Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den principiella kritik mot fastighetsskatten som framförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en alternativ lösning på fastighetsskatteproblematiken.
Kristdemokraterna har sedan länge anfört omfattande kritik mot fastighetsskattesystemet. Fastighetsbeskattningen som den idag är utformad strider mot grundläggande etiska och skatterättsliga principer. I motionen anförs en rad kritiska synpunkter på fastighetsskatten samt förslag till lösning på fastighetsskatteproblematiken.
I propositionen föreslår regeringen att omräkningsförfarandet tas bort och ersätts med en förenklad fastighetstaxering som ska ske mitt emellan de allmänna fastighetstaxeringarna. Detta görs efter omfattande kritik av detsamma. Omräkningsförfarandet infördes för att taxeringsvärdena skulle få en mer successiv anpassning till prisutvecklingen. Det är starkt schabloniserat och bygger på att Riksskatteverket uppskattar prisutvecklingen i ett s.k. prisutvecklingsområde. Andra viktiga faktorer för en fastighets värde, som t.ex. ålder, har inte kunnat beaktas i detta förfarande.
Vidare föreslås i propositionen att en fastighet som förvärvats tidigare än ursprungsbostaden avyttras ska räknas som ersättningsbostad. En förutsättning är att den skattskyldige utför en ny-, till- eller ombyggnad under tiden mellan den 1 januari året före det år då ursprungsbostaden avyttras och den 15 februari andra året efter avyttringen.
För att ytterligare lappa ihop den svårt kritiserade fastighetsskatten har man föreslagit en s.k. begränsningsregel. Den ska begränsa fastighetsskatten till 5 procent av hushållsinkomsten. Denna begränsningsregel ska dock inte gälla för hushåll som har en samlad inkomst som överstiger 600 000 kronor eller understiger 280 000 kronor. Att regeringen överhuvudtaget kan tänka sig att hushåll vid sidan om de mycket höga skatter som hushållen redan betalar i Sverige dessutom ska betala 5 procent av sin inkomst i skatt på något som de redan förvärvat är beklämmande.
Vid sidan om denna underliga fastighetsskatt som familjer ska betala för att de köpt sina hem har de ökade taxeringsvärdena gjort att fler hushåll även måste betala förmögenhetsskatt för sina fastigheter.
Den potentiella arvsskatten har med de nya taxeringsvärdena flerdubblats. Arvsskatten för en fastighet vars taxeringsvärde gått från 800 000 kronor till 1,6 miljoner kronor har ökat från 12 000 kronor till 66 000 kronor mellan makar givet att de inte har några andra tillgångar, vilket i sig är osannolikt. En person riskerar alltså vid sin makes/makas bortgång att förlora även den gemensamma bostaden.
Regeringens lappande och lagande kan aldrig medföra att fastighetsskatten blir acceptabel. Den är i grunden feltänkt. Småhusägare och bostadsrättsinnehavare har nästan alltid köpt sina bostadsrätter eller hus i syfte att själva bo i dem. Det är sällan en placering av ett kapitalöverskott. Att skaffa en bostad åt sig och sin familj är ett helt grundläggande behov som de allra flesta har. Om det endast handlade om placering av kapital torde det finnas fler och betydligt bättre sätt att förvalta sådant kapital även utan fastighetsskatten. Visserligen finns det personer som utan lån kan köpa sig en bostad och skulle kunna placera överblivet kapital i ytterligare en bostad att bo i givet att fastighetsskatten inte fanns. Det har dock inte bevisats att ett sådant beteende regelmässigt skulle uppstå och därmed skapa en snedfördelning av bostäder om fastighetsskatten avskaffades. Som kapitalplacering beskattas vinst vid försäljning av fastighet som vilken realisationsvinst som helst.
Problemet med beskattningen av fastigheter är att fastigheters värde inte kan realiseras med mindre än att fastighetsägaren lämnar sitt hem. Det gör att fastighetsägaren tvingas att ta från andra tillgångar för att betala fastighetsskatten. Vanligtvis innebär detta att hushåll betalar fastighetsskatten med inkomster från förvärvsarbete. Den svenska inkomstskatten är redan en av världens högsta och tillåts genom fastighetsbeskattningen således att bli ännu högre. Om hushållet förlorar sina inkomster riskerar de därmed också att förlora sin bostad som de en gång betalt för med hårt beskattade pengar. Den s.k. begränsningsregeln som regeringen föreslagit för fastighetsskatten visar mycket riktigt att det är just hushållets inkomster som reduceras av fastighetsskatten. Regeringen föreslår att denna begränsningsregel ska begränsa fastighetsskatten till 5 procent av hushållets inkomster. För de hushåll som befinner sig inom det inkomstintervall som begränsningsregeln anger blir marginalskatten följaktligen 5 procent mer än vad den annars varit.
Fastigheten beskattas ytterligare en gång i de fall taxeringsvärdet överstiger de av regeringen uppsatta fribeloppen för förmögenhetsskatten. Förmögenhetsbeskattningen är dessutom så utformad att den missgynnar äkta makar och samboende som har barn tillsammans.
För att mildra effekten av fastighetsskatten på kort sikt föreslår Kristdemokraterna en återgång till 2000 års nivå och därefter en frysning av taxeringsvärdena. En sådan åtgärd skulle hindra de orimliga effekter som regeringens politik nu för med sig för många fastighetsägare. Dessutom skulle de vidhängande problemen som uppstår i förmögenhetsbeskattningen och arvsskatten till följd av de kraftigt ökade taxeringsvärdena försvinna. Samtidigt tillstyrker Kristdemokraterna regeringens förslag att sänka skattesatserna för fastigheter till 1,0 procent för egnahem och 0,5 procent för hyreshus.
Vidare föreslås att förmögenhetsskatten fasas ut för att ytterligare mildra skattebördan för de människor som äger sitt boende. Den första åtgärden i Kristdemokraternas utfasning av förmögenhetsskatten, är att avskaffa sambeskattningen, vilken liksom regeringens föreslagna begränsningsregel av fastighetsskatten diskriminerar gifta och sammanboende föräldrar.
I Sverige motiverades en gång i tiden fastighetsbeskattningen som en s.k. garantibeskattning, där fastighetsägare skulle betala för garanterade samhällstjänster i form av vatten, avlopp, tillfartsvägar etc. Denna beskattning legitimerades av ett intresse från fastighetsägarens sida av offentliga tjänster (intresseprincipen). Samhällstjänsterna är idag kommunala och finansieras genom avgifter och kommunalskatt. Fastighetsbeskattningen däremot är statlig och motiveras idag som en intäktskälla för staten. Relationen mellan skatt och legitim orsak till skatten är borta. Den motiveras enbart som en lämplig skattebas i kraft av sin immobilitet, dvs kapitalet kan inte fly ur landet. Motiven är statsfinansiella eller, som det också heter, fiskala.
Statsbidragen till kommunsektorn motsvarar knappt 20 procent av de totala inkomsterna. Detta statsfinansiella utrymme har använts i den statliga saneringspolitiken, vilket naturligtvis påverkat den kommunala servicen negativt. Samtidigt har kommunerna fått ta över en allt större del av den offentliga sektorns åtaganden. Subsidiaritetsprincipens makt- och uppgiftsfördelning mellan olika nivåer i samhället motiverar enligt Kristdemokraternas uppfattning en ekonomiskt stabilare grund för kommunernas uppgifter och för den kommunala självstyrelsen. Utan ekonomiskt självstyre, ingen kommunal självstyrelse. Att skapa bättre långsiktiga tillväxtförutsättningar och en högre grad av självfinansiering via fler skattebaser är ett led i att ge en ekonomiskt stabil bas för den kommunala självstyrelsen. I denna ambition spelar en växling av fastighetsskatten mellan staten och kommunsektorn en viktig roll. Systemet med statlig fastighetsskatt bör successivt avvecklas. I stället bör kommunerna ges möjlighet att ta ut en avgift för täckande av kostnader för gatuunderhåll, brandförsvar och annan kommunal service kopplad till fastigheten. Statens intäktsbortfall skulle delvis kompenseras genom en nivåjustering i det generella statsbidraget till primärkommunerna i enlighet med finansieringsprincipen. Därmed anser vi att avgiften inte bör baseras på marknadsvärdet. Hoten om framtida chockhöjningar försvinner. Förutsebarheten inte bara ökar utan blir en realitet. Husägaren får en trygghet och kontroll över sin ekonomi.
En kommunal fastighetsavgift skulle både ha legitimitet och transparens. Den skattskyldige vet varför han betalar. Visserligen betalar redan kommunernas invånare för denna kommunala fastighetsrelaterade service, men genom en växling där den statliga fastighetsskatten försvinner och endast till en del ersätts med en kommunal avgift för vissa fastighetsanknutna nyttigheter kommer legitimiteten att öka. Ytterligare motiv till en kommunal fastighetsavgift är det incitament kommunerna skulle få för utveckling av infrastrukturen och ett offensivt bostadsbyggande. Om även företagssektorns fastigheter utgjorde en del av avgiftsunderlaget i kommunerna, skulle det vara ett långt större incitament än i dag att verka för det lokala näringslivet och för nya arbetstillfällen.
Det blir kommunernas ansvar att avgöra i hur stor utsträckning man vill växla fastighetsavgift mot kommunal inkomstskatt. Likaså kan kommunerna välja att premiera fastighetsägare som väljer att göra miljöförbättrande investeringar i sina fastigheter.
I regel är dessutom den löpande fastighetsbeskattningen utomlands en kommunal angelägenhet, vilket på kontinenten inte minst motiveras av subsidiaritetsprincipen. Insikten att kommunal självstyrelse fordrar en långtgående ekonomisk självförsörjning, gör det än mer besynnerligt att regeringen inte önskade en utredning av det kommunala alternativet.
|
Stockholm den 8 november 2001 |
|
|
Kenneth Lantz (kd) |
|
|
Sven Brus (kd) |
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Harald Bergström (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Magnus Jacobsson (kd) |
Per Landgren (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |