Riksdagen avslår regeringens förslag om skattereduktion för fackföreningsavgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att i avvägningen mellan skattereduktion för fackföreningsavgifter och avdragsrätt för gåvor till internationell biståndsverksamhet bör det senare prioriteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om principerna för en ny arbetslöshetsförsäkring.
Riksdagen avslår regeringens förslag om skattereduktion för avgift till arbetslöshetskassa och tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avdragsrätt för avgift till arbetslöshetskassa.
Regeringen vill stödja de fackliga organisationerna genom att medge att medlemsavgifterna ger medlemmarna en viss skattelättnad. En skattelättnad avses också ges i andra former än de nuvarande för avgift till arbetslöshetskassa.
Medlemskap i en fackförening är ett naturligt sätt för löntagaren att tillvarata sina intressen i arbetslivet.
Förslaget bygger dock på en missvisande argumentering om skillnader mellan medlemsavgifter till fackförening respektive arbetsgivarförening. Regeringens redovisning av rättsläget kan förtjäna återges:
Avdragsrätten för medlemsavgifter har utretts vid ett flertal tillfällen. Frågan om avdragsrätt för fackföreningsavgifter har i allmänhet kopplats samman med arbetsgivares rätt till avdrag för medlemsavgifter till arbetsgivarorganisationer.
Vikten av att uppnå likställdhet i den skattemässiga behandlingen av dessa olika avgifter har ofta understrukits. Principen om en sådan likställdhet har också legat till grund för bestämmelsernas nuvarande utformning. För att uppnå överensstämmelse med de grundläggande skatterättsliga principerna har man dock valt olika metoder för den skattemässiga behandlingen av avgifterna i fråga. Avdrag för medlemsavgifter till fackföreningar får inte göras enligt gällande regler. Det gäller i princip också avgifter till arbetsgivarorganisationer, dock med den skillnaden att dessa avgifter är avdragsgilla till den del de avser medel för konfliktändamål. Sådana avgifter anses till den delen ha karaktär av försäkringspremie och är i enlighet med grundläggande principer för företagsbeskattning avdragsgilla. Den skattemässiga jämställdheten anses upprätthållen genom att utbetalda konfliktersättningar är skattepliktiga för arbetsgivare men inte för fackföreningsmedlemmar. Avgifter till arbetsgivarorganisationerna är enligt bestämmelsernas nuvarande utformning således inte avdragsgilla till den del de avser utgifter för föreningsangelägenheter eller serviceåtgärder. (sid. 8)
Regeringen anser emellertid att det förhållandet, att arbetsgivarorganisationerna har möjlighet att genom att bilda särskilda servicebolag erbjuda sina medlemmar tjänster av olika slag och att de företag som använder sig av denna möjlighet kan dra av sina utgifter för dessa tjänster som en driftskostnad i verksamheten, medför en orättvisa.
Regeringens påstående haltar. Inkomstslagen inkomst av tjänst och inkomst av näringsverksamhet är väsentligt olika. Principen är att i inkomstslaget näringsverksamhet får avdrag göras för alla kostnader i verksamheten. En kostnad som är verksamhetsrelaterad och inte specifikt undantagen är avdragsgill. Företagens serviceavgifter är sådana kostnader. Däremot är inte alla kostnader som är nödvändiga för inkomstens förvärvande avdragsgilla i inkomstslaget tjänst. Det gäller t.ex. barntillsynskostnader som inte är avdragsgilla även om de är nödvändiga för föräldrarnas förvärvsarbete. Det finns således betydande skillnader mellan skatteprinciperna för inkomstslagen tjänst och näringsverksamhet, skillnader som regeringen, med det nu aktuella undantaget, uppenbarligen anser rimliga.
Medlemskapet i en fackförening är frivilligt och därmed inte en förutsättning för anställning. Bestämmelserna i kollektivavtal tillämpas och samma arbetsrättsliga lagstiftning gäller oavsett om den enskilde är med i fackförening eller ej. Man kan således inte hävda att medlemsavgiften till fackföreningen är en kostnad som är nödvändig för tjänstens fullgörande även om det kan vara nog så angeläget för den enskilde att vara med i en fackförening.
Regeringens förslag inför vidare orättvisor mellan löntagare. Logiken bakom regeringens förslag kräver att alla löntagare i så fall borde få skattereduktion för sådana kostnader som omfattas av den fackliga verksamheten. En löntagare som inte är med i en facklig organisation och som förhandlar individuellt får själv bära eventuella kostnader, t.ex. för arbetsrättslig rådgivning.
Det förtjänar vidare påpekas att en rad av de verksamheter som regeringen anser ökat kostnaderna för fackföreningarna är verksamhet som de fackliga representanterna får utföra på av arbetsgivaren betald arbetstid.
I den avvägning som måste göras mellan olika offentliga utgifter har Folkpartiet valt att, hellre än att ge ett ekonomiskt stöd till facklig verksamhet, ett stöd som på både principiella och ekonomiska grunder kan ifrågasättas, prioritera att ge avdragsrätt med beloppsbegränsning för gåvor till internationell biståndsverksamhet. Regeringens förslag bör avslås.
Regeringen vill även öka möjligheterna att minska kostnaderna för avgift till arbetslöshetskassa genom en skattereduktion för denna. Sedan mitten av 1970-talet är utbetalda ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet skattepliktiga. Därav bör naturligen följa att inbetalda premier är avdragsgilla. I dagsläget är dock denna avdragsrätt kraftigt inskränkt. Regeringen föreslår nu att hänsynen inom skattesystemet skall ta formen av skattereduktion och inte avdrag vid beräkningen av inkomstskatten. Några rimliga skäl för detta ställningstagande redovisas inte. Det är dessutom så, vilket redovisas i propositionen, att denna felaktiga teknik leder till problem då den pensionsgrundande inkomsten (PGI) skall fastställas, problem som det i propositionen sägs att det får ankomma på myndigheterna ifråga att finna lösningar på. Folkpartiet har upprepade gånger föreslagit att socialförsäkringarna, inklusive arbetslöshetsförsäkringen, ska bli mera försäkringslika, varvid de också kan frigöras från statsbudgeten. Ett steg i denna riktning är det förslag som Folkpartiet redovisat i den ekonomiska motionen, 2001/02:Fi 294, och som innebär att den enskilde ska betala en avgift som motsvarar drygt en tredjedel av kostnaden. Denna högre kostnad skall då vara avdragsgill. Den högre nettokostnaden som detta innebär för den enskilde har vi föreslagit skall kompenseras genom sänkt inkomstskatt. Sammantaget ger detta a-kassan mer karaktär av en riktig försäkring och skapar en större medvetenhet om kostnaderna för åtgärder som leder till ökad arbetslöshet.
|
Stockholm den 8 november 2001 |
|
|
Lennart Kollmats (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |