Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skatternas och bidragens betydelse för inlåsningseffekt och minskat handlingsutrymme.
Mer än ett barn av tio lever i familjer som uppbär socialbidrag. En femtedel av den disponibla inkomsten för ensamstående med barn består av ekonomiskt stöd. Otryggheten handlar om att alltför många i dag känner att osäkra bidragsbeslut från politiker styr deras tillvaron och skapar en oro vilken inte rimligen kan befrämja ett gott föräldraskap.
”Får jag 500 kronor mer i lön så sjunker bara bostadsbidraget med motsvarande summa” – säger Marie, ensamstående mamma.
Hon menar att det svenska bidragssystemet är lite märkligt eftersom det inte gynnar dem som arbetar. Om Maries situation och andra med liknande erfarenhet kan man läsa i tidskriften Amelia 10/01 under rubriken ” Sparlågelivet”.
Till familjens ekonomiska situation måste läggas de extremt höga skatterna som utan tvekan utgör en familjs absolut största utgifter. Det stora bidragsberoendet som detta fört med sig är ett system som låser in familjen i en rundgång av höga skatter och bidrag och starkt påverkar ett barns uppväxtmiljö. I stället för att välkomna föräldrars och barns önskemål om att själva kunna påverka sina liv och finna livskraft så möts många av misstro och förbud. Samhället har svårt att acceptera nya vägar och mönster för att kunna ta sig ur denna inlåsning.
Detta stora bidragsberoende skapar frustration och otrygghet. Rundgången mellan skatter och bidrag som utmärker det svenska systemet får till följd att många hushåll betalar skatt med den ena handen och får tillbaka bidrag med den andra. I stället för att öka behovet av bidrag borde regeringen öppna möjligheter för människor att ta sig ur detta bidragsberoende, fattigdomen och den ökade graden av ohälsa. Tro på dem och ge dem möjlighet att få forma sina liv.
Enmansutredaren Gabriel Romanus fick i uppdrag att analysera de samlade effekter för barnfamiljer av skatter, bidrag och avgifter. Utredningen valde att avgränsa undersökningen till vad som upplevdes vara de centrala familjestöden, bostadsbidrag, barnbidrag och underhållsstöd. Tyvärr valde regeringen att inte låta skattesänkningars eventuellt gynnsamma effekt för låg- och medelinkomsttagare ingå i utredningsdirektiven. Men, den stora behållningen av utredningen blev ändå att den klart visar på att höga skatter leder till höga marginaleffekter – främst för denna grupp. Detta har moderaterna också hävdat sedan länge och borde inte ha varit främmande för regeringen.
Det höga skattetrycket begränsar familjers möjlighet att klara sig själva. Det mest naturliga hade i stället varit att den som betalar skatt inte samtidigt skall behöva bidrag och den som behöver bidrag skall inte behöva betala skatt.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |