Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell handlingsplan för att minska felmedicinering m.m.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsplatskod och förskrivarkod för läkare utan fast arbetsplats inom hälso- och sjukvården.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett rättvisare högkostnadsskydd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stimulansbidrag för elektroniskt förskrivarstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad läkemedelsanvändning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa Apotekets monopol.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dosdispensering.
Alltsedan subventionering av läkemedel infördes i Sverige 1955 har läkemedelskostnadernas storlek och ökning oroat och ifrågasatts med jämna mellanrum. De åtgärder som vidtagits har i huvudsak varit kortsiktiga och i första hand drabbat konsumenten genom att man höjt expeditionsavgiften eller patientandelen av kostnaderna. Dessa åtgärder har haft begränsad och övergående effekt på kostnadsutvecklingen i samhället. Däremot har många av de förslag om insatser som skulle haft mer varaktig effekt, som utbildning av förskrivare och annan vårdpersonal samt konsumenterna om läkemedels optimala användning, inte förverkligats i den utsträckning som varit påkallad.
Återigen lägger regeringen huvudvikten vid administrativa åtgärder. Regeringen föreslår inrättandet av en läkemedelsförmånsnämnd som skall vara en självständig myndighet med uppgift att besluta om vilka läkemedel som ska ingå i förmånssystemet och vad de ska kosta. Läkemedel som lämnas ut mot recept ska alltid bytas ut mot det billigaste utbytbara likvärdiga läkemedlet, så kallad generisk substitution. Arbetsplatskod blir obligatorisk, vilket utesluter ett betydande antal läkare från att förskriva subventionerade läkemedel.
Folkpartiet har åtskilliga gånger tidigare krävt en reformerad läkemedelspolitik. De krav som har förts fram har i huvudsak varit:
Förbättrad utbildning för läkare, sjuksköterskor och annan hälso- och sjukvårdspersonal om hur läkemedel bäst kan användas.
Möjlighet för läkarna att följa sina egna läkemedelsförskrivningar och kostnaderna för dem.
Intensifiering av läkemedelskommittéernas arbete med rekommendationslistor och fortbildning av personalen om läkemedel.
Regelmässig gratis förskrivning av provförpackningar till patienter som skall stå längre tid på ett läkemedel. Tål patienten läkemedlet kan större förpackningar skrivas ut på vanligt sätt.
Krav på användning av billigaste synonympreparat.
Krav på att Läkemedelsverkets, Socialstyrelsens och Statens beredning för medicinsk utvärderings (SBU) rekommendationer om läkemedelsbehandling följs.
Tid för apotekspersonalen att informera kunderna om läkemedels rätta användning.
I föreliggande proposition har regeringen tillmötesgått flera av våra krav. Det är givetvis tillfredsställande att regeringen till slut insett värdet av de krav som vi liberaler tidigare ställt. Under en rad av år har regeringen nämligen sagt nej till flera av dessa förslag för att reformera läkemedelspolitiken i syfte att bromsa kostnadsökningarna för läkemedlen. Exempelvis var Socialdemokraterna det enda parti som 1992 i riksdagen röstade nej till den dåvarande borgerliga regeringens förslag om ett referensprissystem. Riksdagen beslöt då, med enbart socialdemokraternas röster mot, att i de fall det i praktiken fanns identiska läkemedel skulle subventionen från det allmänna enbart gälla det billigaste preparatet. Enligt utgiven rapport från NEPI ledde det beslutet till besparingar det första året med bortemot 500 miljoner kronor och under åren 1993–1996 med sammanlagt nästan 1 miljard kronor. I rapporten redovisas också beräkningar av vad en utvidgning av utbytbarheten jämfört med referensprissystemet skulle kunna ha gett år 1996. En sådan utökning av användningen av s.k. generika, där patentskyddet upphört, skulle kunna spara upp till 510 miljoner kronor.
Det är givetvis bra att regeringen ändrat sig i fråga om läkemedelspolitiken, men det borde skett tidigare. Kostnadsökningen för läkemedlen hade kunnat bromsas tidigare om regeringen hade haft den insikten och modet att göra något istället för att säga nej till Folkpartiets förslag.
Folkpartiets förslag syftar till att dämpa läkemedelskostnaderna utan att patienterna drabbas. Enligt vår uppfattning bör reformer genomföras som syftar till att rätt medicin skrivs ut och att det är billigast likvärdiga medicin som används i stället för det förslag som drabbar patienterna med höjda kostnader. I det följande presenterar vi det som behöver göras utöver regeringens förslag.
Läkemedlen är en integrerad del av övriga hälso- och sjukvården. Genom nya läkemedel har många vinster kunnat uppnås: minskat lidande för patienterna, kortare vård- och behandlingstider och minskat antal kirurgiska ingrepp m.m. Läkemedel är också den vanligaste behandlingsformen inom hälso- och sjukvården. Varje dag intas c:a 12 miljoner dygnsdoser läkemedel. I genomsnitt följer varannan patient inte läkarens ordination, vilket kan leda till behandlingsmisslyckanden i form av utebliven effekt och biverkningar. En fjärdedel av alla intagningar av patienter över 65 på medicinklinik uppskattas bero på felanvändning av läkemedel. Vad det kostar svensk hälso- och sjukvård är det ingen som vet. I USA däremot uppskattar man att för varje dollar man lägger ner på läkemedel lägger man också ner en dollar på läkemedelsrelaterad sjuklighet.
I USA har man också uppskattat att felaktig medicinering står för 10 % av den totala sjukvårdskostnaden. Om samma skulle gälla för Sverige skulle kostnaderna vara 10–15 miljarder. Många studier av följsamheten till läkemedelsordinationen har visat att mindre än hälften av patienterna tar sina läkemedel på avsett sätt. Enligt Läkemedelsboken (1999/2000) anges att mellan hälften och en tredjedel av patienterna tar läkemedlet såsom läkaren ordinerat det, en tredjedel tar läkemedlet men inte som det var ordinerat, och mellan en tredjedel och en fjärdedel tar inte läkemedlet alls. I Sverige såldes läkemedel under år 2000 för 24,5 miljarder kronor. Om 25 % inte tar läkemedlet alls blir kassationen 5 miljarder kronor, om en tredjedel inte tar medicinen blir kassationen cirka 6,5 miljarder kronor. Det här är förhållanden som den föreliggande propositionen inte föreslår några effektiva åtgärder mot.
Den grupp som konsumerar mest läkemedel är äldre personer som även är den grupp som ofta behöver sjukhusvård på grund av felmedicinering. I äldreboendet behövs det läkemedelsronder som regelbundet går igenom läkemedelsanvändningen i syfte att undvika felmedicinering och överdosering. Utöver detta är det en stor fördel om den äldre patienten har en egen husläkare. Det skulle förbättra översikten över patientens läkemedelskonsumtion, och man skulle kunna undvika sjukhusvård och kostnader för både patienter och samhället.
Mot bakgrund av det lidande som felanvändning av läkemedel förorsakar patienterna, de ökande läkemedelskostnaderna och kostnaderna för konsekvenserna av felbehandlingen, är det nödvändigt med en nationell handlingsplan för att åstadkomma en optimal läkemedelsanvändning, d.v.s. rätt läkemedel till rätt patient på rätt indikation i rätt dosering under rätt behandlingstid och i rätt administreringsform.
Genom att införa ett system med arbetsplatskod och förskrivarkod ges möjlighet till uppföljningar av läkemedelsförskrivningen. Såväl internationella som nationella erfarenheter av sådana system är goda. De ger möjlighet för läkarna till en självkritisk granskning av sina förskrivningar.
Men propositionen utesluter de läkare som inte har en fast arbetsplats eller en arbetsplats utanför den egentliga hälso- och sjukvården. Många av dessa läkare, inte minst de som tvingats sluta vid 65 års ålder, men med lång sjukvårdserfarenhet, utför en sjukvård som inte registreras någonstans och vars omfattning vi inte känner till. Den avlastar med stor sannolikhet akutsjukvården ett betydande antal besök. Att därför utesluta dessa läkare från att förskriva läkemedel med subvention är inte acceptabelt. I stället borde man skapa den möjlighet som prövats i Västra Götaland, nämligen att förse dessa läkare med egen kod. Då kan man följa deras förskrivningar och genomföra kvalitetsuppföljning av deras insatser likaväl som alla andras.
Alternativet är att dessa läkares förskrivningar registreras på läkarnas personnummer. Också dessa läkare bör kunna få tillgång till landstingens elektroniska förskrivarstöd.
Det är Folkpartiets uppfattning att läkare som inte har en fast arbetsplats inom hälso- och sjukvården skall kunna skriva ut läkemedel med subvention med angivande antingen av en särskild kod eller förskrivande läkares personnummer samt att de också får tillgång till elektroniskt förskrivarstöd. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Egenavgifterna för hälso- och sjukvård i Sverige är relativt höga i en europeisk jämförelse. Särskilt äldre med låga pensioner har problem att klara avgifterna. De sammanlagda avgifterna för läkemedel och vård uppgår i dag till 2 700 kronor innan högkostnadsskyddet gäller.
Folkpartiet vill ha ett bättre högkostnadsskydd för läkemedel och vård. Alla ska ha möjlighet att kunna söka vård och köpa ut de läkemedel de behöver. Regeringen bör enligt Folkpartiet tillsätta en utredning med direktiv att föreslå en modell för ett samlat högkostnadsskydd för både läkemedel och vårdavgifter. Folkpartiets utgångspunkt för detta samlade högkostnadsskydd är att det ska understiga dagens samlade kostnad.
Regeringen konstaterar att det av olika skäl gått trögt att införa sådana system men utgår från att sjukvårdshuvudmännen nu är beredda att prioritera denna fråga och att också tillskjuta erforderliga resurser för att ett sådant förskrivarstöd skall kunna förverkligas inom en tvåårsperiod.
Mot bakgrund av hur trögt det varit att genomföra elektroniskt förskrivarstöd och elektronisk receptöverföring är det orealistiskt att detta kan förverkligas inom en tvåårsperiod och regeringen borde här avsatt stimulansbidrag till landstingen för att förverkliga dessa system.
Utbildning av och information till såväl förskrivare som andra inom vården som hanterar läkemedel samt konsumenterna är den mest effektiva insatsen för att åstadkomma effektiv, säker och kostnadseffektiv användning av läkemedel. Regeringen skriver att läkemedelskunskap bör lyftas fram redan i grundutbildningen för läkare och andra yrkesgrupper på hälso- och sjukvårdens område samt att det är angeläget att sjukvårdshuvudmännen vidareutvecklar och intensifierar informationsinsatser riktade till förskrivare och annan hälso- och sjukvårdspersonal men glömmer helt bort konsumenterna.
Den producentobundna utbildningen om läkemedel måste prioriteras och öka i omfattning. Det innebär i sin tur behov av utbyggnad av ämnesområdet klinisk farmakologi i landet och att resurser vid såväl universiteten som Apoteket AB avdelas för utbildning och information. Förskrivarna måste få möjlighet till utbildning inom ramen för sin tjänst. Tid måste också avsättas för såväl läkare, sköterskor som farmaceuter att förmedla kunskap om läkemedel till både konsumenter och blivande konsumenter.
Folkpartiet välkomnar förslagen om startförpackningar, läkemedelsförsörjning i särskilda boendeformer för äldre och i hemsjukvård samt läkemedelsgenomgångar.
Trots att Sverige jämfört med andra länder har en bra läkemedelsstatistik vet vi fortfarande mycket litet om varför läkemedel förskrivs, hur de används, varför patienter avstår från läkemedelsbehandling, hur läkemedlen fungerar med nytta och risker under mindre kontrollerade former än under de kliniska prövningarna, vilka hälsoekonomiska vinster läkemedelsbehandling medför etc.
År 1994 bildades efter riksdagsbeslut Nätverk för läkemedelsepidemiologi (NEPI). Dess uppgift är att forska kring läkemedelsanvändningen och dess nytta och risker. NEPI är en stiftelse och finansieras dels genom avkastningen på 50 miljoner kronor, dels genom beviljade forskningsmedel från landsting, myndigheter och läkemedelsindustri. Årsbudgeten ligger på omkring 5 mnkr, vilket inte räcker långt när det gäller denna typ av forskning. Därför var förslaget i utredningen ”Den nya läkemedelsförmånen” (SOU 2000:86) om 100 mnkr per år under fem år för läkemedelsforskning mycket välkommet.
Förslaget i utredningen ”Den nya läkemedelsförmånen” om ett betydande ekonomiskt tillskott för läkemedelsforskning bör realiseras. Forskning kring äldres läkemedelsanvändning bör prioriteras eftersom de utgör den största användargruppen och är överrepresenterade i statistiken över skador förorsakade av läkemedel. Också hälsoekonomisk forskning behöver prioriteras inom läkemedelsområdet.
I dag har Apoteket AB monopol på verksamheten. Folkpartiet vill bryta upp det monopolet. På så sätt kan mindre, privata apotek bedriva egen verksamhet i konkurrens med andra privata apotek. Avknoppning av verksamheten bör skyndsamt komma till stånd. Däremot bör apoteksmonopolet inte ersättas av ett privat monopol genom en utförsäljning. Det är viktigt att apoteken, även när de blir privata, kan ge samma service som idag med rådgivning och olika typer av upplysningskampanjer. Apoteken har en stor uppgift när det gäller prevention och egenvård.
Med dosdispensering menas att patientens tabletter sammanförs i enda förpackning som visar brukarens identitet och doseringstillfälle. En sådan förpackning kan bestå av en maskinellt framställd plastbricka eller plastpåse vari de olika preparaten inneslutits. Dosdispensering förekommer både i den öppna och slutna vården.
I RFVs utredning ”Medicin på kredit och i påse” uppskattades antalet patienter som får dosdispenserade läkemedel år 2001 till 170 000. Den totala merkostnaden angavs uppgå till mellan 200 och 300 miljoner kronor årligen.
Enligt nuvarande svenskt regelsystem får endast Apoteket dosdispensera inom den öppna vården, d.v.s. direkt till patienten efter läkares receptordination. Dosdispensering inom den slutna vården skulle dock kunna utföras av ett enskilt företag. Det som krävs för att ett enskilt företag skall kunna utföra dosdispensering är att iordningställandet av medicinen delegeras av behörig sjukhuspersonal till företaget, att företaget innehar farmaceutisk kompetens för expedition och ett tillstånd från Läkemedelsverket att bryta läkemedelsförpackningar.
Den 1 november 2001 höjde Riksförsäkringsverket Apotekets marginal med motiveringen att Apoteket fått ökade kostnader p.g.a. dosdispenseringen. Höjningen innebär en ökning av priset på alla läkemedel oavsett om de utlämnas dosdispenserade eller inte.
Det innebär att landstingen betalar direkt till Apoteket för dosdispensering oavsett om de har beställt tjänsten eller inte. Konsekvensen blir att landstingen tvingas beställa all sin dosdispensering av Apoteket, eftersom en beställning av annan leverantör innebär att de betalar två gånger för samma tjänst. Prissättningssystemet innebär en risk för korssubventionering.
I propositionen anges att ”Apoteket AB bör liksom idag svara för dosdispenseringen i de fall där läkare ordinerar detta. Någon särskild patientavgift bör inte införas. Frågan bör lösas i samband med översynen av verksamhetsavtalet mellan staten och Apoteket AB”.
Detta skulle omöjliggöra all konkurrens och skulle ge Apoteket ett faktiskt monopol även på den del av dosdispenseringstjänsterna som inte omfattas av det legala apoteksmonopolet. Enskilda företag skulle inte ens ges tillfälle att vid sidan av Apoteket lämna anbud på dessa tjänster eftersom tjänsterna redan är täckta av den generella och obligatoriska ersättningen.
Folkpartiet anser att dosdispensering inom den slutna vården jämte Apoteket AB kan skötas av ett enskilt företag och att konkurrens görs möjlig. Ett tillägg bör göras som förbjuder att Apoteket finansierar sina aktiviteter genom generella ersättningssystem där de tar betalt för tjänster som inte har beställts av användaren. Ersättningssystemet skall vara utformat så att den som beställer tjänsten skall direkt betala kostnaden för tjänsten och ges möjlighet att upphandla denna och därvid välja mellan olika leverantörer. Denna förändring kan göras redan nu och behöver inte vänta tills Apotekets monopol avskaffas. En avknoppning av Apotekets verksamhet kommer att ske under en längre tid och står därmed inte i motsats till att förändra reglerna för dosdispensering redan nu.
|
Stockholm den 30 januari 2002 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Harald Nordlund (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Johan Pehrson (fp) |