Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om deklarationsskyldighet för förmögenheten.
Riksdagen beslutar avslå förslaget om revisors skyldighet att lämna oren revisionsberättelse direkt till skattemyndighet.
Riksdagen beslutar att nedre gräns för kontrolluppgiftsskyldighet vid tillfälligt arbete bestäms till 1 000 kronor i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen beslutar avslå förslaget att ange utländska betalningsmottagares skatteregistreringsnummer eller motsvarande i kontrolluppgiften.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppgiftslämnande om tredje man.
Riksdagen beslutar att myndighet är skyldig att lämna bindande förhandsbesked om kontrolluppgiftens omfattning.
Riksdagen beslutar att ordet självdeklaration ersätts med ordet inkomstdeklaration i svensk lagstiftning.
Proposition 2001/02:25 behandlar i huvudsak en ny lag om självdeklaration och kontrolluppgifter. Det är inte endast fråga om redaktionella ändringar utan även vissa materiella ändringar görs.
Regeringen föreslår att förmögenhet inte skall behöva deklareras när den understiger gränsen för skatteplikt. Vi delar denna uppfattning.
Moderata samlingspartiet har i flera andra sammanhang krävt att förmögenhetsskatten successivt skall avvecklas. Som ett först steg slopas sambeskattningen, och gränsen för skatteplikt höjs till 2 000 000 kronor. Därefter slopas denna skatt. Det innebär att de belopp som anges i propositionen inte skall gälla om riksdagen beslutar i enlighet med vårt förslag utan ersättas med detta. När skatten tas bort kan paragrafen upphävas.
Regeringen föreslår att näringsidkare inte längre skall vara skyldiga att foga en så kallad oren revisionsberättelse till deklarationen. I stället ökas revisors skyldighet att lämna en sådan direkt till skattemyndigheten.
Enligt vår mening är detta fel. Ansvaret för att riktiga uppgifter lämnas måste åvila den skattskyldige. Att lägga över detta ansvar på revisorer är principiellt fel. En sammanblandning av revisorns roll som bolagsstämmans granskare av hur bolaget sköts och skattekontrollant i myndigheternas tjänst blir en ofrånkomlig följd om förslaget blir verklighet. Det går inte att utesluta att revisionen blir sämre om förslaget genomförs. Enbart detta skäl är anledning att avvisa propositionen i denna del.
I den departemenstspromemoria som föregick propositionen föreslogs att kontrolluppgift inte skall behöva lämnas av den som bedriver näringsverksamhet om ersättning och förmåner som ges vid tillfälliga arbeten sammanlagt understiger 1.000 kronor för hela året. Detta är redan fallet för privatpersoner. Regeringen frångår förslaget och föreslår att gränsen oförändrad skall vara 100 kronor.
I propositionen nämns att beloppet varit oförändrat sedan 1956. I fast penningvärde motsvaras detta i september i år av 1 108 kronor. Det är hög tid att anpassa beloppet för kontrolluppgiftsskyldighet till penningvärdesförändringen. Att lämna kontrolluppgifter för så små belopp är krångligt och medför onödig byråkrati. Beloppsgränsen bör också vara densamma för privatpersoner som näringsidkare. Beloppet bör därför sättas till 1.000 kronor också för näringsidkare.
Förslaget innebär en skyldighet att i kontrolluppgiften, om mottagaren är begränsat skattskyldig, ange mottagarens utländska skatteregistreringsnummer eller motsvarande.
Bakgrunden är att angivande av registreringsnummer är en förutsättning för att informationsutbytet skall fungera mellan länder i EU och i OECD.
Regeringen har varit pådrivare i denna fråga och vill med förslaget skapa förutsättningar för ett förbättrat internationellt skatteinformationsutbyte. OECD har också lämnat rekommendation om detta.
Sverige har emellertid inte träffat några avtal med annat land om sådant informationsutbyte. Att tvinga företag att lämna överskottsinformation till myndigheter ökar byråkratin och minskar förståelsen för att lämna andra uppgifter. Varken myndigheter eller företag tjänar på detta.
Ett flertal remissinstanser avstyrker förslaget av administrativa och praktiska skäl. Att lägga upp register som omfattar också andra länders skatteregistreringsnummer medför också avsevärda kostnader. Än allvarligare är att säkerhetssystemen vid penningtransaktioner riskerar att sättas ur spel. För att undvika detta måste hela systemen göras om. Innan en samordning av skatteregistreringsnummer skett mellan olika länder riskerar kostnaden och besväret för denna åtgärd att behöva tas flera gånger om förslaget redan nu införs. Det bör tills vidare avvisas.
Tredjemanskontroll innebär att uppgifter inhämtas om annan skattskyldig än den från vilken uppgifterna inhämtas.
Det är principiellt tveksamt att använda sig av någon för att inhämta uppgifter om tredje man. I synnerhet vänder vi oss mot tredjemansrevision och därmed också mot den mildare formen – tredjemansföreläggande.
Förfarandet bidrar till stor rättsosäkerhet. Den som är utsatt för kontroll av myndigheter har ofta ingen kännedom om detta. Att använda andra företag för att kontrollera den som avses lämnar också utrymme för godtycke och en sammanblandning av rollen som till exempel affärspart och uppgiftslämnare. De nackdelar detta kan få för myndigheterna uppvägs enligt vår mening mer än väl av ökad rättssäkerhet.
Regelverket som berör tredjemansföreläggande bör upphävas. Det bör räcka med att den enskilde ställer begärda handlingar till myndigheternas förfogande.
Regeringen föreslår att den som är skyldig att lämna kontrolluppgift inte skall kunna ansöka om besked om omfattningen av kontrolluppgiften.
Detta är en uppenbar orimlighet. Vid en fråga till myndighet om vilka uppgifter som skall lämnas måste myndigheten kunna ge ett bindande besked. Att utlämna den uppgiftsskyldige till en gissningstävling inför uppgiftslämnandet är utmanande och brister mot grundläggande rättssäkerhet.
Med enkla och entydiga regler torde risken för att myndigheten begår fel vara liten. Antalet frågor bör också minska om regelverket är enkelt.
Det är enligt vår mening myndigheternas skyldighet att ge ett bindande förhandsbesked om en fråga ställs.
Eftersom en lämnad kontrolluppgift inte automatiskt medför skattskyldighet och vice versa har inte heller argumentet om att ett förhandsbesked innebär en indirekt prövning av det materiella innehållet någon bärighet.
Regeringen har valt att låta det vedertagna begreppet – självdeklaration – leva vidare också i den nya lagstiftningen. Detta kan ifrågasättas.
Vad som de facto skall deklareras är inkomster av skilda slag. En mer adekvat benämning vore inkomstdeklaration. Den lag som reglerar skatteuttaget heter sedan ett par år inkomstskattelagen. Det är då naturligt att deklarationen av inkomster med stöd av inkomstskattelagen benämns inkomstdeklaration. Språkbruket harmonierar också bättre med den skattedeklaration som görs av företag där skatter som betalas deklareras.
Riksdagen bör därför besluta om att ersätta ordet självdeklaration med inkomstdeklaration i svensk lagstiftning.
|
Stockholm den 9 november 2001 |
|
|
Carl Fredrik Graf (m) |
|
|
Carl Erik Hedlund (m) |
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
|
Catharina Hagen (m) |
Stig Rindborg (m) |
|
Stefan Hagfeldt (m) |
Ola Sundell (m) |
|
Inga Berggren (m) |
Anna Kinberg (m) |