Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om enklare regler för fåmansföretagare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en normallönemodell för beskattning av utdelning och reavinster i fåmansföretag.
De s.k. 3:12-reglerna uppkom efter skattereformen 1990–91 för att förhindra ägare av småföretag att få sin inkomst beskattad i inkomstslaget kapital istället för tjänst då detta medför en lägre skattesats. Problemet med 3:12-reglerna är att de är komplicerade och hämmar investeringar i fåmansföretag med aktiva ägare.
Kristdemokraterna beskriver i denna motion sin principiella kritik mot 3:12-reglerna och föreslår alternativa lösningar. Vad propositionens lagförslag beträffar anser Kristdemokraterna att regeringen endast ägnar sig åt att sätta lappar på ett redan tjockt lapptäcke.
Regeringen föreslår i proposition 2001/02:46 Ändringar i de särskilda skattereglerna för vissa andelsägare i småföretag, m.m. att 3:12-reglerna görs tillämpliga om andelsägaren själv eller någon närstående varit eller är verksam i ett fåmanshandelsbolag i vilket företaget äger andelar. Reglerna ska också gälla i de fall en delägare i ett fåmansföretag är eller har varit aktiv i ett fåmanshandelsbolag som ägnar sig åt liknande verksamhet som fåmansföretaget. Enligt propositionens förslag ska 3:12-reglerna också utökas så att de omfattar även andelsägare och närstående i moderföretag i de fall verksamheten helt eller delvis drivs i dotterföretag. Dessa två förslag syftar till att hindra ett kringgående av 3:12-reglerna genom olika bolagskonstruktioner.
Dessutom föreslås att andelar i ett företag inte ska vara kvalificerade om utomstående i betydande omfattning äger andelar i företaget. Till sist föreslås också en ändring av undantagsbestämmelserna om att en underprisöverlåtelse från ett företag inte ska medföra beskattning i inkomstslaget tjänst.
De s.k. 3:12-reglerna uppkom i början av 1990-talet i samband med skattereformen 1990–91. I huvudsak är deras syfte att förhindra skattearbitrage. Då skattesatsen för inkomst av kapital är lägre än skatten på inkomst av tjänst skulle företagare kunna lockas att ta ut vinster från sitt företag genom inkomstslaget kapital. De s.k. 3:12-reglerna förhindrar detta genom att kapitalavkastningens andel kopplas till det tillskjutna kapitalets storlek.
I fåmansföretag anses den rimliga avkastningen på investerat kapital vara anskaffningsvärdet av aktierna i företaget multiplicerat med statslåneräntan plus 5 procentenheter. Utdelningar därutöver i fåmansbolag anses vara inkomst av tjänst. Beskattningen bestäms således schablonmässigt.
Motsvarande beskattning av fåmansföretag vid avyttring av andelar är också schablonmässig. Den innebär att reavinsten delas upp i två lika stora delar. 50 procent av reavinsten beskattas som inkomst av kapital medan 50 procent beskattas som inkomst av tjänst. Denna beskattning bygger på ett antagande att företagaren en längre tid valt att inte ta ut arbetsinkomster från företaget.
Enskilda fåmansföretagare har råkat mycket illa ut på grund av de s.k. 3:12-reglerna. Inom t.ex. IT-branschen har på senare år flera svåra situationer uppstått för entrepenörer.
T.ex. har det inträffat att en delägare i ett fåmansföretag har sålt sin andel av ett företag som han en gång varit med och startat, och gjort en stor vinst. Fåmansföretagarens betalning har dock inte skett i form av kontanta pengar utan i form av aktier i förvärvarens företag. På kontraktsdagen har dessa aktier kanske varit värda flera miljoner kronor. Reavinsten har då enligt 3:12- reglerna delats upp i två lika stora delar, hälften som inkomst av kapital och den andra hälften som inkomst av tjänst. Ofta har dock säljaren varit förhindrad av köpkontraktet att omgående sälja aktierna i det förvärvande företaget som han fick i betalning. Dessa aktier har sedan av olika anledningar minskat i värde. För den del av skatteskulden som avser inkomst av kapital blir det inga större problem då reavinst vid första försäljningstillfället, dvs förvärvandet av aktierna i köparens företag, kan kvittas mot en motsvarande reaförlust vid försäljningen av samma aktier. Fåmansföretagaren kan därmed sägas ha gjort en dålig affär, vilket reducerat vinsten från företagsförsäljningen till noll.
Däremot kan fåmansföretagaren få stora problem med den andra delen av reavinsten som enligt 3:12-reglerna beskattas som inkomst av tjänst. En sådan skatteskuld kan uppgå till miljontals kronor medan den tillgång som ska användas till att betala samma skatt kan ha förlorat en stor del av sitt värde. Den skatteskulden påverkas inte av en eventuell depreciering av de värdepapper som företagaren fick i betalning för sitt företag.
Visserligen kan en del av denna problematik skyllas på okunnighet hos de parter som ingår i kontrakt som förhindrar dem att realisera aktievinster direkt och därmed sin förmåga att betala skatteskulden. Men att företagare tvingas i personlig konkurs på grund av skatteskulder för inkomst av tjänst som egentligen är en reavinst som förbytts i förlust, är helt orimligt.
Kristdemokraterna anser att de s.k. 3:12-reglerna som regeringen utformat är kontraproduktiva. Den höga beskattningen av fåmansföretag som uppstår då en så stor andel av utdelning eller reavinst ska beskattas som inkomst av tjänst gör att fåmansföretag med hög risk är mindre attraktiva än andra investeringar med låg risk. Kristdemokraterna anser att denna politik är direkt skadlig för samhällsekonomin och hämmar nystartandet av företag. Regeringens förslag i propositionen syftar till att täppa igen de hål som företagare på olika sätt hittar i det existerande regelverket. Kristdemokraterna anser att det är symptomatiskt för ett krångligt regelverk att företagare på det sättet försöker undkomma de s.k. 3:12-reglerna. För varje ny regel som regeringen inför för att täppa till regelverket blir det dessutom än krångligare. Till sist har Sveriges fåmansföretagare en djungel av regler, undantag och system att förhålla sig till. Därtill kommer skatternas hämmande effekt på företagandet.
Det följer av sig självt att ett sådant komplicerat regelverk i sig hämmar investeringar och utveckling. Regeringens inställning gränsar nästan till ren diskriminering av mindre företag som leds av sina ägare. Istället för att ständigt kontrollera att ingen får för låg skatt borde regeringen ägna sin kraft åt att skapa ett företagsklimat där fler upptäcker möjligheter att starta företag.
Kristdemokraterna förespråkar visserligen också en schablonmodell. Men istället för att ta sin utgångspunkt i kapitalets avkastningsandel av en utdelning och låta all överskjutande utdelning vara inkomst av tjänst borde man göra tvärtom. Genom att först genom en schablon fastställa den normala lönen för en fåmansföretagare och därefter låta all överskjutande utdelning vara inkomst av kapital uppnår man en större jämställdhet mellan beskattning av fåmansföretag och företagsformer.
Fördelarna med en normallönemodell är flera. Investeringar i fåmansföretag skulle belönas på ett rimligt sätt jämfört med andra investeringar. Reglerna blir enklare, administrationskostnaderna för fåmansföretagaren skulle minska och stabiliteten och förutsägbarheten för fåmansföretaget skulle öka. Givet att företagaren kontinuerligt tar ut en normal lön kan en eventuell reavinst vid avyttring av andelarna i företaget anses vara inkomst av kapital och beskattas på det sättet.
Regeringen beslutade 1999 att en utredning om beskattningen av fåmansföretagare skulle presenteras senast den 31 oktober 2001. Utredningen har dock försenats och väntas bli färdig först den 31 maj 2002. Enligt det direktiv som regeringen gav denna utredning finns det en möjlighet att en normallönemodell skulle kunna introduceras.
|
Stockholm den 8 november 2001 |
|
|
Kenneth Lantz (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Harald Bergström (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Magnus Jacobsson (kd) |
Per Landgren (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |