Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skattekonkurrens mellan länder är att föredra framför reglerad skatteharmonisering.
I ett internationellt perspektiv är i stort sett alla länder inom EU att betrakta som högskatteländer. Det slår igenom på det synsätt som finns i många politiska elitskikt runtom i Europa. Öppenhet och rörlighet över gränserna har ökat för människor, kapital och företag. I vissa politiska kretsar ses detta som ett problem, eftersom det blir svårare att upprätthålla höga skattenivåer. Människor kan flytta undan höga skatter eller omfattande regleringar.
Lösningen för högskattepolitiker är att harmonisera skattenivåerna i Europa. Med lika skattenivåer kommer människor, kapital och företag inte att kunna flytta till lägre skatter. Därmed är det tänkt att höga nivåer kan bestå och kanske ytterligare utökas. Det finns dock flera anledningar att undvika både högskatteperspektiv och harmoniseringslösningar i Europa.
Ett första konstaterande är att en någorlunda omfattande skatteharmonisering skulle möta oerhörda praktiska problem. Medlemsländerna skiljer sig åt i skattestruktur på flera sätt. Medan en del lutar åt obligatorisk avgiftfinansiering, väljer andra att finansiera socialförsäkringssystem via skatten. En del länder tar ut merparten av sina skatter på indirekt sätt, medan andra föredrar direkta skatter. Det finns också betydande skillnader i fördelningen mellan centrala och kommunala skatter.
Detta kommer förutom den tekniska konstruktionen att skapa förhandlingsproblem kring nivåerna på varje enskild skatt, eftersom olika länder har olika intresse av harmonisering på olika områden. Ett högskatteland som Nederländerna har exempelvis lägre skatt på sparande än Tyskland och får därför ett visst inflöde av sparpengar. Att harmonisera skatten på just sparade är därför betydligt angelägnare i Tyskland.
Tack vare envist motstånd från framför allt Storbritannien och Luxemburg har EU:s strävanden att harmonisera skatten på kapital urvattnats ordentligt och dessutom försetts med sådana villkor att det är högst osäkert om det någonsin blir verklighet. Sverige som sagt ja till denna harmonisering tillhör annars de länder som kräver majoritetsbeslut när det gäller EU:s möjligheter att besluta om skattesatser. En något kluven inställning.
Till samordningsproblemen inom Europa kommer det faktum att omvärlden inte kommer att omfattas av harmoniseringarna. Redan i dag leder de höga europeiska skatterna till omfattande kapitalutflöde. När exempelvis direktinvesteringarna i Tyskland fördubblades mellan 1993 och 1996 så hamnade huvuddelen utanför EU. USA, Östeuropa, Latinamerika och Östasien var centrala destinationer. En lyckad harmonisering av höga skattenivåer inom EU skulle alltså mycket lätt kunna visa sig vara en Pyrrhusseger.
Många tror att en samordnad skatteharmonisering inom EU skulle leda till sänkt skattenivå. I det korta perspektivet kan det bli så, men snart kommer skatterna att höjas till följd av att den institutionella konkurrensen har försvunnit inom EU.
Rörlighet, öppenhet och konkurrens mellan olika samhällssystem har alltid utgjort en civiliserande kraft på statsmakter. När ädelmetaller blev betalningsmedel kunde människor lättare dölja sina tillgångar undan kunglig konfiskation, eller flytta med hela sin förmögenhet. Det begränsade möjligheterna till despotiskt styre och lade grunden för privatförmögenheter, handel och välstånd. Situationen är densamma idag när de teknologiska förändringarna heter IT och kommunikationer. De är motkrafter i en ofta alltför ojämn kamp mellan den enskilde och de statliga skattefogdarna.
Detta innebär inte att människor drar sig undan skatt till varje pris. Människor i gemen är inte snikna eller småskurna. Den skatteflykt vi ser idag i stora informella sektorer, skatteplanering och utflyttning beror inte på att män-niskor inte är beredda att betala för sig. Människor är beredda att betala för offentliga tjänster och nyttigheter som de finner legitima. Det finns många exempel på kommuner eller landsdelar som skiljer sig i beskattning och servicenivå utan att ha några större person- eller penningflöden mellan sig. Medborgarna är nöjda med både servicenivå och skattenivå.
När däremot pengar flödar till ineffektiva subventioner, till överflödiga skrytprojekt eller till regeringen närstående intresseorganisationer, då är skatterna för höga för att vara legitima. Skatternas låga legitimitet är ett problem som skapats av den politiska eliten.
Skattekonkurrensen innebär dock att en viss harmonisering kommer att ske. Det är inte möjligt att ha skattesatser som är högre än i andra länder. Staterna tvingas att antingen sänka de egna skatterna eller införa bestämmelser som på sikt också innebär skattesänkningar, typ expertskatt.
I den internationella konkurrensen kommer över tiden kostnaderna för olika produktionsfaktorer att bli ungefär lika stora i alla länder. Den fria rörligheten för kapital, varor och personer innebär en väsentligt högre rörlighet än vad världen någonsin upplevt. Nationalekonomernas teoretiska bild av den perfekta konkurrensen kommer kanske inte att uppnås, men vi kommer att få uppleva en mycket intensivare konkurrens än i dag.
Skatterna är en kostnadspost som fungerar som en extra tull på arbete och utveckling i högskatteländer och gör att dessa länder tvingas till en högre produktivitet än lågskatteländer med jämförbara förutsättningar. Med teknik-ens utveckling är det högst osäkert om komparativa fördelar kan bestå i längden. Då återstår endast att sänka skattekostnaden eller medborgarnas levnadsstandard. Och då om inte förr försvinner också kompetens och kapital ur landet till länder med bättre villkor efter skatt.
Regeringar ser oftast skattekonkurrens som något mycket otrevligt och skadligt. Man har ju varit van med skattemonopol i det egna landet och institutionell konkurrens uppfattas som illojal. Skadlig konkurrens kan definieras som en låg skatt som de inhemska medborgarna inte kan erhålla. Så är t.ex. inkomstskatten för utländska experter en form av illojal och skadlig konkurrens, men så ser inte regeringen det. Det är i stället en anpassning till den internationella konkurrensen. Blir det tillräckligt många svenskar som ”röstar med fötterna” kan vi räkna med sänkta skatter i Sverige också.
Enligt en rapport utarbetad på Riksskatteverket behöver skatterna sänkas med ungefär 100 miljarder kronor på grund av globaliseringens effekter. Det handlar om lägre skatt på kapital för att inte investeringar och sparande ska ske utanför Sverige, om sänkt moms för att inte konsumtionen skall flytta och om avskaffad statsskatt för att inte längre bestraffa utbildning och höga inkomster bland mycket annat.
Ur det politiska elitperspektivet är den här typen av skattesänkningar en dålig nyhet. Realisterna bland högskattepolitiker hävdar av vi ”måste” sänka åtminstone en del av skatterna, men inte för tidigt och inte för mycket. Andra stoppar huvudet i sanden och hoppas att inte så mycket ska märkas av att flyttlassen går.
Ur ett medborgarperspektiv vore det tvärtom alldeles utmärkt om skattesänkningslistan i RSV-rapporten genomfördes snarast. Företag skulle skapas och växa, och därmed öka anställningsmöjligheter och löner. Om kapitalflödena vänder får vi fler verksamheter förlagda i Sverige. Handeln skulle skapa innovationer och möjligheter i kombination med den nya kommunikationstekniken när svenska handelsvaror inte längre är dyrare av skatteskäl. Människor skulle känna tillförsikten i att arbete, entreprenörskap och utbildning är garantier för en bättre tillvaro när de får behålla resultatet av sina ansträngningar.
Den skattekonkurrens som politiska eliter vill harmonisera bort är en unik möjlighet att utveckla de fyra friheternas Europa. Med politisk vilja skulle konkurrensen kunna bli en tillgång för Sverige genom att vi sänker skatterna och därmed lockar till oss kapital, företag och entreprenörer. Genom att gå före snarare än släpa efter kan vi hjälpa till att få ett dynamiskt, levande och öppet Europa. Alternativet är att sätta sitt hopp till den politiska harmoniseringscentralismen, och sakta vandra vägen mot mera slutna och stagnerande samhällen.
Sverige har förvisso sedan 70-talet varit ett relativt högskattesamhälle även i Europa. Å andra sidan har vi sedan än längre tid tillbaka värnat öppenhet, rörlighet och fri handel. I harmoniseringsfrågan måste vi välja väg. Skattekonkurrens bör vara en ledande princip, medan förslag till reglerad skatteharmonisering bör avfärdas.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Carl Erik Hedlund (m) |