Riksdagen beslutar att till dess fastighetsskatten har avskaffats skall fastighetsskatt betalas av fastighetsägaren och endast för den fastighet eller den del av fastighet han eller hon äger.
Fastighetsskattens teoretiska grundvalar kan ifrågasättas utifrån flera synpunkter. I SOU 1989:71 ”Ny bostadsfinansiering”, redovisar enmansutredaren Bengt-Ove Birgersson följande genomgång av motiv för fastighetsskatten:
Utgångspunkten för fastighetsskatten är i dag densamma som för förmögenhetsbeskattningen av fastigheter – den värdering som görs vid fastighetstaxeringen. Men medan förmögenhetsbeskattningen utgår från förmögenhetsnettot – d.v.s. skillnaden mellan taxeringsvärdet och de skulder som finns i fastigheten – utgår den löpande beskattningen i form av fastighetsskatt från bruttoförmögenheten – d.v.s. taxeringsvärdet utan hänsyn till skulder. Fastighetsskatten är således inte en förmögenhetsskatt. Till följd av att den utgår från fastighetens potentiella värde vid en försäljning och inte från dess värde inom ramen för pågående användning är den inte heller en avkastningsskatt av konventionellt slag. Snarare skulle man lite tillspetsat kunna beskriva den som en löpande beskattning av förväntningsvärden vid en hypotetisk övergång till annan användning – för nyare fastigheter med betydande inslag av skatt på förväntade framtida subventioner. (sid. 66 f.)
Sedan detta skrevs har subventionerna minskats. I övrigt finns inget att invända mot sammanfattningen av bristen på teoretiskt godtagbara motiv för fastighetsskatten i dess nuvarande utformning. De bristfälliga motiven för fastighetsskatten framstår i särskilt skarp dager vad gäller fastighetsskatten på tomträtter. Tomträttsinnehavaren äger de hus på fastigheten som han köpt eller byggt. Däremot äger han inte den mark han nyttjar. Det ter sig svårt att hitta några motiv för att någon skulle vara skyldig att betala skatt för en fastighet han inte äger, till yttermera visso en skatt grundad på ett förväntat försäljningspris på en fastighet som inte kan försäljas så länge den är upplåten med tomträtt. Det är endast tomträtten som kan försäljas. De tidigare tomrättsfastigheter som under det senaste året försålts av Stockholms stad har juridiskt sett varit markförsäljningar i samband med att tomträtten dödats.
Tomträtten är inte en fastighet utan en, genom civilrättsligt avtal grundad, nyttjanderätt. Med nuvarande rättstillämpning av fastighetsskatten innebär fastighetsskatten en beskattning på grundval av antaganden om förmodade tomtvärden vid vanligtvis icke genomförda försäljningar av på civilrättsliga avtal grundade nyttjanderätter. Förhållandet är principiellt mycket stötande. Det är rimligt att den i sig mycket kontroversiella fastighetsskatten betalas av respektive fastighetsägare under den begränsade övergångstid som fastighetsskatten kan förväntas bestå. Det vill säga att till dess fastighetsskatten är avskaffad skall husägaren/tomrättsinnehavaren betala fastighetsskatt endast för sitt/sina hus och tomträttsupplåtaren skall betala fastighetsskatt för den upplåtna marken.
Detta kan eventuellt komma att påverka tomträttsavgäldens storlek. Det är dock en senare fråga och berör inte principerna för hur fastighetsskatten tas ut. Tillämpningen av fastighetsbegreppet anses innebära att man inte kan äga en bestämd del av en fastighet, vilket i sig är en komplikation för tomträttsinstitutet oavsett vem som betalar fastighetsskatten. Det torde dock inte utgöra något hinder för att en bestämd del av en fastighet (byggnaden men inte marken) ingår i beskattningsunderlaget vid uttag av fastighetsskatt.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Carl-Erik Skårman (m) |