Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att styrkta gåvor/bidrag upp till ett belopp på 25 000–50 000 kr för information och upplysning inför en folkomröstning skall vara avdragsgilla vid beskattningen av fysiska personer.
Den 28 september 2000 höll Danmark folkomröstning om en eventuell anslutning till EMU. Resultatet blev nej efter ett högt valdeltagande på nästan 88 procent. Folkomröstningen i Danmark har ansetts få stor betydelse för EMU-politiken i Sverige och Storbritannien.
Det finns därför ett antal förhållanden som bör uppmärksammas i samband med den danska folkomröstningskampanjen.
För det första var de ekonomiska resurserna och tillgången till massmedierna mycket ojämn mellan ja- och nej-sidan. Alla tidningar av betydelse utom en tog klar ställning för ja-sidan. Samma gällde i princip TV och radio.
För det andra var en stor majoritet i folketinget ja-förespråkare och samma gällde näringslivet, dess organisationer och den fackliga rörelsen. Sällan har man så tydligt sett en uppdelning mellan eliterna – de politiska, organisationsföreträdarnas och näringslivets – och folket.
Trots en ekonomiskt starkt uppbackad kampanj för ett ja lyckades inte kampanjen. Detta visar en sak – makt och pengar har sina begränsningar i denna typ av kampanjer. Det går dock inte att låta sig nöjas med ett sådant konstaterande. Den bristande balansen i ekonomiska resurser och massmedieresurser föder – trots en kampanjseger – bitterhet över de mycket ojämlika villkoren. Detta är allvarligt på sikt för i första hand demokratins och politikernas legitimitet men också för näringslivets och de fackliga organisationernas. Staten måste när den arbetar med upplysningskampanjer vinnlägga sig om att frågorna belyses från olika perspektiv. Hur detta kan ske i praktiken i ett specifikt fall framgår av min motion med anledning av regeringens proposition 2001/02:8 om Niceavtalet.
Många av de frågor som gäller utvecklingen av EU är utomordentligt långsiktiga till sin karaktär och leder dessutom till avgörande och mycket djupgående förändringar gällande svensk suveränitet och minoritetsskydd för svenskar i en sammanslutning, där Sverige befolknings- och röstmässigt väger mycket lätt.
Människor måste kunna skaffa sig en god, mångfasetterad uppfattning av vad olika alternativ innebär. En sådan information erhålls bäst om staten, de stora organisationerna och etablissemanget inte är ensamma finansiärer. Det fordras en god spridning av informationsresurserna på medborgarnas egna villkor.
Den splittring vi sett i Danmark mellan ”elit” och ”folket” åtminstone i EMU-frågan tycks också finnas i Sverige. I Storbritannien är förhållandena däremot helt annorlunda. Vad kan det bero på? Den politiska traditionen med enmansvalkretsar spelar säkerligen en stor roll. En annan faktor av betydelse är större möjligheter att samla in pengar från enskilda medborgare. Lägre skatter och inte minst välbeställda britter bosatta utomlands bidrar till att finansiera ett aktivt politiskt arbete, ofta fristående från de politiska partierna.
Det är väsentligt att vi i Sverige får mer av möjligheter till en fri – och en från starka organisationer fristående – opinionsbildning. Det går att främja en sådan utveckling genom att låta enskilda få rätt till skatteavdrag för gåvor till information och upplysning om frågor som kan tänkas bli föremål för en folkomröstning. Avdraget kan maximeras till 25 000–50 000 kronor. I efterhand bör det inte kunna hävdas att medborgarna inte har förstått vad de sagt ja eller nej till och medborgarna skall inte heller kunna hävda att staten och dess elit har försökt diktera vad de skall tycka.
De skattepengar som satsas på upplysningsverksamhet, t ex gällande EU och EMU inför en eventuell folkomröstning, bör således i betydande utsträckning allokeras via skatteavdrag för gåvor från enskilda personer.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Margit Gennser (m) |