

Den nya lagen 5 kap 7 § bör förses med ett tillägg och ändra lydelse:

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

[...] verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra.

[...] verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring eller deras anhöriga får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra.

Då det gäller avlösning är det väsentligt att inte bara ta hänsyn till den anhöriges behov. Det gäller att avlösningen också skall innebära något positivt för den som har funktionshinder. I familjer med ett barn som har funktionshinder kan också syskon till det funktionshindrade barnet ha särskilda behov.

Stockholm den 26 september 2001

Henrik S Järrel (m)