Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett reformerat beskattningssystem för förmånsbilar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beskattning av egenföretagares firmabilar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förmånsbeskattning och privatimporterade bilar.
Det är i grunden en avvikelse från principerna för inkomstbeskattning att det alls finns särskilda regler för beskattningen av bilförmån. I stort sett alla förmåner en anställd erhåller vid sidan av kontant lön ska beskattas till sitt faktiska värde. Orsaken till detta är lika uppenbar som den borde vara självklar. Inkomster ska beskattas enligt samma regler oavsett vilken valuta de betalas ut i. Sedan kan människor bestämma själva vad de vill använda sina pengar till. Grundregeln bör vara att det inte ska finnas anledning för människor att försöka få ut delar av sin lön i andra former för att därigenom göra skattearbitrage-vinster. På 80-talet blev ”fringis” ett vardagsbegrepp. 90/91 års skattereform rensade upp ordenligt i träsket av särskilt gynnsamma skattevillkor för den som tog en del av sin lön i olika typer av varor och tjänster.
Tyvärr finns alltid särintressen som kan finna anledning att gynna konsumtion av sina egna produkter genom att försöka driva igenom en gynnsammare beskattning av just den egna varan eller tjänsten. En sådan skatteförmån gynnar en viss producentgrupp mycket men drabbar var och en i allmänheten så lite att få ser anledning att hålla emot.
Beskattning av förmånsvärde av personbil avviker från grundreglerna i inkomstskattesystemet. Sådan förmån beskattas inte med sitt faktiska värde utan efter uppställda schablonregler. En tydlig rågång mellan den som har bilen som förmån (alltså en form av lön) och den som har bilen som arbetsredskap görs inte heller. Detta gäller särskilt för egenföretagare. Vissa förbättringar har gjorts, men är inte tillräckliga. En egenföretagare ska inte behöva betala inkomstskatt för en bil som i ett större företag skulle betraktats som en firmabil och beskattning för tjänsteanvändaren därmed inte alls utgick.
En grundläggande avvikelse är att bilens kapitalvärde inte utgörs av bilens faktiska inköpspris, utan efter listpriser som fastställs av skattemyndigheten. Det finns därigenom exempel på att personer som införskaffar bilen på andra sätt, billigare, likafullt åsätts ett högre förmånsvärde. Detta kan få till konsekvens att en egenföretagare åsätts förmånsbeskattning för en bil som är ett arbetsredskap och till ett belopp som överstiger den aktuella bilens värde.
Samtidigt innebär detta att förmånsbilsinnehavare har liten eller ingen drivkraft att införskaffa bilen till lägre inköpspris. Det i sin tur bidrar till att upprätthålla en svag konkurrenssituation i bilförsäljningsbranschen i vårt land. I skrivande stund gör den svaga kronkursen att privatimport är mindre lönsam, men under långa perioder har privatimporterade bilar varit ett kostnadseffektivt sätt att köpa bil. Dock ej för förmånsbilsinnehavaren.
I grunden borde förmånsbilssystemet omarbetas så att den som har sin bil som löneförmån betalar skatt för det faktiska värdet. Mer kortsiktigt bör åtminstone bilens faktiska inköpspris utgöra grund för förmånsbeskattningen.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Lennart Kollmats (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |