Motion till riksdagen
2001/02:So203
av Rolf Gunnarsson (m)

Äldres villkor m.m.


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de äldres villkor.

Motivering

Då Lage Andréasson, PRO-ordföranden, i tidningen Pensionären säger att ”Vi har fått gehör för våra krav” så tror jag inte att alla pensionärer håller med honom, utan jag ser rubriken och skrivningarna som ett sätt att få pensionärerna att tro att allt blivit så bra i Socialdemokraternas Sverige.

När frågor om äldre diskuteras koncentreras ofta allt prat till saker som berör vård och omsorg. Jag tycker också att man skulle se över hur vi skall ta tillvara de äldres kunskap, kompetens och erfarenheter.

I Kina talar man om ”vördade gamla”, i Sydeuropa om människor i ”den goda tredje åldern”.

Jag tror att vi måste försöka få in en attitydförändring för de äldre, eller de som nått 65 år för att ta en exakt ålder, och om viss tveksamhet finns förstås om ordet ”äldre” kan användas redan där. Vi måste se de äldre som en resurs, inte bara tala om vilken vård och omsorg man behöver och med rätta kräver. Hur många pensionärer är inte beredda att hjälpa till och hjälpa andra människor. Men i dag finns för många spärrar för detta. Våra äldre är en aktiv del av samhället och det är också dags att ta bort de revirgränser som finns exempelvis mellan kommuner och landsting. Några av de värsta ord jag känner till i det svenska språket är ”medicinskt färdigbehandlad”. Det är två ord som används av sjukvården – för att skicka hem den aktuella personen från sjukvårdsinrättningen och för att det skall bli primärkommunen som tar hand om kostnadsansvaret. Samarbetet i vårdkedjan måste ske utan minsta tanke på vem som skall betala ”notan”. Det är i båda fallen skattepengar som hanteras. Detta tycks många glömma.

Man har också läst om problemen med att en äldre inte får bo på det ålderdomshem denne vill – kommunala gränser och regler sätter stopp.

Äldreomsorgen har i för många år och för länge präglats av ett kollektivistiskt tänkande och för liten hänsyn har tagits till den äldres önskemål.

Matlag, telefonkedjor, larm, s.k. väntjänst (finns många goda exempel) och organiserade besöksrundor med hjälp av t.ex. frivilliga från pensionärsorganisationerna kan komplettera och underlätta för hemtjänsten. Ett sätt att ytterligare förstärka hemtjänstens insatser – och att klara rekryteringsbehovet – vore att låta pensionärer mera aktivt deltaga.

Vi måste mera än i dag välkomna och stödja enskilda alternativ, som anhörigvårdare. Vi måste också nationellt se över frågan om statusen för hemtjänstens viktiga personal.

I det här sammanhanget måste också vårdgarantin komma in. Det kan inte vara rätt att placera äldre långt bak i operationsköer.

Jag anser också att ett fortsatt krav måste vara att betala tillbaka den del av folkpensionen som innehölls av staten under perioden 1993–1998.

Många pensionärer har i dag inte en ”skälig levnadsnivå” – alltför många pensionärer har visat upp exempel på detta.

Jag har full förståelse för att jämförelse görs mellan exempelvis riksdagsledamöternas höjningar av arvodet och att pensionärer inte har en pension som de kan leva på – eller i varje fall inte göra något ”extra” för.

En dag blir vi alla gamla, eller i varje fall äldre!

Stockholm den 18 september 2001

Rolf Gunnarsson (m)