Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en särskild lag om dödsfallsutredning.
I begravningslagen regleras bland annat frågor om dödsbevis och dödsorsaksintyg, men i vårt land finns ingen lagreglering av hur orsaken till oväntade dödsfall skall fastställas så att brott kan upptäckas alternativt uteslutas så att de anhöriga kan få vetskap om dödsorsak och obduktionsresultat. Detta är oroande ur rättssäkerhetssynvinkel och innebär onödigt psykiskt lidande för många anhöriga som tvingas leva i ovisshet.
Tidigare kunde anhöriga få uppgifter om dödsorsaken från pastorsämbetet, men sådana uppgifter får inte lämnas ut från Statistiska centralbyrån. Information till de anhöriga är inte reglerad i lag. De upplysningar som lämnas i samband med dödsfall är ofta otillräckliga. Att senare spåra den läkare som utfärdat dödsorsaksintyget kan vara svårt, och någon kopia på intyget finns inte alltid i journalen.
Den enda användningen av dödsorsaksintygen är att de bildar underlag för statistik. Detta gör att läkarkårens intresse för att fastställa dödsorsaken minskat kraftigt. Diagnoserna är ofta dåligt underbyggda, och obduktionsfrekvensen har sjunkit från 40 till 20 procent. Årligen kommer runt 3.000 dödsfallsintyg inte till SCB inom föreskriven tid, och varje år skrivs inget intyg vid ca 300 dödsfall.
Av en undersökning kring handläggningen av onaturliga dödsfall, gjord av Mats Öström, Kristin Ahlm och Anders Eriksson vid Umeå universitet, framkommer att trots gällande regelverk fastställs dödsorsaken utan rättsmedicinsk undersökning i så många som en tredjedel av alla onaturliga dödsfall.
Av de 415 fall som analyserats i studien anmäldes endast 14 procent till polismyndigheten. I de fall som inte kommit till polisens kännedom hade 40 procent av dödsorsaksintygen undertecknats av underläkare.
Utredarna konstaterar i sin sammanfattning att en stor del av de onaturliga dödsfallen inte handläggs enligt fastställda regelverk; framför allt gäller detta dödsfall bland äldre och kvinnor.
Då omkring tio procent av samtliga våldsbrott med dödlig utgång i Sverige upptäcks först vid obduktion, trots genomförd polisutredning, föreligger nu uppenbar risk för att dödsfall till följd av annans vållande inte kommer till polisens kännedom. Noteras bör i sammanhanget att polisens preliminära antaganden om dödssätt ändras i cirka 20 procent av de fall som lämnas till rättsmedicinsk undersökning.
Behovet av ny eller kompletterande lagtext är uppenbart. Med hänsyn till rättssäkerheten måste efterlevnaden av gällande regler för polisanmälan av onaturliga dödsfall bli hundraprocentig. Samtliga fall som har polisanmälts på korrekta grunder skall också avslutas med en rättsmedicinsk undersökning.
|
Stockholm den 24 september 2001 |
|
|
Maud Ekendahl (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |