Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att människor skall kunna lita på att hjälp verkligen finns att få, när den behövs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ingen skall behöva betala för välfärden mer än en gång.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att staten inte skall kunna tjäna på bristerna i välfärden genom att kostnaden för dem som tvingas söka enskilda välfärdslösningar avlastar de offentliga finanserna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att välfungerande, enskilda välfärdsalternativ måste öppnas för alla människor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kostnaden för den som behöver tilläggsförsäkra sig, därför att han eller hon behöver skydd som överstiger taken, bör göras avdragsgill.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skattereduktion för enskilda sjukvårdsförsäkringar bör införas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att valfrihetslösningar som öppnar för olika producenter av välfärdstjänster bör införas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skattebefrielse för enskilda välfärdslösningar skulle leda till en sund konkurrensutsättning av hela välfärdsstaten samt bidra till att människors väl börjar sättas före de offentliga systemens välbefinnande.
I ett välfärdssamhälle värt namnet skall människor kunna lita på att hjälp verkligen finns att få, när den behövs. I ett välfärdssamhälle värt namnet skall ingen behöva betala för välfärden mer än en gång. Dessa principer kränks ständigt i dag, då den offentliga välfärdens brister gör att människor tvingas söka enskilda välfärdslösningar och tilläggsförsäkringar. Först betalar vi via skatten för välfärd vi inte får, sedan till försäkringsbolagen för den välfärd vi faktiskt vet att vi får.
Pensionssparande, enskilda sjukvårdsförsäkringar, privata vårdgivare, komplettering av a-kassa och sjukförsäkring - listan över de enskilda välfärdslösningar som växer fram blir allt längre. Och det är bra. Människor visar genom sitt agerande förtroende för enskilda välfärdslösningar. De enskilda alternativ som verkar inom välfärdssektorn utvecklar välfärden. Deras sätt att organisera sig visar hur topptunga, tungrodda och fantasilösa dagens politikerstyrda system verkligen är. Förmodligen är det detta socialdemokraterna fruktar. En avmonopolisering av socialförsäkringarna skulle visa politikens tillkortakommanden.
Den enskilda välfärden bygger på civilrättsliga avtal. Det ger människor trygghet. Villkoren kan inte ändras hur som helst. Man får det man betalar för. Den enskildes rätt är mycket starkare i de privata än i de offentliga välfärds- och försäkringssystemen.
I dag får enskilda bära konsekvenserna av statens misslyckanden. Antingen genom att tiga och lida i vårdköer, eller genom att betala för enskilda vårdförsäkringar, utöver skatten.
Inom den offentliga välfärden tar staten betalt för tjänster den inte levererar och har därmed blivit en välfärdens ”free rider”. Människor har inte given tillgång till vård när den behövs, eller möjlighet att genom egna val forma sin situation inom det som borde vara välfärdens kärna – sjukvård och omsorg. Staten kan t.o.m. tjäna på bristerna i välfärden. Kostnaden för alla dem som söker läkare genom sin enskilda sjukvårdsförsäkring avlastar de offentliga finanserna.
Människor har gjorts till politikens klienter. Regelverk ändras, inte sällan retroaktivt som fallet är med änkepensionerna. Statens väl sätts före enskildas väl.
Politiken värnar sina egenkonstruerade system, men glömmer människorna som systemen borde vara till för. Att valrörelsen 1998 och mandatperioden därefter handlade om ”vård, skola, omsorg” och inte om de människor som är beroende av systemen, dvs. ”patienter, elever och pensionärer”, visar vad det handlar om. Miljarder till system – ingenting till människor.
Det är helt obegripligt att vem som organiserar välfärden har gjorts viktigare än de resultat som levereras.
I ett land med vad som av många människor upplevs som evighetslånga vårdköer, vanvård och bristande valfrihet inom äldreomsorgen är det dags att erkänna att politiken inte klarar välfärden på egen hand. Vi behöver hjälp av enskilda lösningar för att kunna garantera att god välfärd kommer alla till del.
Det finns två omedelbart angelägna uppgifter för den enskilda välfärden:
Att erbjuda vård och omsorg som det offentliga inte längre klarar av. Snabbt tillgängliga läkare, snabbt tillgänglig specialistvård, samt att operera bort vårdköer är några exempel på nödvändiga insatser. Alternativ inom äldreomsorgen och inte minst inom demensvården är andra exempel.
Att komplettera system som en gång tänktes vara generella, men som i dag är otillräckliga för många. Människor tvingas betala egenavgifter till socialförsäkringarna på hela sin lön, men alltfler får bara skydd för en mindre del av lönen. När människor passerar taken i föräldraförsäkring, a-kassa eller sjukförsäkring – men ändå tvingas betala avgifter för försäkringsskydd de inte får – uppstår en viktig uppgift för enskilda välfärdsalternativ. Att den faktiska ersättningsnivån i socialförsäkringarna är 80 procent är en myt.
De enskilda välfärdslösningarna växer fram som svar på människors reella behov. Tyvärr har dock inte alla människor råd att skaffa t.ex. en privat sjukvårdsförsäkring, som ger omedelbar tillgång till läkare och behandling. I dag är det istället bara de som har mycket goda egna ekonomiska resurser och de personer som företag väljer att tilläggsförsäkra som får del av enskilda välfärdslösningar.
Skälet till detta är inte – som det verkar i debatten – att försäkringarna är överdrivet dyra. Skälet är att människor i dag tvingas betala full skatt alldeles oavsett om den välfärd som utlovats verkligen kommer dem till del, när de behöver den, eller inte. Ingen med normala inkomster har råd att först betala landstingsskatt och sedan köpa en enskild sjukvårdsförsäkring.
De välfungerande, enskilda välfärdsalternativen måste öppnas för alla människor. Det kan förverkligas genom att dessa lösningar skattebefrias för den enskilde.
Kostnaden för den som behöver tilläggsförsäkra sig, därför att han eller hon behöver skydd som överstiger taken, skall därför göras avdragsgill. Skattereduktion för sjukvårdsförsäkringar bör också införas. Utöver detta bör valfrihetslösningar som öppnar för olika producenter av välfärdstjänster införas.
Detta steg är naturligt för varje politiker som bryr sig mer om den välfärd som människor faktiskt får, än om vem som erbjuder den. Det är också ett naturligt steg vidare på den väg som inleddes när den borgerliga regeringen införde avdragsrätt för privata pensionsförsäkringar och individuellt pensionssparande. Ingen politisk kraft vill i dag avskaffa den avdragsrätten. Därmed är principen med avdragsrätt för egna kompletteringar av offentlig välfärd fastlagd.
Det privata pensionssparandet har gett ökad trygghet och förutsebarhet inför ålderdomen. Den osäkerhet som finns och funnits om systemets funktion har inte haft med försäkringsgivarna att göra, utan berott på att politiker tar sig rätten att ändra villkoren godtyckligt. Politiken som tidigare upplevdes som välfärdens garant, har visat sig vara en källa till instabilitet.
Att skattebefria enskilda välfärdslösningar är naturligt också eftersom gränsen mellan offentlig och enskild välfärd är och alltid varit flytande. Många av välfärdsstatens åtaganden och verksamheter har från början utvecklats och startats inom ideella organisationers nationella verksamhet och sedan övertagits av staten. Välfärdsstatens omfattning och ambition har varierat över tid. Det innebär att olika saker inkluderats i det offentliga uppdraget efterhand. Gränsen har aldrig varit helt klar, varken vad gäller finansiering eller utförande.
Tidigare har det varit politiker som beslutat var gränsen mellan det enskilda och det offentliga skall gå. Men om enskilda välfärdslösningar skattebefrias läggs den beslutanderätten hos enskilda människor, som utifrån sin vardag väljer vad som passar dem bäst.
I Sverige har förstatligandet och monopoliseringen av välfärden gått ovanligt långt. Detta har kunnat ske bakom en massiv dimridå om Sverige som världens enda egentliga välfärdsland. Men för alltfler står det klart att välfärden i andra länder är väl i klass med vår egen. Skatterna kan vara lägre, köerna kortare och valfriheten större. Det intressanta är att svenska politiker knappast någonsin på allvar jämför vad de lyckas åstadkomma, med resultaten i andra länder. Bakom retoriken har köerna växt och innehållet urholkats.
Skattebefrielse för enskilda välfärdslösningar skulle leda till en sund konkurrensutsättning av hela välfärdsstaten, samt bidra till att människors väl börjar sättas före systemens välbefinnande. Därtill skulle det öppna en gigantisk ny marknad för försäkringsbolag och vårdgivare, samt till en massiv kvalitetshöjning inom välfärdssystemen.
Människor skulle genom handling kunna visa hur de vill ha välfärden organiserad. Den som gillar landsting betalar landstingsskatt som i dag. Den som har större förtroende för försäkringsbolag och enskilda vårdgivare försäkrar sig och får landstingsskatten reducerad. Välfärdsstatens stora monopol skulle rämna. Kvalitet och kostnad skulle komma att fokuseras också i välfärdssystemen.
När storbanker slås samman eller flygbolag åsidosätter konkurrenslagstiftningen, då är regeringen snabb att hävda att bristande konkurrens skadar konsumenterna. När skall regeringen se att samma sak gäller inom välfärdssektorn och bryta monopolen där?
|
Stockholm den 21 september 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |