med anledning av prop. 2001/02:37 Sveriges antagande av rambeslut om förstärkning av den straffrättsliga ramen för bekämpande av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2001/02:37.

Motivering

Miljöpartiet de gröna anser att människor skall kunna röra si fritt över gränserna och vistas, arbeta och studera i det land de önskar. Detta gäller såväl länder inom EU som länder utanför EU. Miljöpartiet har därför motsatt sig att Sverige tillträdde Schengenkonventionen och motsätter sig därför införandet av varje bestämmelse som innebär att det blir svårare att röra sig fritt över gränserna.

Således kan inte Miljöpartiet acceptera utkastet till rambeslut om förstärkning av den straffrättsliga ramen för bekämpande av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse.

Regeringens bedömning är att bestämmelsen om en minsta gemensam maximipåföljd för människosmuggling ställer krav på att straffskalorna i utlänningslagen skärps. Det finns redan idag påföljder i lag för människosmuggling med fängelse högst fyra år. Det finns ingen anledning att ytterligare skärpa straffen och lägga sig platt inför övriga EU-länders krav på gemensamma regler. Huruvida en skärpning av straffskalorna medför de effekter som önskas är oklart. Vi saknar en diskussion huruvida detta är det bästa och mest effektiva sättet att lösa problemet med människosmuggling. Dessutom ska lagändringar beslutas av Sveriges riksdag, och de bör föregås av en nationell debatt.

Vi är även kritiska mot Sveriges harmonisering med EU:s regler i migrationsfrågor för övrigt. Konsekvensen av dessa harmoniseringar kommer endast att bli ännu mer effektiva och med ännu mer avskräckande påföljder, inte mot en ökad humanism.

Skärpning av lagar, hårdare tag och högre murar runt EU gör bara att desperata människor låter sig smugglas på än mer riskfulla sätt.

I propositionen påpekas det mycket riktigt att Anhörigkommittén arbetar med frågan om människosmuggling, och denna har ännu inte presenterat något förslag i denna fråga. Återigen föregriper regeringen kommitténs arbete och underställer riksdagen ett färdigt förslag. Att Anhörigkommittén inte får arbeta ostört, precis som med frågan om ”Transportöransvar”, kan tolkas som en demokratisk skenmanöver från regeringens sida. I fråga efter fråga lägger sig regeringen direkt platt för EU:s direktiv, istället för att söka alternativa och nationella vägar.

Regeringen bör acceptera den demokratiska gången och avvakta Anhörigkommitténs betänkande innan ett förslag som detta läggs fram.

Stockholm den 26 oktober 2001
Kerstin-Maria Stalin (mp)	Kia Andreasson (mp)