Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning för att förenkla deklarationen av realisationsvinster på aktier.
Det nuvarande systemet för realisationsvinstbeskattning av aktier i Sverige är extremt krångligt och ogenomträngligt för den vanlige deklaranten. Det leder också till problem för skattemyndigheterna.
När reglerna för beskattning av reavinster på aktier m.m. en gång infördes i Sverige var de någorlunda enkla och begripliga. Efter fem års innehav var reavinster skattefria och avdrag för reaförluster för sådana aktier medgavs inte.
År 1968 infördes den ”eviga” reavinstbeskattningen av aktier och därefter har ”evig” reavinstbeskattning av andra värdepapper successivt införts.
Efter hand som de finansiella transaktionerna på marknaden blivit alltmera komplicerade har svårigheten att beräkna reavinsterna ökat. Denna utveckling har accelererat under 1990-talets andra hälft.
● Sålunda har t.ex. ett system med inlösen av aktier införts. Därvid skall ursprungsaktiens anskaffningsvärde fördelas och delvis föras över till den inlösta aktien. Beloppen kan ibland vara skrattretande små, vilket inte befriar medborgaren från skyldigheten att deklarera på ett riktigt sätt. Skattemyndighetens agerande måste förstås alltid vara korrekt.
● I vissa fall har inlösen inte skett mot kontanter utan mot sakegendom, varvid anskaffningsvärdena blir andra.
● En del noterade bolag byter namn för att sedan försvinna och så småningom dyka upp igen med ett helt annat innehåll.
● Andra bolag delar ut dotterbolag på ett sådant sätt att utdelningsbeskattning inte skall ske. I stället skall anskaffningsvärdet fördelas.
● Andelsbyteslagen medför särskilda problem, inte endast för deklaranterna utan också för skattemyndigheten som ålagts att lagra all information om uppskovsbehov.
Deklaranterna skall själva hålla reda på alla emissioner och splittar. Efter några års innehav kan förändringarna vara ganska omfattande.
Mängden av befintliga och nytillkommande bolag, samt den ökande internationaliseringen, gör att deklaranten får allt svårare att hålla sig informerad. Antalet transaktioner tenderar dessutom att öka.
Den vanlige deklarantens räddning är ofta den s.k. schablonregeln för beräkning av anskaffningsvärdet. Denna regel är emellertid så konstruerad att han kan komma att bli beskattad även för en förlustaffär. Något ”grundavdrag” för småsparare finns inte i det svenska systemet.
Det är oftast den vanlige deklaranten, många gånger utan datorstöd, som drabbas hårdast av det nuvarande systemet. Det måste anses vara ett rättvisekrav att den enskilde skall ha rimliga möjligheter att tillvarata sina rättigheter när han deklarerar.
Det finns för- och nackdelar med alla förslag till förenklingar. Frågan skulle därför behöva utredas.
Något måste hur som helst göras. Det nuvarande skattesystemet för realisationsvinster har helt orimliga effekter för de vanliga deklaranter som inte har tillgång till avancerat datorstöd eller skatteexpertis. Trovärdigheten i skattesystemet undergrävs genom att vanliga deklaranter inte klarar av att deklarera korrekt samtidigt som skattemyndigheternas tid i alltför stor utsträckning måste ägnas åt dessa frågor.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Nils Fredrik Aurelius (m) |
Ola Sundell (m) |