Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till avvecklingsplan för kapital-, utdelnings- och realisations-, förmögenhets-, arvs- och gåvoskatten.
Rent allmänt fordras det goda incitament för sparande i ett modernt och utvecklingsorienterat samhälle. Sparande som investering för framtida avkastning är naturligt och nödvändigt i en fungerande marknads- och tillväxtekonomi. Det gäller för såväl enskilda individer och hushåll som för företag, organisationer och andra marknadsaktörer. Sparande i aktier är av fundamental betydelse för ett differentierat och utvecklingsinriktat näringsliv. Ett sådant sparande hämmas av utdelnings- och realisationsvinstskatter.
När beskattningen av olika sparformer antar sådana proportioner som i vårt land riskerar incitamenten för sparviljan att urholkas och därigenom även själva livsnerven för det finansiella systemet. Redan höga inkomstskatter, även i låg- och mellaninkomstskikt, lämnar små eller inga nettomarginaler över för sparande, ett sparande som i sin tur sedan utsätts för oskälig och orimlig beskattning.
År 1999 var statens samlade intäkter för de kapital-, förmögenhets-, arvs- och gåvoskatter som belastar individerna 35,791 miljarder kronor. Det utgör mindre än 2 procent av BNI och bortfallet torde kunna mötas med motsvarande besparingar.
Av räntebehållningen på ett vanligt sparkonto tar årligen kapitalskatten ca en tredjedel. Är förmögenhetsskattegränsen passerad avgår ytterligare 1,5 procent av räntebruttot. Lägg därtill den årliga inflationen, vanligen större än räntenettot, som bidrar till att urholka realvärdet av sparkapitalet.
Först kan man notera att det råder olika beskattningsvillkor för olika ägar- respektive aktiekategorier, något som i sig kan uppfattas som märkligt och orättvist.
Snittutdelning på aktier är ca 2 procent. Cirka en tredjedel härav går till skatt, och förmögenhetsskatten, om den gränsen passerats, tar 1,5 procent eller tre fjärdedelar. Om börskurs och utdelning håller jämna steg riskerar den skattskyldige i sådant fall en negativ avkastning.
Skatt vid försäljning av aktier är till 30 procent oberoende av vilken avräkningsregel för anskaffningskostnad som tillämpas. Det stimulerar knappast aktiehandel och i syn- nerhet inte bland småsparare, vilket skulle behövas.
Alla i vårt land som innehar en förmögenhet över en viss beloppsgräns – utom några miljardärer som är undantagna för att de inte ska flytta sitt kapital utanför landet – har att erlägga förmögenhetsskatt. Inte minst i samband med ny fastighetsvärdering, som bl a vilar på marknadsprisbildens variation runt om i landet, har många fastighetsägare- utan att ha vidtagit några standardhöjande åtgärder i sina fastigheter – plötsligt funnit sig vara också förmögenhetsskattepliktiga utöver den principiellt motbjudande boskatten (fastighetsskatten). På grund av detta tvingas många fastighetsägare med små eller måttliga inkomster antingen att låna pengar för att hanka sig kvar eller avyttra och flytta från sina hus, hus som för många varit en ”sparbössa” och trygghet inte minst för ett liv på äldre dar. Men även många småhusägande barnfamiljer, med dryga löpande utgifter, finner sig här snärjda i en ekonomisk fälla.
Även om regeringen medelst ett trixande och diverse taktiska reträtter från den abnorma boskatten försöker mildra dess verkningar, bl.a. genom att föreslå en höjning av förmögenhetsskattegränserna (för enskilda respektive makar), sänka fastighetsskatten och införa en begränsningsregel för uttag av fastighetsskatt, visar detta på behovet av kompensatoriska åtgärder för i grunden orimliga konsekvenser av samverkande, osunda, överdrivna och verklighetsfrämmande beskattningsambitioner.
Dessa skatter är också ett uttryck för ingrepp i äganderätten. Inte nog med att en stor del av kvarlåtenskapen eller gåvan en gång kan ha byggts upp eller förvärvats med nettobehållningen efter hårt beskattade förvärvsinkomster – man skall också beskattas för det man till äventyrs lämnar efter sig eller ger bort över ett visst värde. Man kan t.ex. undra varför den kontanta gåvoskattegränsen går vid 10 000 kronor medan arvsskattegränsen ligger vid 70 000 kronor? Varför sådan skatt överhuvudtaget?
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Henrik S Järrel (m) |