Riksdagen avslår regeringens förslag om att inrätta en ny myndighet, Läkemedelsförmånsnämnden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fri prissättning på läkemedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av ett frivilligt förbetalningssystem av läkemedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffandet av det statliga apoteksmonopolet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att marginalsättningen och övrig policy gällande verksamheten i princip skall vara oförändrad under den tid som åtgår för att avveckla apoteksmonopolet, vilket innebär att monopolets lager- och leveransberedskap skall fullföljas som tidigare.
Riksdagen avslår regeringens förslag om dosdispensering och begär att regeringen återkommer med ett förslag som inte förhindrar konkurrens på detta område.
Läkemedelsförmånen har varit föremål för ett stort antal ändringar både vad gäller den mer principiella utformningen och ersättningsnivåerna de senaste 10–15 åren. Detta tyder på att statsmakten inte lyckats lösa de målkonflikter som uppkommer på ett område med statliga subventioner och en snabb produktutveckling som får genomslag på själva läkemedelskostnaderna, de politiska prioriteringarna inom sjukvården samt de problem ett fragmenterat kostnadsansvar skapar mellan olika politiska nivåer.
Frekventa regeländringar är inte önskvärt. De skapar osäkerhet för alla berörda – patienter, läkemedelsförskrivare, sjukvårdshuvudmän och läkemedelsbranschen. Förslagen i propositionen Den nya läkmedelsförmånen saknar nytänkande. Fortfarande är utgångspunkterna central kostnadskontroll, prisreglering och distributionsmonopol. Den stora förändringen är att en ny central myndighet dels skall överta prisregleringsfunktionen från Riksförsäkringsverket, dels skall bestämma vilka läkemedel som skall kunna subventioneras.
Detta är ett olämpligt förslag med tanke på den moderna läkemedelsutvecklingens centrala roll när det gäller att bota och begränsa utvecklingen av allvarliga och för samhället mycket kostnadskrävande sjukdomstillstånd.
Läkemedelskostnaderna är en förhållandevis begränsad del av kostnaderna för sjukdom i form av vård, sjukförsäkring, rehabilitering och förtidspension. Det allmännas kostnader för läkemedelsförmånerna uppgick till knappt 15,6 miljarder kronor år 2000. Detta bör jämföras med ökningen för sjukskrivning (sjukersättning) samma år motsvarande knappt 8 miljarder och en total kostnad på närmare 50 miljarder kronor för sjukskrivning och rehabilitering.
Ökningen av läkemedelskostnaden är den kostnadsökning som är lättast att försvara. Nya effektivare läkemedel minskar ofta övriga vårdskostnader märkbart.
Att intresset trots detta varit stort att minska läkemedelskostnaderna i Sverige, men också i andra länder inom EU, hänger sannolikt samman med att läkemedelsföretagen arbetar på en fri marknad, medan sjukvården i hög grad är politiskt reglerad.
Läkemedelsbranschen kännetecknas av betydande konkurrens, inte minst priskonkurrens. Företagen inom branschen är många, även om de senaste 10 åren har kännetecknats av stora fusioner.
Den forskande läkemedelsindustrin bygger sin existens på en omfattande läkemedelsforskning för att få fram nya, allt effektivare produkter. Ett fåtal framgångsrika projekt måste bära kostnaderna för de många projekt som måste avbrytas för att de inte klarar den successiva prövningen på effektivitet, säkerhet och kvalitet. För de innovativa företagen krävs för överlevnad stora intäkter från de relativt få projekt som klarar alla faserna från projekt till klinisk prövning och myndighetsgodkännande av produkten. Kostnaderna för forsknings-, prövnings- och godkännandeprocessen har ökat väsentligt under senare decennier, vilket bidragit till att fördyra de innovativa produkterna. På 60-talet var den genomsnittliga utvecklingstiden ca 3 år. I dag är den 10–12 år.
Att kostnaderna för läkemedel ökat beror i hög grad på de ökade krav som ställs på säkerhetsbedömningen. En annan faktor som påverkar utvecklingstiden beror på att läkemedelsforskningen i växande utsträckning är inriktad på sjukdomar som Parkinson, Alzheimer och benskörhet, vilka kräver längre tid för kliniska prövningar på grund av dessa sjukdomars långsamma förlopp. Snabbare forsknings- och utprövningsprocesser skulle kunna kompensera de fördyringar som de högre säkerhetskraven skapar. Mycken utveckling sker också på detta område framförallt i USA. Av vikt är att de godkännande myndigheterna anpassar sina normer till denna utveckling.
Läkemedelsbranschens speciella förhållanden borde ha beaktats, när regeringen föreslår förändra prisregleringar och subventioner för läkemedel.
Sverige har hittills tillämpat väl kända och transparanta prissättningsregler för läkemedel. Nu skall politiken skärpas och regleringen skall överföras till en helt ny organisation. Förslaget följer trenden inom EU, där framförallt vissa lågprisländer som Frankrike, Italien och Spanien har pressat priserna så lågt att branschfolk och politiker i USA hävdar att européerna uppträder som fripassagerare på USA:s utveckling av nya, potenta läkemedel. I bl.a. Wall Street Journal har de senaste månaderna förts en diskussion om det inte vore lämpligt att avstå från export av de nya, effektiva läkemedlen till EU om de europeiska prisregleringarna inte tillåter täckning för forskning och produktutveckling.
Prisreglering som inte tar hänsyn till innovationskostnader kan således utgöra ett betydande framtida hot dels genom att patienter inom EU inte får tillgång till den utveckling av läkemedel som pågår på världsmarknaden, dels genom att en allt njuggare prissättning i växande utsträckning stryper läkemedelsforskningen inom de europeiska läkemedelsbolagen och inom universiteten, dels genom att de totala vårdkostnaderna på sikt kommer att bli totalt högre eller alternativt att vårdkvaliteten försämras.
En rad europeiska länder tillhörde tidigare den absoluta täten inom läkemedelsindustri och läkemedelsforskning. Dessvärre har denna tätposition börjat försvagas just beroende på de faktorer som nämnts ovan. EU:s näringspolitiska mål att prioritera den innovativa läkemedelsindustrin står inte i samklang med den utveckling av regleringar som kännetecknat läkemedelsanvändningen inom många länder inom EU.
Läkemedelsbranschen kännetecknas av en stark pris- och produktkonkurrens. Det framgår av att åldrande innovativa produkter säljs till sjunkande priser samt att prissättningen sker med hänsyn både till själva produkten och dess effekter på vårdtider och minskande krav på andra vårdinsatser. Av dessa förhållanden kan man dra slutsatsen att närgångna pris- och vinstregleringar är av ondo liksom också långtgående ingrepp gällande branschens informationsverksamhet. (Satsningen på Apoteket AB:s producentobundna information är ett sådant inslag – ett inslag som dessutom kan skapa vissa säkerhetsproblem som det inte går att bortse från.)
Prissättningen av läkemedel bör således avregleras. Detta har bl.a. skett på Island och i Norge, och de effekter som har kunnat avläsas har varit positiva.
Att Sverige är beroende av de åtgärder som vidtas inom EU är helt uppenbart beroende på parallellimport av både generiska och innovativa produkter. Med tanke på vår egen läkemedelsindustri och patienternas krav på tillgång till nya, effektivare läkemedel är den typ av prisreglering som vi ser i Frankrike kortsiktig. Priserna på vissa innovativa produkter ligger i Frankrike på drygt 42 procent av USA-priserna. Resultatet måste efterhand bli en allt sämre tillgång på nya innovativa läkemedel, inte minst därför att parallellimport skapar en spridning av den kortsiktiga prissättningen på innovativa läkemedel till hela EU-området.
Regeringens förslag att inrätta en ny myndighet, Läkemedelsförmånsnämnden, som dels skall besluta vilka läkemedel som får ingå i läkemedelsförmånen, dels fastställer försäljningspris för läkemedel är olyckligt.
Prisregleringen på läkemedel bör successivt avvecklas. Därför bör ingen ny myndighet för prisreglering m.m. inrättas. En helt ny organisation brukar dessutom erfarenhetsmässigt öka regleringskostnaderna. Riksförsäkringsverket har sedan 1993 skött prissättningen inom läkemedelsförmånen på ett tillfredsställande sätt.
Tunga remissinstanser som Statskontoret, Riksförsäkringsverket och Läkemedelsindustriföreningen har avstyrkt förslaget om en ny myndighet.
Fri prissättning på läkemedel kan sannolikt lättare kombineras med det frivilliga förbetalningssystem gällande läkemedel som föreslogs i LFU 92 än den typ av förmånssystem som för närvarande finns. RFV framhöll också i sin remiss att ett sådant system kunde vara ett lämpligt alternativ till utformningen av nu gällande läkemedelsförmånssystem. Vill man minska antalet hushåll som avstår från att gå in i systemet, dvs. minska moturvalet, kan man exempelvis kräva högre inträdesbiljett eller en särskild karenstid för dem som avstått från att delta i systemet, när de vid ett senare tillfälle önskar gå med.
Regeringens förslag till ny läkemedelsförmånsnämnd bör avslås. Riksförsäkringsverket bör ha hand om den fortsatta verksamheten enligt de regler som gäller för närvarande tills ytterligare reformer av prisreglering och förmånssystem genomförts. Regeringen bör snarast utreda möjligheterna att övergå till fri prissättning på läkemedel och samtidigt införa ett frivilligt förbetalningssystem enligt den modell som föreslogs i LFU 92.
Enligt propositionen skall ett nytt verksamhetsavtal träffas mellan staten och Apoteket AB. Om förslagen genomförs kommer apoteksmonopolet att permanentas och ytterligare bidra till snedvridningen inom läkemedelsdistributionen.
Apoteket AB är ett statligt detaljhandelsmonopol. I samband med EG-förhandlingarna förband sig statsmakten att apoteksmonopolet enbart skulle avse apoteken, inte partidistributionen. Det avtalsförslag som regeringen skisserar i propositionen tycks bryta mot detta krav, vilket framkommer av formuleringen att bolaget skall ha den lager- och leveransberedskap som krävs. Denna formulering öppnar för möjligheterna att överta väsentliga partihandelsfunktioner.
Gränsdragningen mellan detaljhandeln och partihandeln har visat sig vara utomordentligt svår att upprätthålla på ett tillfredsställande sätt. Apoteket AB har – även om detta inte medgivits av ansvariga statsråd – använts som en bricka i olika regionalpolitiska satsningar, som dels hotat att skapa utomordentligt olämplig lokalisering av vissa av Apoteket AB:s planerade satsningar, dels skulle ha lett till ett övertagande av viktiga partihandelsfunktioner och då gjort moderna, redan befintliga partihandelsanläggningar helt obsoleta.
De samlade slutsatser som kan dras av Apoteket AB:s verksamhet som monopolföretag inom detaljhandelsdistributionen är att monopolet skapar högre kostnader och sämre service för konsumenterna och dessutom hela tiden hotar att integrera sin verksamhet bakåt i strid med EG:s krav på konkurrens.
Att regeringens skiss till nytt apoteksavtal dessutom öppnar för en återgång till apoteksmonopolets möjligheter att i praktiken självständigt sätta marginalerna på hela läkemedelssortimentet är i hög grad olyckligt. Denna möjlighet skapade och kommer att skapa monopolvinster i ordets egentliga bemärkelse.
Apoteksmonopolet skall avskaffas. Med konkurrerande apotek uppkommer inga krav om offentlig reglering av apotekens marginalsättning. Konkurrensen gör en sådan mycket svårhanterad reglering onödig.
Ett apoteksväsende med fri etableringsrätt, dock med vissa kompetenskrav, främjar utvecklingen av nya detaljhandelsformer och nya former av branschblandning. En effektivisering av handeln med läkemedel ger klara konsumentfördelar. Att tro att statens och landstingens styrning av Apoteket AB kan ersätta de effekter som uppnås på en konkurrensutsatt marknad stämmer inte med de erfarenheter som gjorts under de senaste seklerna. Det visar endast att regeringen eller kanske snarare Socialdepartementet inte har förstått den dynamik och de dynamiska effekter som fri prissättning, fri etableringsrätt och produktutveckling skapar.
Att förhållandena inom apoteksmonopolet skapar stora konsumentproblem framgår tydligt av de alltfler klagomålen från konsumenter, även i storstadsområdena, på dålig service gällande öppettider, avstånd till närmaste apotek och inte så sällan dålig leveranskapacitet. Monopolet är med rätta mycket kritiserat trots en lojal personal. Lagenligheten av tillämpningen av monopolet har anmälts till EG-domstolen för en eventuell senare prövning i tingsrätt. I ett sådant läge bör regeringen visa handlingskraft och snarast avskaffa apoteksmonopolet i stället för att vänta på en dom som kan tvinga fram snabba förändringar.
I propositionen berörs också villkoren för dosdispensering, dvs. att läkemedel förpackas individuellt för enskilda patienter med hänsyn till frekvensen av intaget av läkemedel m.m. Systemet togs i början av 90-talet fram på dåvarande Apoteksbolagets initiativ. Servicen tillhandahölls utan kostnad för patienterna eller snarare kommunerna, som avlastades arbete på vårdhem och inom hemtjänsten. När verksamheten växte, växte kostnaderna, och Apoteket AB var tvunget att ta ut ersättning för servicen. Kostnaden har emellertid inte redovisats öppet utan inrymts i läkemedelsmarginalerna.
Tjänsten dosdispensering utförs i vissa fall för närvarande dels av partihandelsföretag som Kronans droghandel, dels av apoteken. Med regeringens förslag kommer dosdispenseringen endast att ske genom apotekens försorg. Detta är ytterliggare ett exempel på hur konkurrensen begränsas med åtminstone på sikt negativa kostnadseffekter som följd.
Regeringens förslag till dosdispensering avslås och riksdagen begär ett nytt förslag som befrämjar och inte hindrar konkurrensen mellan olika företag, som har kompetens att sköta dosdispenseringen på ett kostnadseffektivt sätt. Partihandeln har samma läkemedelskompetens som apoteken genom kravet på ansvarig apotekare och dessutom ofta större och bredare erfarenheter än apoteken, när det gäller sortering, förpackning och logistik.
|
Stockholm den 30 januari 2002 |
|
|
Margit Gennser (m) |