Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över möjligheterna att låta ersättning för knutna naturvårdsavtal få föras in på ett skogskonto.
Under kapitlet ”Levande skogar” i miljömålspropositionen finns ett delmål om att minst 900 000 ha skyddsvärd skog ska undantas från skogsproduktionen fram till år 2010. Delmålet förutsätter enligt regeringen ett frivilligt ansvarsskydd för minst 500 000 ha skogsmark. En viktig del i arbetet med att stimulera den frivilliga avsättningen är upprättandet av s k naturvårdsavtal. Många markägare väljer dock att avstå från att ingå naturvårdsavtal på grund av dagens system där ersättning för naturvårdsavtal inte får föras in på markägarens skogskonto.
Det finns tre typer av av skyddsåtgärder för att bevara skyddsvärd skog: naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal.
Reservatsbildningar syftar till att skydda större områden, 5 ha och uppåt, med särskilt höga naturvärden. Skogsägaren förlorar brukningsrätten av marken och skötseln övertas av staten via länsstyrelsen. Naturreservat som bildas genom markköp resulterar i reavinstbeskattning, ofta enligt reglerna för delavyttring.
Syftet med biotopskydd är att bevara mindre områden, upp till 5 ha, med särskilt skyddsvärda biotoper i skogsmark. Inom biotopskyddsområden får inte bedrivas verksamhet eller vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön. Ett beslut om biotopskydd gäller för all framtid, även mot en ny ägare. Allframtidsupplåtelser reavinstbeskattas.
Naturvårdsavtal skiljer sig dock från både naturreservat och biotopskydd. Ett naturvårdsavtal är ett frivilligt avtal som träffas mellan skogsvårdsstyrelsen och en skogsägare som har ett engagemang för naturvården. Avtalet tecknas i syfte att bevara och utveckla ett områdes naturvärden och tecknas för en viss tid. Skogsägaren får en ersättning som delvis täcker värdet av vad denne avstår. Avtalstiden kan variera men uppgår oftast till mellan 30 och 50 år. Då avtalet ingås frivilligt skall ersättningen enligt skogsvårdsstyrelsens syn, ses som en stimulans och en erkänsla till skogsägaren för den naturvårdsinsats som görs. Ersättningen täcker inte till fullo värdet av den inskränkning i nyttjandet som avtalet innebär. Ersättningar som hittills utbetalats ligger i genomsnitt på 8 000–10 000 kr/ha. Naturvårdsavtal anses som en nyttjanderätt, ungefär som arrende, och ersättningen beskattas som inkomst av näringsverksamhet. Ersättningen skall i sin helhet tas upp som inkomst det året ersättningen utbetalas, oavsett på hur många år avtalet löper.
Sverige har jämfört med andra länder en mycket låg andel skyddad skogsmark. Naturvårdsavtalen är därför ett viktigt led i att ytterligare stimulera arbetet med att bevara skyddsvärd skogsmark samtidigt som det är ett viktigt led i att uppnå miljömålet för skogen. Många skogsägare vill dock ogärna ingå naturvårdsavtal då ersättningen som utbetalas vid ingång i avtalet inte är berättigad att föras in på skogsägarens skogskonto.
Flera av markägarna i Sverige står inför att fortsätta bruka skyddsvärd skog om inte villkoren för naturvårdsavtal förändras. Om inte denna mark tas ur produktionen är det slutliga skedet avverkning, då självklart eventuella skyddsvärda miljöer går förlorade. Möjligheterna att låta ersättningen för naturvårdsavtal få föras in på skogskonto kan förbättra förutsättningarna för att uppnå miljömålet ”levande skogar”, vilket kräver förändringar av dagens regleringar av skogskonton. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Jonas Ringqvist (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Siv Holma (v) |
|
Kjell-Erik Karlsson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Johan Lönnroth (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Per Rosengren (v) |