Kultursponsring

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om tydliga harmoniserade avdragsregler för kultursponsring.

Motivering

Kultur är en förutsättning för ett civiliserat samhälle. Kulturen är inspirationen till mycket kreativitet, utveckling och en sinnenas och själens rekreation. Utan kultur vore vi andefattiga. Däremot är det svårt för oss att kvalitetsbedöma kultur. Smaken är så subjektiv att det blir omöjligt. Det är enkelt att konstatera att Mozarts kulturella skärpa överglänser Sven-Ingvars, men hur värderar vi Ravel mot Rachmaninov? Det kan vi inte och här ligger tjusningen med kultur. Den har en inneboende subjektivitet. Därför är det varje civiliserat samhälles uppgift att värna den kulturella mångfalden.

Samtidigt som vi måste vårda vårt kulturarv måste vi tillse att det finns goda förutsättningar för det nyskapande och gränsöverskridande att frodas. I det nya, excellenta och radikala ligger framtidens utmaningar. Här formas den nya tidens ideal, skräck och relationer. Det är en viktig uppgift för politiken att skapa ett samhälle där kultur kan växa.

Det är också kulturens roll att ifrågasätta samhället i vilket den verkar. Kultur skall utmana och pröva gängse sanningar. Genom historien har kulturen haft en betydelsefull roll i utvecklandet av och kampen för mänskliga rättigheter och demokrati. Konst, teater och musik har varit kraftfulla politiska instrument som kunnat användas även i envälden där normala demokratiska uttryckssätt varit förbjudna. Samtidigt finns det förstås exempel på det motsatta. När kulturen spelat ondskan i händerna och använts för att försköna, förklara och dupera fram det vedervärdiga. Totalitära stater har alltid varit snabba att försöka få total kontroll över kulturen. Dels därför att de vetat om dess kraft och fruktat den, dels därför att de är beroende av kulturen för att uppnå den fullkomliga idéhegemoni de eftersträvat. Det är viktigt att kulturen står fri. En fri kultur är en garant mot det totalitära.

I Sverige föreligger inga sådana risker, men ändå finansieras en stor del av kulturlivet av offentliga medel. Det är synd att kulturen inte kan vara friare. Det finns flera fördelar att uppnå med en friare kultur:

För det första stimulerar ett friare och mer varierat kulturutbud mångfalden och den konstnärliga kvaliteten. Det är aldrig bra för någon verksamhet att bara ha en finansiär. Det måste till fler aktörer på kulturmarknaden för att trygga den kulturella mångfalden.

För det andra finns det inbyggda problem med offentlig finansiering som är svåra att överse. Skatt är till sist medel som avtvingats medborgarna, och förutsatt att en målsättning med politiken är att sänka skattetrycket måste alternativa finansieringsformer av det som i dag är offentligt finnas sida vid sida.

För det tredje är det ett önskvärt tillstånd för kulturen att vara så fri från det offentliga som möjligt, ty det är kulturens uppgift att vara en samhällskraft skild från de offentliga institutionerna. Häri ligger ett egenvärde.

Kultur har inte samma förutsättningar som näringsverksamhet eller idrott. Skillnaden är att kulturen har svårt att finna samma ekonomiska avsättningsmöjligheter. Det är ytterst lite av den kultur som skapas i dag som bär sig själv ekonomiskt. Förklaringen går att finna i kulturens väsen. Mycket kultur är avantgarde och skapas inte för att attrahera samtiden. Det gör att marknaden för dagens kultur i flera fall kommer att finnas först i framtiden. Det här är kulturens historiska dilemma. Den missförstådde konstnären som bara lyckas sälja en enda tavla – som dessutom köps av hans bror i ett uttryck av medlidande – och skär sig i örat i missmod. Samma konstnär ropas 100 år efter sin död ut på världens finaste auktioner och hans verk säljs för hundratals miljoner kronor per tavla. Organisten i Leipzig som lever en undanskymd tillvaro och komponerar tusentals alster dör okänd. I dag betraktas han som den främste i sitt skrå.

Om kultur inte i alla tider varit beskyddad antingen av stater eller mecenater skulle vi förmodligen gått miste om några av mänsklighetens största mästerverk.

Däremot är det långt ifrån givet att staten lyckas tillvarata all kultur, vilket tidigare nämnts. Mozarts Trollflöjten uppfördes inte på Staatsoper i Wien, utan där spelades något annat som i dag glömts bort. Staten kan underlätta för avantgardismen, men det krävs mecenater för att kulturen verkligen skall få en chans att blomstra.

Från företagshåll utrycks det ofta önskemål om att sponsra kultur, precis som många företag finansierar idrott i olika former. Ett hinder för en utveckling av kultursponsringen är skattereglerna som råder. Ett företag har rätt att dra av kostnader för sponsring av idrott men inte för sponsring av kultur. Samma sak gäller inköp av kultur till företaget. Det är möjligt att dra av ett nytt skrivbord till kontoret, men inte en ny tavla.

Genom att förtydliga dessa regler och möjliggöra för avdragsrätt vid kultursponsring och kulturinköp kunde en grund läggas för en ökad enskild finansiering av kulturen. Det vore önskvärt för samhället.

Den skapande kulturen berikar vårt samhälle och kulturarvet är fundamentet på vilket det vilar. I syfte att värna dessa avgörande komponenter kan en ökad möjlighet till finansiering av privata företag vara bra. Men då måste reglerna harmonisera med motsvarande regler vad gäller t.ex. idrott.

Stockholm den 1 oktober 2001
Henrik S Järrel (m)