Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en översyn av hela begreppet kultur bör göras i syfte att renodla en kulturmoms, där även människor som dansar själva kan innefattas i kulturen.
Allt som är kultur kanske inte är något nöje. En del av det som är nöje räknas inte som kultur. Det sägs ofta att det som skiljer människan från djuren är kulturen.
En annan sak som skiljer människan från djuren är att människan kan le och betala skatt, dock ej samtidigt. Det mesta av det som definieras som kultur har därför numera fått en lägre mervärdesskatt än den gängse. Dock ej dans, när den utövas av kulturkonsumenten och inte bara av kulturproducenten.
Gränsen mellan olika aktiviteter är sannerligen inte glasklar. När man ser melodifestivalen, där dansband står på scen och sjunger till färdiginspelad musik, förstår man ju att det helt klart är definitions- och gränsdragningsproblem.
Diskussionen beror i grunden på att Sverige har världens högsta skattetryck. Därmed har vi också världens högsta skatt på i stort sett allting, inklusive mervärdesskatten. Tillsammans med Danmark toppar vi med 25 %. Det gör i sin tur att var och en som håller på med någon verksamhet enkelt kan visa att skatten, jämfört med hur den är i andra länder och jämfört med vad som vore rimligt, är alldeles för hög. Det här kan då leda till att man i smala sektorer lyckas driva igenom någon typ av undantag från de här reglerna om de högre skatterna, med goda och slagkraftiga argument för varje frågeställning. Men det leder hela tiden till ytterligare nya gränsdragningsproblem. Allt som är i anknytning till varje vara eller tjänst som flyttas från den högre skattesatsen till den lägre vill naturligtvis också flytta in i den varma famnen av en lägre skattesats. Det är inte bara gränsdragningsproblem. Det här medför naturligtvis också olika typer av snedvridningar när det gäller konsumtion.
Vi i Folkpartiet tycker i grunden att det är bättre att man har lägre och generella skattesatser, inklusive en lägre inkomstskatt, och att människor sedan kan bestämma själva vad de vill använda sina pengar till. De kanske över huvud taget inte vill välja mellan kultur och andra nöjen, utan de vill kanske använda pengarna till något helt annat.
Dock, likt Mark Spitz som behöll sin mustasch, vill jag ändå peka på det faktum att som situationen nu är missgynnas ofta den mer folkligt förankrade verksamheten. Då innerstadsbon besöker Operan, för att i sammetsstolar passivt titta på då Gizelle spelas och andra människor dansar, får hon sin biljett inte bara subventionerad av kulturstöd utan kvarvarande biljettpris belastas med endast 6 % moms. När byns enda blondin besöker bygdegården för att lyssna på när Arvingarna sjunger om Eloise och samtidigt faktiskt dansa själv ska hon betala 25 % extra för momsen på inträdesbiljetten.
Det kan finnas goda skäl att avvika från grundregeln om generell skattesats. En renodlad kulturmoms bör då gälla. En mer förutsättningslös översyn om en definition på detta område behöver göras, där man mer utgår ifrån människors upplevelser, och någorlunda rättvisande gränsdragningar kan göras, där de fina salongernas traditionella värderingar inte avgör.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |